Filmer som går att se just nu i Sverige följs av symbolen 👓. Kolla vodeville.se för att hitta rätt strömningstjänst!
Sebastian Lindvall
1. Possessor (Cronenberg)
2. Babyteeth (Murphy) 👓
3. Color out of space (Stanley) 👓
4. Lux Æterna (Noé)
5. 1917 (Mendes) 👓
6. Relic (James)
7. Les misérables (Ly) 👓
8. The gangster, the cop, the devil (Lee) 👓
9. Uncut gems (Safdie) 👓
10. Saint Maud (Glass)
Vilken är din favoritfilm 2020?
Som avslut på mitt oförskämt friska 2020 åkte jag på Cronenberg-sjukan för någon vecka sedan. Den här gången orsakad av Brandon Cronenberg, alltså blodbaronens son, som med Possessor gjort ett mindre mästerverk. Som i kändiskulturdystopin Antiviral finns en stark grundidé, men nu med matchande praktiska kvalitéer – inte minst specialeffekterna. Och mycket självsäkrare berättarrytm än i debuten. Här flyter dramaturgin på lika häftigt som kroppsvätskorna!
Vad saknade du mest i filmväg 2020?
Storfilmerna! Med massa smör, salt och störningsmoment (och då menar jag inte störningsmoment à la hela_jävla_Tenet). Det känns som att jag gått på kalorisnål diet sedan mitten av mars. Nu vill jag bara göra bomben i ett flottigt hav av snuskigt påkostad popcornfilm.
Vad hoppas du på inför 2021?
Jag längtar efter att se resultatet av den kreativa parningen mellan mina favoritknäppisar. Jag snackar så klart om Nicolas Cage och Sion Sono, vars Prisoners of the Ghostland har premiär nästa år. Cage nämnde nyligen i en intervju att det ”might be the wildest movie I’ve ever made”.
Charlotte Wiberg
1. Saint Maud (Glass)
2. His house (Weekes) 👓
3. Servants (Ostrochovský) 👓
4. Inuti diamanten (Johansson) 👓
5. En officer och spion (Polanski) 👓
6. Horse girl (Baena) 👓
7. Shirley (Decker) 👓
8. The invisible man (Whannell) 👓
9. Adults in the Room (Costa-Gavra) 👓
10. Undtagelsen (Nielsen) 👓
Vilket är din favoritfilm 2020?
Året 2020 bekräftar den nu riktigt mångåriga trenden mot alltmer nyskapande, komplex och relevant skräckfilm. Dock inte med någon stor biofilm. Saint Maud slogs inte upp stort och hann bara gå fyra dagar på biograferna före pandemistängningen. Den är icke desto mindre en tour de force till debutfilm om ensamhet och psykisk skörhet som tippar över i religiöst vansinne i en väldigt skön, sekulär variation på temat med den besatta kvinnan. Filmen låter huvudpersonen ha en problematisk bakgrund som förblir gåtfull och den har ett bildspråk som håller sig på en spänningslinje mellan det stramt prosaiska och det hallucinatoriska.
Vad saknade du mest i filmväg 2020?
Svensk VOD-distribution av en rad intressanta filmer, som Relic (James), I see you (Randall) och Possessor (Cronenberg). Men de kanske kommer.
Vad hoppas du på inför 2021?
En stor, fet, skamlöst kommersiell svensk framgångssaga till film som tar både publik och kritiker (inklusive mig) med storm. Gärna med skadliga verkningar.
Katarina Hedrén
1. Lovers rock (McQueen) 👓
2. This is not a burial, it’s a resurrection (Mosese)
3. The 40 year old version (Blank) 👓
4. Berlin Alexanderplatz (Qurbani)
5. Time (Bradley) 👓
6. Cuties (Doucouré) 👓
7. Never rarely sometimes always (Hittman) 👓
8. Queen & Slim (Matsoukas) 👓
9. You will die at 20 (Alala)
10. The assistant (Green) 👓
Vilken är din favoritfilm 2020?
Lovers rock – den andra filmen i antologiserien Small axe är utan tvekan årets filmupplevelse. I Steve McQueens händer är det personliga inte bara politiskt utan också subtilt och poetiskt. Liksom många andra filmskapare deklarerar han skickligt ståndpunkter och etablerar patos utan att offra det konstnärliga, men det är som förmedlare av förnimmelse som han är oslagbar. Det är inte väggflugans uppmärksamma perspektiv McQueen fångar, utan vindpustens lek- och respektfulla, medan den stryker, sveper, smyger i cirklar runt och ömsint smeker karaktärer och skeenden.
Vad saknade du mest i filmväg 2020?
Får jag berätta vad jag inte saknar istället? ”Biografupplevelsen” har väl blivit det obligatoriska svaret på den frågan. Men kanske är det för att jag förknippar den vita duken med exkludering och begränsat utbud, och de som klagar på VOD-plattformar med dryga egon. Eller för att jag hann överdosera film på bio under Berlinale i februari. Det kan också vara för att jag njutit av att ta del av festivalutbud som annars inte är tillgängligt för mig, som jag erkänner att jag nog tycker att film är nog så bra – kanske till och med bättre – i min soffa och min säng.
Vad hoppas du på inför 2021?
Jag ser fram emot att se vilka nya berättelser och perspektiv som får se dagens ljus på VOD-plattformar så hungriga på content och tittarandelar att de inte har råd att diskriminera.
Kim Ekberg
1. February (Kalev)
2. The woman who ran (Hong)
3. This is not a burial, it’s a resurrection (Mosese)
4. I’m thinking of ending things (Kaufman) 👓
5. Little Joe (Hausner) 👓
6. Dwelling in the Fuchun Mountains (Gu)
7. Martin Eden (Marcello) 👓
8. Marshawn Lynch: A history (Shields) 👓
9. First cow (Reichardt)
10. Lyset fra sjokoladefabrikken (Haugerud) 👓
Vilken är din favoritfilm 2020?
Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles. Chantal Akermans hushållsnära opus fick slutligen sin svenska biopremiär, 45 år för sent. Fantastiskt nog visades även den nära fyra timmar långa filmen i statlig tv. Och folk såg den. Denna milstolpe inom slow cinema, filmad av ett nära nog kvinnoseparatistiskt crew, smäller lika högt 2020 som 1975. Dessutom aktualiserades hemmamiljöns relevans ytterligare av den utbredda karantäntillvaron. Liksom Delphine Seyrigs hemmafru, har många av oss fått livspussel kullkastat, vilket uppbådat utrymme för existentiell introspektion.
Vad saknade du mest i filmväg 2020?
Att ingen styrt upp ett vettigt distributionssystem för film på internet. Har svårt att se vitsen med att hålla 95% (uppskattningsvis) av filmhistorien undangömd för allmänheten av upphovsrättsliga skäl. Synd att vaska så mycket demokratisk potential på byråkrati och snikenhet. Jag saknade också att ingen (förutom Magasinet Walden) ens noterade att halvsvenska The works and days (of Tayoko Shiojiri in the Shiotani Basin) finns, än mindre vunnit guldbjörn i Berlin. Filmkritikerna måste agera förtrupp, söka nya vägar, istället för att snällt dansa efter Netflix pipa.
Vad hoppas du på inför 2021?
Mer valuta för skattepengarna. Tillsätt en experimentfilmskonsulent? Alternativt att konstnärsnämnden bara slutar ge stöd till okonstnärlig film där pengarna ändå bara utgör en fjärt i totalbudgeten. Sluta mäta konstens kvalitet med marknadens kvantitativa redskap och ge utrymme för alternativa ekonomier. Hellre en superintressant film som totalhavererar, än en till skittråkig och oinspirerad. Förkorta avståndet mellan tanke och uttryck för filmskaparna. Värdera process lika högt som resultat. Basinkomst åt alla. Glädjen och lusten måste tillbaka in i filmmakandet, nu!
Calle Wahlström
1. Uncut gems (Safdie) 👓
2. Servants (Ostrochovský) 👓
3. En officer och en spion (Polanski) 👓
4. Mank (Fincher) 👓
5. En vit, vit dag (Pálmason) 👓
6. On the rocks (Coppola) 👓
7. Ash is purest white (Jia) 👓
8. Richard Jewell (Eastwood) 👓
9. Ma Rainey’s black bottom (Wolfe) 👓
10. His house (Weekes) 👓
Vilket är din favoritfilm 2020?
I Uncut gems regisserar bröderna Safdie som vore de Robert Altman eller John Cassavetes på riktigt risigt ladd. Eller James Toback med talang. I centrum står en kicksökande juvelhandlare vars omättliga spelmissbruk leder in på en svettig, nervig och anmärkningsvärt rumslig vansinnesfärd genom New Yorks diamantdistrikt. Och bakom sliskiga, tonade glasögon är Adam Sandler fullkomligt magnetisk i huvudrollen.
Vad saknade du mest i filmväg 2020?
Jag är oerhört bitter över att jag på grund av något så trivialt som tajt budget inte åkte på Göteborgs filmfestival i början av året. Då låg ett spännande filmår fortfarande framför mig. Nu ser jag tillbaka på ett som inte blev, i alla fall sett till biograf- och festivalbesök, och blickar mot en digital festival 2021.
Vad hoppas du på inför 2021?
Jag är vansinnigt nyfiken på Mia Hansen-Løves Bergman Island och hoppas vi får se den på svenska biografer redan nästa år.
Kaly Halkawt
1. Never rarely sometimes always (Hittman) 👓
2. I’m thinking of ending things (Kaufman) 👓
3. The farewell (Wang) 👓
4. Babyteeth (Murphy) 👓
5. Vai (Arahanga m fl)
6. La mami (Garvin)
7. Ash is purest white (Jia) 👓
8. Cuties (Doucouré) 👓
9. On the rocks (Coppola) 👓
10. Overseas (Yoon)
Vilken är din favoritfilm 2020?
Jag såg om In the mood for love som hade nypremiär. Kostymen, blickarna, cigarretterna, färgerna, allt som inte sägs och och framför allt musiken gör det till en film som får mina filmsinnen att vakna till liv vid blotta tanken på den.
Vad saknade du mest i filmväg 2020?
Komedier! Fler filmer som får mig att gapskratta till tårar.
Vad hoppas du på inför 2021?
Uppföljaren till Matrix (Keanu Reeves fangirl 4-ever), fler tankeväckande filmer för barn som Cuties, eller vad som helst med Stina Ekblad framför kameran.
Johannes Hagman
1. Dwelling in the Fuchun Mountains (Xiaogang Gu)
2. The woman who ran (Hong)
3. Little Joe (Hausner) 👓
4. The Halt (Lav Diaz)
5. I’m thinking of ending things (Kaufman) 👓
6. Inuti diamanten (Johansson) 👓
7. Uncut gems (Safdie) 👓
8. Ghost town anthology (Côté)
9. Peterloo (Mike Leigh) 👓
10. Servants (Ostrochovský) 👓
Vilken är din favoritfilm 2020?
Årets mest glädjande upptäckt var Dwelling in the Fuchun Mountains, visad på Göteborgs filmfestival. Långfilmsdebutanten Xiagong Gu uppvisar en imponerande finkänslighet i denna vackra familjekrönika och fantastiska skildring av ett Kina i dramatisk förändring. Filmen är tänkt att utgöra första delen av en trilogi som det kommer att bli väldigt spännande att följa.
Vad saknade du mest i filmväg 2020?
Cinemateket, som var stängt under stora delar av året. Och Kelly Reichardts First cow, som aldrig fick någon svensk release.
Vad hoppas du på inför 2021?
Mer lekfullhet, mindre gravallvar.
Oscar Westerholm
1. Marshawn Lynch: A history (Shields) 👓
2. Uncut gems (Safdie) 👓
3. Coronation (Ai) 👓
4. I’m thinking of ending things (Kaufman) 👓
5. The wild goose lake (Diao)
6. Palm Springs (Barbakow) 👓
7. Da 5 bloods (Lee) 👓
8. Hubie Halloween (Brill) 👓
9. Borat 2 (Woliner) 👓
10. Spaceship earth (Wolf) 👓
Vilket är din favoritfilm 2020?
David Shields found footage-essäfilm om NFL-spelaren Marshawn Lynch handlar om rasism och motstånd inom amerikansk fotboll, men lyckas genom sitt rappa tempo och intelligenta upplägg vara engagerande även för den minst sportintresserade. Shields manipulerar bild och ljud på ett sätt som påminner om Orson Welles B som i bluff, men avsedd som en reflektion av vår hypermedialiserade samtid. Det är en skarpsynt och inte sällan väldigt rolig idé-film om rörliga bilder, massmedia, individens möjlighet till revolt och amerikansk fotboll.
Vad saknade du mest i filmväg 2020?
Riktigt episka, påkostade och bra blockbusters på jättelik duk, skådisar vars gage motsvarar ett mindre lands BNP och vars reklamkampanjer känns som militärpropaganda.
Vad hoppas du på inför 2021?
Riktigt episka, påkostade och bra blockbusters på jättelik duk, skådisar vars gage motsvarar ett mindre lands BNP och vars reklamkampanjer känns som militärpropaganda. Här hoppas jag framför allt att Denis Villeneuves Dune levererar.
Sanjin Pejković
1. Acasa, my home (Ciorniciuc)
2. Jetzt oder morgen (Weber)
3. Bloody nose, empty pockets (Ross)
4. Farewell paradise (Wyss)
5. My morning laughter (Dordevic)
6. Heimat is a space in time (Heise)
7. Collective (Nanau) 👓
8. Their Algeria (Soualem)
9. Lost records (de Carvalho)
10. The earth is blue as an orange (Tsilyk)
Vilken är din favoritfilm 2020?
Jag får nog svara Cristi Puius Malmkrog, även om jag inte har den på min tio i topp. Tvivlar på att jag kommer att se om den snart men varenda sekund minns jag som briljant, ytterst intensiv och levande. Den är välkoreograferad och filosofisk utan att vara avskärmad från människor och skeenden den skildrar. Några fler bubblare: Radiograph of a family, Rocks, The assistant, Uppercase print, The viewing booth, The American sector, Tereza 37, Saudi runway, Garage people, Idomeni och så den galnaste filmen av alla: Mullvaden!
Vad saknade du mest i filmväg 2020?
Mest saknade jag att hata slow cinema på biograferna. Jag är också trött på själlösa och avkontextualiserade drönarbilder som ska symbolisera vår dystopiska samtid. Trött på streaming, att folk har fräckhet att kapa eftertexterna för att föreslå ytterligare en beräknande serie som ska ta så orimligt mycket av ens tid i anspråk. Så egentligen saknade jag det fragmentariska, sköra, obeskrivliga, levande.
Vad hoppas du på inför 2021?
Att återigen intensivt hata slow cinema som koncept på biografer. Förutom det är jag spänd på att bevittna kriget mellan stora filmstudios och streamingtjänster och se om det kommer föda fram nya och spännande hybridformer och format.
