”I would prefer not to.” Frasen, yttrad av Herman Melvilles förbryllande anti-hjälte Bartleby, genljuder genom författaren och dokumentärfilmaren David Shields essäistiska porträtt över den kontroversiella NFL-spelaren Marshawn Lynch. Det är en experimentell dokumentär som i ett filmiskt lapptäcke, bestående av referenser och citat, skildrar det medialiserade – huvudsakligen rasifierade – kändisskapet i den amerikanska fotbollsligan.
Lynch har genom sin kometkarriär som en av den amerikanska fotbollens främsta sprinter och dribblare gjort sig känd som notoriskt svårintervjuad. Hans presskonferenser består till stor del av lakoniska absurditeter – den mest kända: ”Thanks for asking”, och sedan en lika pregnant som abrupt tystnad – som både eggar och retar gallfeber i journalister. När han fick som vana att sitta under den ceremoniella nationalsången under NFL twittrade Trump, påhejad av Fox News, att ett lämpligt straff vore landsförvisning.
David Shields började skriva romaner på 80-talet, men har efter ett flertal lyckade fackböcker skiftat fokus till den boklånga essän. Reality hunger, en aforismsamling bestående av korta filosofiska stycken, citat och litterära lån, både hyllades och kritiserades när den kom ut 2010. Det var en bok där Shields försökte staka ut en ny syn på vad realism är inom litteratur, film och konst. Vad kan betraktas som realistisk representation i vår hypermedialiserade tid? Shields har egentligen inga svar, även om hans ton och attityd i texten är både polemisk och tvärsäker. Denna ton – ironiskt och intellektuellt mönstrande av samhällets attityder – återkommer med råge i Marshawn Lynch: A history. Filmen är en idémässig fortsättning på Shields bok Black planet från 1999, en journalistisk granskning i ett slags dagboksform om hur svarta idrottsmän representeras av media under NBA.
Reality hunger är en text som hela tiden underminerar sin egen attityd, monterar isär sitt eget ställningstagande. ”Any verbal account is a fashioning and shaping of events”, skriver Shields. Detta underminerande, ständiga distanserande till sin egen ställning, är en del av samtidens realism. Den – realismen, i både text som bild – finns helt enkelt inte, åtminstone inte i någon statisk eller stabil mening.
Men hur är då en dokumentärfilm möjlig? Det är ju en genre som mer än någon annan gör anspråk på att berätta en sanning om världen. Marshawn Lynch ligger i sitt ständiga ifrågasättande av sin egen form nära Orson Welles plagiatessä F for Fake (1973). Shields skildrar mediets processer på ett sätt som ständigt medvetandegör publiken om berättelsens inre verkningar. Klipp, val av klipp, struktur, ljudläggning: allt samverkar, flyter ihop till en följsam helhet på samma gång som alla sömmar är synliga och tydliga. På sätt och vis är det en film om skarvarna i berättelsen, det inre negativ som uppstår i betraktarens upplevelse: den berättar om vår mentala bild, vår tankeprocess. Lynch blir här till en radikal motståndsman, menar Shields, i det att han vägrar vara begriplig, hanterbar och utan motsägelser i offentligheten. Vår mentala bild går helt enkelt inte ihop. Den förblir ett mysterium, som Melvilles Bartleby.
Marshawn Lynch: A History är en film som består uteslutande av korta film- och videocitat, snittade på längden och bredden för att platsa in i Shields stramt kontrollerade men lekfullt improvisatoriska narrativ: tv-sändningar, youtube-klipp, mobilvideor, reklaminslag och korta men poetiskt kontrapunktiska utsnitt från Hollywoodfilmer. Ett fragmentariskt, djupt personligt men likväl djuplodande politiskt porträtt av en amerikansk offentlighet präglad av rasism målas skickligt upp under filmens knappa speltid på 85 minuter.
