Författare: Oscar Westerholm

Larraín försöker, via skräckfilmsgenrens utpräglat stiliserade bildberättande, förkroppsliga det mardrömsväsen som dröjer sig kvar i folksjälen efter ett politiskt trauma, skriver Oscar Westerholm.

Fotografen Robbie Ryans expansiva bilder ger liv till Yorgos Lanthimos senaste film om kvinnlig, frankensteinsk frigörelse. Oscar Westerholm har sett Poor things på filmfestivalen i Venedig. 

Kristoffer Borgli har hittat skärningspunkten mellan Whit Stillmans beska överklassatir och David Cronenbergs kräkreflexretande sjukdomssplatter. Sick of myself får Oscar Westerholm att rycka till av fasa.

Vad var egentligen sovjetisk skräckfilm? Alexander Herbert fyller en bildningslucka med den nätta volymen Fear before the fall, skriver Oscar Westerholm som har läst boken om filmspöken och -vampyrer som aldrig rubricerades som skräck.

Darren Aronofsky hymlar inte med sin djupdykning i amerikansk litteratur, men hans valfilm är långt mindre intressant än Moby Dick. Av regissörens fascination för dubbelhakor blir det mest en orgie i lidande, skriver Oscar Westerholm.

Martin McDonaghs The banshees of Inisherin har likheter med filmad teater – det är inte menat som en förolämpning. Snarare är det en avskalad och koncentrerad film som lyckas komma två koleriska män in på livet, skriver Oscar Westerholm.

Park Chan-wooks senaste är en nästan parodiskt stilsäker kommentar på Hitchcocks förmodligen bästa film. Oscar Westerholm har sett den.

Danska thrillerrysaren Speak no evil börjar med en idyllisk familjesemester innan allt går fel i en nederländsk skogsstuga. Det är en utmärkt film om toxisk social dynamik som leker med våra förväntningar, skriver Oscar Westerholm.

Den australiske regissörens konstnärliga pånyttfödelse fortsätter att förundra. Tre tusen år av längtan är ett romantiskt fantasy-drama, som är vackert iscensatt men inte lyckas översätta sina frågeställningar om historieberättande och begär till filmisk passion, menar Oscar Westerholm.