Fotografen Robbie Ryans expansiva bilder ger liv till Yorgos Lanthimos senaste film om kvinnlig, frankensteinsk frigörelse. Oscar Westerholm har sett Poor things på filmfestivalen i Venedig.
En gravid kvinna hoppar från en bro. Det är någon gång i slutet av 1800-talet; i bakgrunden spyr fabriksskorstenar kräkgul industrirök mot ett firmament täckt av hotfulla mörkgrå moln. Här avtecknar sig kyrktorn och gasljus medan hästhovar ljuder mot ojämn kullersten. Kvinnans viktorianska marinblå klänning slår ut i luften som en burlesk blomma. Hon sugs ner mot sin död i Londons kalla smutsiga vatten. Några timmar senare är hon en blöt kropp på ett obduktionsbord; läkaren Godwin (Willem Dafoe) – som genom hela filmen kommer att kallas för God – utför ett kejsarsnitt postmortem. Barnet är vid liv.
Folk skrattar åt Godwin. Av flera anledningar. Först och främst är han otroligt vanställd; hans ansikte är ett groteskt lapptäcke av ärr och snitt. Han saknar flera viktiga organ; hans far, som var en tokig vetenskapsman, använde sin son för medicinska experiment. Godwin släpar runt på invecklade apparater, slangar och tickande manicker, som håller hans trasiga kropp vid liv. Men Godwin är framför allt vida känd för sin excentriska, kanske till och med briljanta, läkarkonst: han vill ge liv åt död biologisk materia. En faux-Frankenstein utan den klassiska looken hos en Hollywood-fuckboy; en modern Prometheus som försöker bemästra gudarnas eld.
Bella Baxter (Emma Stone) blir Godwins mest lyckade skapelse. Bella är en vuxen kvinna med ett spädbarns intellekt. Bokstavligen. Godwin plockar ut Bellas döda hjärna och fyller hålrummet i det blodiga kraniet med spädbarnets levande dito. Den nya Bella visar sig snabbt vara otroligt begåvad; hon lär sig tala, läsa och skriva på bara några dagar. Sedan upptäcker hon sex. Eller som hon en smula absurt kallar det: ”vansinnesskuttande”.
Yorgos Lanthimos surrealistiska coming of age-film Poor things bygger på en roman från 1992 av den skotske författaren och konstnären Alasdair Gray. Lanthimos läste romanen redan 2010, under arbetet med det psykologiska dramat Alps (2011). Han fick dock vänta till publik- och kritikerframgångarna med The favourite (2018) – också med Stone – för att det Disney-ägda filmbolaget Searchlight skulle ge honom tumme upp för en filmatisering.
Grays förlaga är en brevroman, en postmodern pastisch på snårigt flerskiktade gotiska texter som Frankenstein (1818) och Dracula (1897), skriven som en redigerad trave med privatkorrespondens och dagboksanteckningar från ett myller av olika karaktärer som på ett eller annat sätt har haft med Bella Baxter att göra. Manusförfattaren Tony McNamara förhåller sig troget till förlagans absurdistiska ton och snirkliga dialog men gjorde ett avgörande kirurgiskt ingrepp på Grays romantext: filmen berättas helt utifrån Bellas perspektiv.
Emma Stones utmärkta skådespelarprestation balanserar det absurdistiska med det makabra. Hon hugger en skalpell i ögat på ett lik och utropar glatt: ”Squish, squish!”. Bland det första som sägs om henne är: ”Vilket otroligt gulligt pucko.” Stone gestaltar träffsäkert Bellas snabba utveckling från spädbarnsintellekt till tonårsbrunstig manslukerska och till sist hyperintellektuell socialist.
Filmfotografen Robbie Ryan – som jag talade med under ett pressevenemang för filmen på Venedigs filmfestival – använde ovanligt breda 16mm-objektiv på 35mm-film för att få till det egendomliga, lätt förvridna visuella uttrycket. Eller som han sa: ”Saker ser verkliga ut, men man tänker ändå – det är något som inte stämmer här.”
När Bella är ett ”gulligt pucko” framstår bilderna som extremt stora och breda, med suddiga kanter; världen tycks ännu inte vara inordnad i tydligt avgränsade kategorier. Allt är stort, fritt och öppet. Hon ränner runt och kissar på sig i Godwins jättelika Londonresidens. Senare, när hon har fått erfara världens kyla gentemot fritänkande – eller bara tänkande – kvinnor, blir bildspråket stramare och mera begränsat. Hon får höra av sin älskare Duncan (Mark Ruffalo) att hon beter sig ”ociviliserat” för att hon säger vad hon tänker. Det är som om Bellas värld, i takt med att hon tvingas foga sig till samhällets patriarkala mall, blir mindre och trängre. Shona Heaths magnifika scenografi består av massiva kulisser tillverkade för hand i en filmstudio i Ungern och är labyrintisk och mångskiktad. Humoristiskt och skruvat som hos Wes Anderson, men våldsamt och mörkt som hos Michael Haneke.
Många scener, inte minst de som går i svartvitt, för tankarna till expressionistisk stumfilm – till exempel Robert Wiene eller Fritz Lang – där proportioner mellan människor, miljöer och scenografi har vridits ur led. Ryan själv menar att filmen har närt sitt egensinniga bildspråk med influenser från Federico Fellinis Och skeppet går (1983) och Rainer Werner Fassbinders tv-serie Berlin Alexanderplatz (1980). Även Alasdair Grays bokgravyrer – Poor things kryllar av dem – och muralmålningar, som finns i konstnärens hemstad Glasgow, har knådats in i filmen. Kort sagt en väldigt vacker och visuellt expansiv film.
Lanthimos minst cyniska och sterila film, även om den lägger ett minst lika djupt och säkert snitt i mänsklighetens ruttnande själ som The lobster.
