En stor läsupplevelse går inte att överföra till rörlig bild, skriver en litteraturman. Ja, men man kan också säga tvärtom – men det har litteraturmannen oförvånande nog inte tänkt på. Jag är utled på deras anti-intellektuella filmförakt, skriver Charlotte Wiberg.
Författare: Charlotte Wiberg
Medarbetare i FLM. Filmvetare och kulturskribent.
The other child är koreansk-katolsk skräck med spöklikt skimmer
Kim Jin-youngs debutfilm om kusliga barn är som en riktig gottpåse för alla oss som älskar skräckgenren. Charlotte Wiberg har sett den på Tallinn Black Nights Film Festival.
Österrikiskt sektliv som en serie popvideos
Aktionskonstnären Otto Mühl styrde sin sekt fram till 1990 – och som manlig ledare hade han det sexuella monopolet i gruppen. Christopher Roths film om AAO är intressant men saknar fördjupning. Charlotte Wiberg har sett den på Tallinn Black Nights Film Festival.
Familjedramat The punishment når närmast bergmansk intensitet
The punishment handlar om en lika hård som misslyckad bestraffning mot en bråkig son. Den chilenske regissören Matias Bize är skicklig på psykokammardrama – med god hjälp av Antonia Zeger som oförlåtande modersfigur. Charlotte Wiberg har sett den på Tallinn Black Nights Film Festival.
Ulrich Seidls Sparta är ännu en manifestation av gränslöshet
Den andra delen av den österrikiske regissörens pågående trilogi, efter Rimini som hade biopremiär i höstas, bjuder på ett panorama av dysfunktionella fäder. Charlotte Wiberg har sett den på Tallinn Black Nights Film Festival.
Hilma framstår som en Tjorven på äventyr i andevärlden
Hilma af Klint-filmen lider av en feel good-sjuka som gör att ingenting egentligen känns. Lasse Hallström borde kunnat göra något mer levande än denna märkligt kroppslösa skapelse, skriver Charlotte Wiberg.
Mark Cousins berättar om filmen som om vi med den upptäcker världen
The march on Rome är en dagsaktuell och viktig historielektion, även om Mark Cousins framför allt kommer till sin rätt som entusiasmerande filmälskare. Charlotte Wiberg har sett den på Stockholms filmfestival.
Det är något mycket fel med källaren i lysande Barbarian
Uppskrämda kvinnor som avfärdas som hysteriska är inget ovanligt i skräckfilm. Just därför visar Barbarian hur skickligt genren kan utnyttjas för att skildra trauma, skriver Charlotte Wiberg.
Fassbinderporträttet Peter von Kant skapar en längtan efter originalet
Francois Ozons variant på Petra von Kants bittra tårar är inte den första filmen att fascineras av den tyske konstnären. Men hur intressant är det att älta Fassbinders personlighet? Charlotte Wiberg har sett Peter von Kant.
Varför är Blonde en så hatad film?
Blonde trycker på olika smärtpunkter för olika betraktare. Men måste det vara att problem att Marilyn Monroe framställs som svag istället för att symbolisera empowerment? Charlotte Wiberg skriver om mottagandet av Andrew Dominiks film.