fbpx

Ett steg bort från andra sidan

William Friedkin (1935-2023)

Friedkin valde musik med distinkt stil, lite vid sidan av den breda mittfåran, men ändå inom den populära genren. Det är lite som Friedkin själv och hans filmer i det stora hela. Charlotte Wiberg minns regissören som gått ur tiden.

Det mesta går fel i X-uppföljaren Pearl

Pearl (2022)

Ti West och Mia Goth återanvänder 1970-talsstilen i Pearl men huvudpersonen är tramsig och egenkär i stället för att vara vansinnig och intresseväckande, skriver Charlotte Wiberg.

Tár är ett starkt konststycke

Tar (2022)

Dirigentdramat Tár har både fått lovord och väckt kritik och det är en film som förtjänar att upplevas med både sinne och intellekt. Det är njutningsfullt att se Cate Blanchett briljera och spela ut hela registret som maestro, skriver Charlotte Wiberg.

Litteraturmännens filmförakt är bara alltför förutsägbart

Elliot i Hannah och hennes systrar (1986) – filmkritisk litteraturman eller bara vanlig bokälskare?

En stor läsupplevelse går inte att överföra till rörlig bild, skriver en litteraturman. Ja, men man kan också säga tvärtom – men det har litteraturmannen oförvånande nog inte tänkt på. Jag är utled på deras anti-intellektuella filmförakt, skriver Charlotte Wiberg.

Österrikiskt sektliv som en serie popvideos

Servus papa, see you in hell (2022)

Aktionskonstnären Otto Mühl styrde sin sekt fram till 1990 – och som manlig ledare hade han det sexuella monopolet i gruppen. Christopher Roths film om AAO är intressant men saknar fördjupning. Charlotte Wiberg har sett den på Tallinn Black Nights Film Festival.

Familjedramat The punishment når närmast bergmansk intensitet

The punishment (2022)

The punishment handlar om en lika hård som misslyckad bestraffning mot en bråkig son. Den chilenske regissören Matias Bize är skicklig på psykokammardrama – med god hjälp av Antonia Zeger som oförlåtande modersfigur. Charlotte Wiberg har sett den på Tallinn Black Nights Film Festival.