Friedkin valde musik med distinkt stil, lite vid sidan av den breda mittfåran, men ändå inom den populära genren. Det är lite som Friedkin själv och hans filmer i det stora hela. Charlotte Wiberg minns regissören som gått ur tiden.
Författare: Charlotte Wiberg
Medarbetare i FLM. Filmvetare och kulturskribent.
Det mesta går fel i X-uppföljaren Pearl
Ti West och Mia Goth återanvänder 1970-talsstilen i Pearl men huvudpersonen är tramsig och egenkär i stället för att vara vansinnig och intresseväckande, skriver Charlotte Wiberg.
Tár är ett starkt konststycke
Dirigentdramat Tár har både fått lovord och väckt kritik och det är en film som förtjänar att upplevas med både sinne och intellekt. Det är njutningsfullt att se Cate Blanchett briljera och spela ut hela registret som maestro, skriver Charlotte Wiberg.
Infinity pool är extremt engagerande från början till slut
Nej, Brandon är inte bara en kopia av sin far och han har alla möjligheter av rentav överglänsa Cronenberg. Charlotte Wiberg fascineras av Infinity pool.
Litteraturmännens filmförakt är bara alltför förutsägbart
En stor läsupplevelse går inte att överföra till rörlig bild, skriver en litteraturman. Ja, men man kan också säga tvärtom – men det har litteraturmannen oförvånande nog inte tänkt på. Jag är utled på deras anti-intellektuella filmförakt, skriver Charlotte Wiberg.
The other child är koreansk-katolsk skräck med spöklikt skimmer
Kim Jin-youngs debutfilm om kusliga barn är som en riktig gottpåse för alla oss som älskar skräckgenren. Charlotte Wiberg har sett den på Tallinn Black Nights Film Festival.
Österrikiskt sektliv som en serie popvideos
Aktionskonstnären Otto Mühl styrde sin sekt fram till 1990 – och som manlig ledare hade han det sexuella monopolet i gruppen. Christopher Roths film om AAO är intressant men saknar fördjupning. Charlotte Wiberg har sett den på Tallinn Black Nights Film Festival.
Familjedramat The punishment når närmast bergmansk intensitet
The punishment handlar om en lika hård som misslyckad bestraffning mot en bråkig son. Den chilenske regissören Matias Bize är skicklig på psykokammardrama – med god hjälp av Antonia Zeger som oförlåtande modersfigur. Charlotte Wiberg har sett den på Tallinn Black Nights Film Festival.
Ulrich Seidls Sparta är ännu en manifestation av gränslöshet
Den andra delen av den österrikiske regissörens pågående trilogi, efter Rimini som hade biopremiär i höstas, bjuder på ett panorama av dysfunktionella fäder. Charlotte Wiberg har sett den på Tallinn Black Nights Film Festival.
Hilma framstår som en Tjorven på äventyr i andevärlden
Hilma af Klint-filmen lider av en feel good-sjuka som gör att ingenting egentligen känns. Lasse Hallström borde kunnat göra något mer levande än denna märkligt kroppslösa skapelse, skriver Charlotte Wiberg.