fbpx

Rapport #6 från Göteborgs filmfestival: Club Zero

Club Zero (2023)
Club Zero (2023)

Jessica Hausners senaste film om en sekteristisk lärare som bryter ner sina elever genom att lära ut ”medvetet ätande” har blivit en vattendelare i filmvärlden. Tyvärr bryter den även ner sin publik och Charlotte Wiberg ställer sig frågande till vad Hausner egentligen håller på med. 

Debutfilmen Lovely Rita missade jag, men för mig slog Jessica Hausner ner som en liten bomb med suggestivt mörka Hotel (2004), följd av Miraklet i Lourdes (2006) och komiska Amour fou (2014) – filmer som på intressanta sätt tog sig and teman som manipulation, tro och ideal. Sedan kom den egendomligt platta Little Joe år 2019, en film med science fiction-tema om en växt med antidepressiv inverkan som visar sig kunna ta kommandot över människors medvetanden. Det räcker med att läsa den meningen – att se filmen tillför ingenting utom slående färgkombinationer. Och nu kommer Club Zero och gör likadant. Jag ser filmen som en del av det digitala utbudet under Göteborgs filmfestival och den presenteras med några inspelade ord från Hausner själv. Hon förklarar att filmen handlar om en grupp ungdomar som radikaliseras och påverkas i extrem riktning, bort från samhällets normer. Det är just vad filmen visar, varken mer eller mindre, men med anslående färger och stilfull miljö.

Sammanhanget är att en ny lärare vid namn Novak, spelad av Mia Wasikowska, kommer till en exklusiv skola för att lära ut ”medvetet ätande”. Som en ondskefull, äldre version av Greta Thunberg leder hon eleverna i en idealistisk och radikal riktning som går ut på att ifrågasätta ätande över huvud taget. En grupp elever blir till slut bergtagna av fröken Novak, bortförda från sina föräldrar och, får man anta, från själva livet. Fröken Novak följer en linje som är välbekant för alla med den minsta lilla gnutta vetskap om sekter. Hon utnyttjar elevernas psykologiska svagheter för att knyta dem till sig. Hon får det att framstå som att hon tillhör en liten minoritet som kan se klart, i motsatt till den lurade och lättledda massan. I själva verket är det bara genom att följa henne, säger hon, som ungdomarna kan rädda sig undan den förestående klimatkatastrofen och bli överlevare. Visserligen saknas berövandet på sömn men berövandet på näring lär ha samma effekt; att försvaga ungdomarnas intellektuella förmågor och kritiska sinne.

Club Zero (2023)
Club Zero (2023)

Allt detta demonstreras rakt och förhållandevis konstlöst. Inga komplikationer i skeendet uppträder. Inga ytterligare dimensioner som ger mig en rikare förståelse eller upplevelse av det. Den lite käcka musiken och miljön, som är tillkämpat smakfull på ett demonstrativt, förevisande sätt, får det hela att framstå som lite komiskt. I slutändan finns dock inget att skratta åt. Det riktiga problemet är att jag inte hade behövt se filmen över huvud taget; ingenting tillförs utöver det som Hausner redan sagt i sin presentation av Club Zero.

Jag förstår inte längre vad Jessica Hausner sysslar med. Det är som att hon tagit bort djupdimensionen i sina senaste två filmer. Ett tag tänker jag att bildestetiken är ganska intressant, att det är som att den skapar känslan av mänsklig tillvaro som kollektiv på ett insektsliknande – läs sekteristiskt – sätt. Som att filmens estetik är underordnad dess ämne. Men nej, denna tes tyckte jag inte höll. En annan tanke är att hon kanske försöker manipulera publiken till att ta till sig fröken Novaks budskap. Filmen slutar med att en elev tittar rakt in i kameran och säger att allt beror på hur stark ens tro är. Men om Hausner seriöst hade velat göra ett experiment med publiken borde hon valt ett mindre spektakulärt ämne och ett mindre distanserat, förevisande sätt att berätta på. Jag kan helt enkelt inte se poängen med filmen. Jag hoppas att Hausner väljer att gå i en helt annan riktning med nästkommande film, och kan återta sin position som en av samtidens mest intressanta regissörer. 

 

Club Zero visades under Göteborgs filmfestival. Filmen får svensk biopremiär hösten 2024. Läs även om filmen i Olga Ruins festivalrapport från Karlovy Vary

Fiktion. 2023. Längd: 110 min. Land: Österrike, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Danmark. 

av Charlotte Wiberg

Medarbetare i FLM. Filmvetare och kulturskribent.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.