fbpx

Rapport #7 från Göteborgs filmfestival: Inside the yellow cocoon shell

Inside the yellow cocoon shell (2023)
Inside the yellow cocoon shell (2023)

En tragisk olycka blir startpunkten för Phm Thiên Âns Camera d’Or-vinnande långfilmsdebut som ställer publiken inför samma existentiella val som sina protagonister. Anders E. Larsson inser behovet av att tvingas välja vad man själv vill tro på i mötet med bildernas berättelse. 

Varför ser vi film på bio? Ett svar kan vara nödvändig eskapism. Ett annat om att söka en kollektiv upplevelse. Men det finns ett svar som mer än något annat rör tid, att i vår sönderstrimlade infotainmentvärld få chansen att vara i tiden, i en tidsuppfattning som bestäms åt oss utan att vi kan pausa eller stoppa flödet.

Att det här filmiska erbjudandet inte alltid är vare sig oproblematiskt eller uppskattat tillhör spelets regler. Under Göteborgsvisningen av vietnamesiska Phm Thiên Âns tre timmar långa och Camera d’Or-vinnande långfilmsdebut Inside the yellow cocoon shell lämnade folk salongen i omgångar, till slut var en hel rad tom. Uppenbarligen provocerade filmen så pass mycket att vissa i publiken inte kunde stå ut. Vad var det som provocerade? Min gissning: rastlösheten inför ett sätt att använda tiden som går på tvärs med hur den presenteras i nästan alla andra sammanhang – upphackad, klickbar, högljudd.

En utgångspunkt för Inside the yellow cocoon shell är Phm Thiên Âns kortfilm Stay awake, be ready (uppmärksammad i Cannes 2019), i vilken han utforskade rytm och iscensättning. Kortfilmens scenbild blir långfilmens startpunkt, med en diskussion om tro mellan tre unga män, samtidigt som en motorcykelolycka äger rum. Redan här etableras regissörens estetiska blick i samklang med idéstoffet, i ett formspråk med långa innehållsrika tagningar och en sökande puls som slår i takt med huvudpersonen Thins resa. Nyckelrepliken fälls av den tystlåtne Thin (spelad av Lê Phong Vũ): ”Jag skulle vilja att jag kunde tro”.

Filmen är inte en road movie, ändå är den av liknande karaktär. Händelseutvecklingen tar sin början när Thins svägerska Teresa omkommer i en trafikolycka och han får ta hand om både sin femårige brorson Dao och transporten av kroppen från Saigon till hembyn i Vietnams lantliga och religiöst präglade bergstrakter. Men fokus ligger på förflyttningarna som sker inuti Thin – något som förstärks av de yttre rörelserna när han senare tar motorcykeln för att leta efter sin bror Tam, som lämnade hustru och son för flera år sedan. Förhållandet mellan fysikalitet och själslighet är genomgående och fungerar som en karta över hur Phm utformar sin film, där den mest existentiella av frågor hänger i bakgrunden likt landskapets många låga moln: Vad finns det som är värt att leva för?

För en debutregissör har Phm en imponerande medvetenhet om hur kamerans position och rörelse kan användas för att förmedla huvudpersonens mentala resa. Centralt är en kombination av realtidsmöten med bybor, drömlika scener som upphäver gränsen mellan då och nu och en tydlig närvaro av miljöns naturliga vattenljud och måleriska skönhet. Till en början förekommer aldrig närbilder, kameran fångar tablåartat det som sker, det är först när Thin reser till dåtidens platser som närbilden uppstår. Ett exempel är när han i en intensiv minnesbild – där nutid blandas med  dåtid – återkallar passionen till den tidigare flickvännen, som numera avlagt nunnelöften, och hennes förebådande ord om tvivel och osäkerhet: ”Ett tätt moln omsluter mig, det hindrar mig från att nå ljuset, jag kan inte samtidigt vara i ljuset och mörkret, jag måste bestämma mig.”

Ett annat återkommande grepp är den omsorgsfulla inzoomningen, som alltmer närmar sig de som samtalar. Effekten blir att vi i stigande grad skärper vår uppmärksamhet i takt med att kameran kryper intill. Scenen där bybon herr Luu berättar om det förflutnas krigstrauman, och vi till sist ser hela hans ansikte, är mycket minnesvärd.

Skörheten i Thins sökande präglar filmens gestaltning och temperatur. Risken med att skildra den här typen av svårfångade existentiella frågor, som kräver en utdragen speltid för att kunna utvecklas, är att resultatet blir alltför svävande. Att det blir tråkigt att titta på. Här kan vi återkoppla till de som lämnade salongen: i slutänden handlar det om att våga ge sig hän som åskådare, att fatta ett beslut om vad just du väljer att tro på i mötet med filmen, och hoppas att det fyller dig med något av värde som du kan bära med dig.

I absolut positiv bemärkelse tvingar Inside the yellow cocoon shell oss till anpassning och att skruva ner energin för att hitta det som finns runt människorna. Molnen skingras inte på något magiskt sätt, de måste väntas ut, människorna måste väntas ut. Att ta sig fram kräver lika mycket en fungerande motorcykel med bensin i tanken, som acceptans av det vi inte kan styra över.

Inside the yellow cocoon shell visades under Göteborgs filmfestival i tävlingskategorin Visionaries. Den har ännu ingen planerad svensk premiär. 

Fiktion. 2023. Längd: 178 min. Land: Vietnam, Frankrike, Spanien, Singapore.  

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.