fbpx

Rapport #8 från Göteborgs filmfestival: Ondska finns inte

Ondska finns inte (2023)
Ondska finns inte (2023)

Den flerfaldigt prisade Ryûsuke Hamaguchi är tillbaka och greppar kampen mellan människa och natur med en filosofisk hand. Edvin Erixzon har sett Ondska finns inte och lämnar biografen osäker på om han ens förstått vad regissören vill säga.

En halv minut innan filmen drog igång kom jag fram till biografen, rusade in och satte mig. I förbifarten hälsade jag på två vänner på näst främsta raden. Jag hann kort flämta ur mig att jag var förvånad över att det var fullsatt på en film av Hamaguchi, men min vän replikerade att “Han är ju för fan Oscarsvinnare”, och han hade givetvis en poäng. Sedan drog filmen igång.

Hamaguchi debuterade som regissör redan 2008, har tävlat i Locarno och Cannes men fick sitt verkligt stora internationella genombrott med Drive my car (2021), som kammade hem otaliga priser. Själv var jag inte ett stort fan av Drive my car, som jag tyckte led av att vilja berätta alldeles för mycket på en och samma gång och var lite för spretig. Däremot tyckte jag väldigt mycket om Tillfälligheter och fantasier som även den utkom 2021. Där visar han på stora stilistiska och berättarmässiga influenser från den koreanska regissören Hong Sang-Soo, något jag uppskattade väldigt mycket. Den Sooiska minimalismen i berättelsen och fokuset på dialog och färgstarka karaktärer är något som återkommer även i Ondska finns inte.

När biosalongen blir mörk och draperiet dras undan börjar en mycket långsam film. Vi får i flera minuter nöja oss med att se en man hugga ved och bära vatten, utan en enda replik. Till en början verkar det som om den här typen av slow cinema verkar avskräckande på ena halvan av publiken. Det tisslas och tasslas en del i salongen från folk som måhända lurats hit av ”Oscarvinnare” i festivalens presentationstext, utan att ha några tidigare Hamaguchi-erfarenheter. Slow cinema tvingar en att för ett ögonblick varva ner och fokusera på någonting där det knappt händer något – och kanske låta tankarna hinna vandra.

Men när dialogen väl börjar och en berättelse tar form tystnar alla och fokuserar blickarna på duken. Historien kretsar kring en by på landsbygden i Japan, där bäckvattnet ännu är så rent att det går att dricka. Vår huvudperson Takumi verkar kunna försörja sig som traktens handy-man. Han vet allt om skogen runt omkring byn och lär sin dotter allt han kan om de olika trädsorterna och vad hon kan utläsa från renarnas fotspår i snön. Filmen har gott om naturpoesi. Den färgglada titeltexten, musikanvändningen (vackra klassiska stråkar som klipps tvärt mitt i) och kameraåkningarna (långa åkningar i sidled) för tankarna till Godard. Men utöver det stilistiska finns där inga likheter.

Ondska finns inte (2023)
Ondska finns inte (2023)

Filmens antagonister introduceras som ett företag som vill starta en glamping-plats (glamorös camping) för storstadsbor som vill uppleva naturen i det lilla samhället. Företagsrepresentanterna håller ett möte med byborna, mindre för att lyssna på vad de har att säga och mer för att kunna legitimera bygget i myndigheternas ögon. Under mötet blir vi (publiken) och företagsrepresentanterna varse om att bygget kommer att förorena byns vattenreserver, öka risken för skogsbrand, och förstöra de naturliga renstigarna i området. Men ingen av dessa varningar biter på representanterna som följer order från sin chef. Osympatiskt. Men snart förstår vi, genom ett perspektivskifte i fråga om filmens subjekt, att även företaget är människor. Under en bilfärd lär vi känna de till synes osympatiska byråkratiska råttorna, som visar sig vara en karismatisk ung man och kvinna. Vi förstår att de bara spelar så gott de kan utifrån handen som har tilldelats dem. I deras klumpiga försök att komma på god fot med byborna bjuds det på en hel del humor, i form av de kulturkrockar som de opraktiska storstadsborna stöter på.

Det här låter som en vanlig Ghibli-film-historia om kampen mellan människa och natur. Ingen är egentligen ond, men kampen uppstår ändå och vi vet alla hur det brukar sluta – i harmoni mellan människan och naturen. Men den här filmen blir någonting mer. Den ställer ännu en filosofisk fråga. 

Det hade kunnat räcka så – en avskalad komedi om exploatering av natur och urbanisering av småsamhällen, men det oerhört oväntade slutet och titeln som ackompanjerar filmen skriker om att vilja bli tolkade. Ondska finns inte (Aku wa sonzai shinai) blir en provocerande titel och den får tankarna att spinna vidare när eftertexterna börjar rulla.

I naturen finns inte ondskan. Människan bevittnar naturkatastrofer eller rovdjur som jagar sitt byte och kan etikettera saker och ting som onda, men termen i sig är antropocentrisk. Saker sker bara. En naturkatastrof har ingen vilja. Ett djur följer endast impulser. Ondska förutsätter agens och medvetenhet om konsekvenser.

Finns ondskan i människan? I filmen är det utan tvekan företaget som vi i början upplever som det onda inslaget. Men när vi lär känna dem förstår vi att de är människor. Människor följer livsvägar på grund av måsten. Vad någon ser som en ond handling kan någon annan se på som något gott. Det beror på perspektiv.

Detta är ungefär vad man hinner tänka innan slutet slår till som ett slag i magen och jag blir osäker på om jag tänkt rätt om någonting i fråga om vad Hamaguchi egentligen ville säga. Nåväl, låt nästa filmtittare tänka längre än mig!

 

Ondska finns inte visades i sektionen Masters under Göteborgs filmfestival. Svensk biopremiär TBA. 

Land: Japan. Längd: 106 min. År: 2023.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.