Kategori: Kritik & essä

Minnas Paris känns ibland väl forcerad men hålls inte minst ihop av Virgine Eifras lika sårbara som reserverade gestaltning av Mias trauma, skriver Calle Wahlström som sett Alice Winocours film om terroröverlevare.

Nej, Brandon är inte bara en kopia av sin far och han har alla möjligheter av rentav överglänsa Cronenberg. Charlotte Wiberg fascineras av Infinity pool.

Nikolaus Geyrhalter har länge intresserat sig för människans inverkan på jorden. Den nya skräpfilmen är ingen undantag, skriver Johannes Hagman som sett Matter out of place på Tempo dokumentärfestival.

Darren Aronofsky hymlar inte med sin djupdykning i amerikansk litteratur, men hans valfilm är långt mindre intressant än Moby Dick. Av regissörens fascination för dubbelhakor blir det mest en orgie i lidande, skriver Oscar Westerholm.

Torbjörn Axelman gick nyligen bort, 90 år gammal. Han var en tv-pionjär som senare gjorde mestadels sågade långfilmer med Sven-Bertil Taube och Lee Hazlewood – och dömdes för mordförsök. Bengt Forslund skriver om hans liv i och utanför offentlighetens ljus.

I Jumana Mannas Foragers berättas om en vardag där matkulturens örter måste bytas och säljas illegalt, vilket samtidigt skapar en förutsättning för möten och samtal om livets alla beståndsdelar. Johannes Hagman har sett den på Tempo dokumentärfestival.

Ordmassan i De facto hämtas från olika vittnesmål, dagböcker, biografier och intervjuer. Den beskriver, försvarar, resonerar och normaliserar de värsta övergreppen från senare delen av 1900-talet. Det är lika egensinnigt som vidrigt om människors våld, skriver Sanjin Pejkovic.

Årets Forum Expanded-utställning på Berlins filmfestival har ett mindre antal verk än vanligt, vilket skärper besökarens uppmärksamhet. Martin Grennberger har varit där.

No bears har en komplicerad intrig men rör sig ledigt mellan berättarlagren med stor tillit till publiken. Än en gång har Jafar Panahi lyckats använda sitt eget yrkesförbud som språngbräda för att skärskåda dagens Iran, skriver Johannes Hagman.

Vlad Petri blandar arkivbilder med en fiktiv korrespondens mellan studenterna Maria och Zahra – och berättar samtidigt om repressionen i deras hemländer. En melankolisk påminnelse om drömmarna som aldrig blev, skriver Sanjin Pejkovic som sett filmen på Berlins filmfestival.