Kategori: Kritik & essä

Johannes Hagman drabbas av upplevelsen i Line describing a cone när experimentfilmfestivalen Avant firar 50-årsjubiléet av Anthony McCalls ikoniska ljusverk. 

Larraín försöker, via skräckfilmsgenrens utpräglat stiliserade bildberättande, förkroppsliga det mardrömsväsen som dröjer sig kvar i folksjälen efter ett politiskt trauma, skriver Oscar Westerholm.

Fotografen Robbie Ryans expansiva bilder ger liv till Yorgos Lanthimos senaste film om kvinnlig, frankensteinsk frigörelse. Oscar Westerholm har sett Poor things på filmfestivalen i Venedig. 

Inte mycket är nytt i Paul Schraders universum när han nu byter pokerbordet mot trädgårdslandet. Master Gardener har svårt att hitta tonen, men regissörens pretentiösa skildringar av samhällets undersida behåller ändå något av sin enigmatiska dragningskraft, skriver Johannes Hagman.

En ovärderlig pusselbit i USA:s svarta filmhistoria. Oscar Micheaux Within our gates från 1920 påminner om den långa kampen för att stoppa den vita terrorn – först ifjol undertecknades en antilychningslag i USA. Martin Gelin skriver om ett slående aktuellt stumfilmsmästerverk. 

Friedkin valde musik med distinkt stil, lite vid sidan av den breda mittfåran, men ändå inom den populära genren. Det är lite som Friedkin själv och hans filmer i det stora hela. Charlotte Wiberg minns regissören som gått ur tiden.

Varför ska man egentligen säga det i toner? Kim Ekberg skriver om det filmhistoriska motståndet mot filmmusik och dagens konstnärliga konkurrens från maskiner.

Ryuichi Sakamoto – inte kan han väl dö? I efterhand känns reaktionen fånig, men det var faktiskt med viss chock jag nåddes av sorgebeskedet i mars . Trots att det redan 2014 blev känt att den japanska kompositören drabbats av cancer. Men han var den sortens drömska artist som kändes odödlig. Som fortfarande gör det.

I sitt snillrika manus tar Greta Gerwig och maken Noah Baumbach fasta på precis det icke-narrativ som finns kring Barbie (till skillnad från, säg, en superhjälte) och sammanfattar hur många leken med barbiedockor ofta tar sig uttryck: hon bor i en perfekt rosaglittrig värld och är sina attribut och prylar. Men konfliktlinje…? undrar Sonya Helgesson Ralevic.

Saker blev inte som Oppenheimer hade tänkt sig. I efterhand framstod han snarare som en nyttig idiot för toppolitiska krigshetsare, skriver Oscar Westerholm.