Författare: Calle Wahlström

Minnas Paris känns ibland väl forcerad men hålls inte minst ihop av Virgine Eifras lika sårbara som reserverade gestaltning av Mias trauma, skriver Calle Wahlström som sett Alice Winocours film om terroröverlevare.

Skört samspel mellan far och dotter i Charlotte Wells charterdrama från 1990-talet. Det är omöjligt att skydda sig från Aftersun, skriver Calle Wahlström.

Länge har Don DeLillos verk bedömts som ofilmbara av Hollywood. På grund av konsumtionskritiken eller den komplicerade strukturen? Att det är just Noah Baumbach som lyckas är en imponerande genrebragd, skriver Calle Wahlström.

Amsterdam utspelar sig som en salig mischmasch av Jules och Jim och lättsam Hollywoodkomedi, men är alldeles för klumpigt berättad tillbakablick till mellankrigstiden. Calle Wahlström blir inte övertygad.

I Dreaming walls håller det mytomspunna Chelsea Hotel på att försvinna – för att bli ett boutiquehotell. Den bioaktuella dokumentären följer hotellets sista hyresgäster i byggkaoset och bråten av 1900-talets amerikanska kulturhistoria. Calle Wahlström har sett den.

Drummond och Cauty får berätta om det oberäkneliga bandets uppgång och fall i Chris Atkins dokumentär. Trots duons upproriska inställning till musikindustrin framgår det att The KLF tillskrev sin popmusik ett konstnärligt värde, menar Calle Wahlström som har sett filmen.

Ennio djupdyker i en karriär som rymmer över 500 soundtracks och har man bara tålamod med slentrianmässiga kändisintervjuer är dokumentären ett utmärkt porträtt av en av filmhistoriens mesta och bästa kompositörer. Calle Wahlström har sett den.

Stephen Graham spelar haussad stjärnkock i upplösningstillstånd i Boiling point, där den obrutna tagningen utgör en påtaglig pulshöjare. Med minutiös koreografi och oklanderlig rollbesättning är det svårt att inte ryckas med, skriver Calle Wahlström.