Följ vår bevakning från Göteborgs filmfestival 2022 på den här länken.
Festivalpremiär i biograf/online den 1/2. Visas även 4/2 och 6/2.
Brasilianska Private desert börjar med en online-romans fragmentariska korrespondens. Polisen Daniel (Antonio Saboia) skickar meddelanden till Sara, som han aldrig träffat, om hur han tänker på henne när han är ute och springer. Han skickar nudes. Ruvar på telefonen mer eller mindre konstant, och än mer när Sara plötsligt slutar svara. Det är som att han berövats de sista ljusglimtarna i en tillvaro som rämnat runt om honom. Daniel har tagits ur tjänst efter en våldsam incident som försatt en ung aspirant i koma, eskalerat till en viral pr-skandal och, får vi förmoda, lämnat honom med en gipsad arm. Utan arbete eller lön tillbringar han sin tid i en sjabbig lägenhet där han vårdar sin borttynande far. Att fadern en gång varit dekorerad polis är dessutom en ytterligare vikt på Daniels axlar.
Genom en kollega lyckas Daniel få extra påhugg som vakt på en nattklubb mot löftet att han inte ska flippa ut igen. Hans yngre syster får kliva in och ta hand om pappan. Vid vad som tycks vara en sällsynt familjemiddag berättar hon att hon dejtar en kvinnlig kursare, varpå Daniel lämnar rummet under tystnad.
Allt detta och lite mer hinns med i vad som kan kallas filmens prolog. Det är en utförlig etablering av Daniels karaktär och maskulinitet, vilken hintar om giftighet så väl som konservativ värdegrund, men innerst inne också ett gott hjärta. Vi är därför nästan 30 min in när filmens titel väl droppar. Vid det laget är Daniel redan på väg norrut mot delstaten Bahia för att leta rätt på Sara. Daniels våldsamma förflutna och hans possessiva besatthet av någon han endast kommunicerat med online ger det gränslösa sökandet obehagliga förtoner redan från start. Något som bara intensifieras när vi som publik inser vad Daniel inte vet: att hon, är en han. Eller den. Eller som Sara själv säger: en hon, en han, och mer ändå. Men frågan är snarare vem Daniel är. För om något är Private desert en uppgörelse med brasiliansk machokultur.
Efter att Daniel första gången hittar Sara, eller Robson (Pedro Fasanaro) som hen egentligen heter, är det på en mörk nattklubb. Klädd i paljettklänning och blond peruk låter Sara/Robson Daniel närma sig i ett första laddat möte för att lika snabbt försvinna ut i natten. Saras/Robsons bästa vän varnar att hen leker med elden. Daniels beteende får ju varningsklockorna att klämta. Inte bara är han känd som våldsverkare i ett viralt filmklipp, han har också tapetserat den sjaviga hålan Sara/Robson bor i med affischer på hens ansikte.
Här skiftar Private desert fokus till Sara/Robson. Regissören Aly Muritiba, som även skrivit filmens manus tillsammans med Henrique Dos Santos, korsar elegant de två karaktärernas vägar i en planlös och prövande katt-och-råtta-lek som lånat sig väl till en romantisk thriller. Men Muritiba är mer intresserad av inre konflikter än av att maximera spänningen. Den resulterande avsaknaden av nerv är som bäst behaglig, men ibland också frustrerande. Och ett symboliskt grepp involverandes Daniels gipsade arm i filmens jakt på katarsis känns väl klichéartat. Men frånsett detta är Private desert en ömsint karaktärsstudie och ett lika gediget hantverk. Särskilt utmärker sig Luis Armando Arteagas vackert gryniga foto, vilket med sina återkommande gröna, blåa och turkosa färgstick för tankarna till Christopher Doyles samarbeten med Wong Kar-wai. En referenspunkt som även i övrigt klär filmen väl.
