fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 4 februari 2022

Barnens magiska tillvaro får kött i De oskyldiga

De oskyldiga (Eskil Vogt, 2021)

Eskil Vogts senaste film löper linan ut vad gäller barns magiska förmågor – och alla använder inte sina krafter på ett bra sätt. Arty eller inte – en stark skräckfilm är det lik förbannat, skriver Charlotte Wiberg som sett De oskyldiga på Göteborgs filmfestival.

Följ vår bevakning från Göteborgs filmfestival 2022 på den här länken.

Ordinarie biopremiär 18 februari.

Barn lever i en magisk värld. Verklighetens väggar är tunnare. Så ter det sig i alla fall för den som iakttar deras lekar, hör deras fantasier och idéer, får ta del av deras nattskräck. Och det är klart: de har ju ännu inte riktigt lärt känna verkligheten fullt ut. I skräckfilm spelar barn ofta rollen av de som är känsliga för närvaron av något övernaturligt i ett hus, som förstår före de vuxna att det är fel med en plats eller att något kommer att hända. Danny i The shining är ett exempel, eller klassikern ”I see dead people” i Sjätte sinnet. I norska filmen De oskyldiga löper regissören linan ut vad gäller barnens magiska förmågor. Den är förmodligen för arty för att komma beskrivas rakt av som en skräckfilm, men en skräckfilm är den lik förbannat. Och en stark sådan.

Det är inte första gången Eskil Vogt rör sig inom de övernaturliga – han skrev ju manus till lightskräckisen Thelma tillsammans med filmens regissör Joachim Trier. De båda har ett återkommande samarbete. De oskyldiga är Vogts andra spelfilm. Debuten Blind från 2014 handlade ju om sinnesminskning snarare än sinnesutvidgning, men det kan en säga är två sidor av samma mynt. De oskyldiga är hur som helst en mognare regissörs verk. Titeln ekar ju av filmatiseringen av Henry James När skruven dras åt; klassikern The Innocents från 1961, och i båda fallen uttrycker den en dubbeltydlighet: barn antas vara ”oskyldiga” på ett sätt som förminskar dem, samtidigt som de i en mening verkligen är oskyldiga då de inte utvecklat ett konsekvenstänkande och en självständig moral. Samma faktorer som kan göra att de beter sig illa.

Ida och hennes autistiska syster Anna flyttar till en ny stadsdel. Redan i första scenen, i bilen på väg till det nya stället, nyper Ida Anna i armen. Både som för att testa henne – hon verkar inte reagera – och som ett uttryck för att hon är irriterad på att ha en äldre syster som ständigt kräver extra hjälp och uppmärksamhet. Ida är kapabel att göra illa. Hon får en vän på den nya orten direkt, Ben, som direkt visar sig förmögen att gå lika långt och ännu längre i grymhet. Tillsammans kastar de en katt nerför trappuppgången. Den skadar benen. ”Ska vi döda den?” föreslår Ben, och trampar på kattens huvud för att höra hur det krasar. Men då vänder sig Ida bort och springer i väg. Hon har till skillnad från Ben en gräns.

De oskyldiga (Eskil Vogt, 2021)

De oskyldiga (Eskil Vogt, 2021)

Men Ben har också en telekinetisk förmåga. Samtidigt som Ida får en ny vän får också Anna det – en flicka med förmåga att gå in i Annas huvud och läsa hennes tankar, känna hennes känslor. Anna och Aisha kommunicerar ordlöst och på avstånd med varandra, och en enastående utveckling sker med Anna. Plötsligt kan hon prata. Samtidigt utvecklar Ben, som blir mobbad av de äldre pojkarna och har en dysfunktionell, kärlekslös mamma, en ödesdiger förmåga att manipulera människor och få dem att göra utföra även våldsamma handlingar. En dödlig dramatik som de vuxna inte vet något om utvecklar sig i barnens värld. Filmen är fängslande med sin bildmässiga och psykologiska precision. Det finns inga monster här. Även om Ben är farlig och fullständigt gränslös är han också rädd, ensam och ledsen.

Det enda barnet som tycks sakna särskilda förmågor är Ida. Här finns också det enda i filmen som är lite problematiskt. Ida är den enda helt ”vanliga” norska jäntan med rågblont hår. Ben och Aisha är mörkhyade; Aisha har också ljusa pigmentfläckar i ansiktet vilket gör henne dubbelt annorlunda. Och Anna är ju autistisk. En kan förvisso argumentera för att här pågår någonting liknande vad som ofta sker i superhjältehistorier – superkrafterna är inte sällan kompensation för någon form av annorlundahet. Men inte alla använder ju sina krafter på ett bra sätt. Ida går ut ur sin moraliska prövning på andra sidan, oskadd, till skillnad från Ben och Aisha som i en kontext där rasismen är stark kan ses som främmande och skrämmande – eller helt enkelt inte lika viktiga. Filmen visar förvisso empati även med Ben, men det krävs att även publiken kan göra det.

Annons