I dag 10 juni invigs den berömda filmfestivalen Sodankylä, mer känd som Midnight Sun Film Festival, i norra Finland. En festival där solen aldrig sjunker och där det enda mörkret finns att tillgå i biograferna. Regissören och filmskaparen Tuva Björk besökte festivalen 2025 och återvände med en videoessä. Här presenterar regissören och filmskaparen Tuva Björk en videoessä från sitt besök på festivalen 2025.
Nedanför finns filmens voice over publicerad som text.
Foto och text: Tuva Björk
Ljudläggning: Emilia Mäenmaa
Anteckningar från Sodankylä av Tuva Björk.
Solen, som jag känner, är av en sort som sjunker
I Sodankylä nuddar den sjunkande midsommarsolen bara trädtopparna för att sedan stiga högt igen. Det är den enda sol sodankyläborna känner till, men för en filmfestivalbesökare som jag, som kommer söderifrån, är den något annat – en obeveklig, färgskiftande ljusboll på himlen.
Det är min första morgon på filmfestivalen. Jag går längs den av marknadstält bildade gränden mot morgonföreställningen och har för avsikt att hitta ett ställe där jag kan köpa kaffe. I det klara ljuset från norr är jag en fågelunge, förmjukad av en resa på nästan tusen kilometer.
man kunde sälja mig nästan vad som helst
En man i stetson kliver ut ur ett blått stånd. Han har lagt märke till min sökande blick och suger in mig i sitt lilla tält, säljer kaffe och en munk fylld med kalkon. Han mal på som en maskin och berättar hur många tusen munkar han säljer per år till schweiziska turister i skidorten Luosto. Tre tusen.
—
Mötet med stetsonmannen är en tydlig start på dagen, men snart upphör dygnet att vara en verklig tidsangivelse. De element som strukturerar dagar, såsom sömn och måltider, lossnar från sina vanliga tidpunkter. Det är bara ljus och mörker som skiftar, enstaka intryck här och där, som hos en nyfödd bebis.
Bara en del av filmerna tränger igenom mina djupaste medvetandenivåer. Många studsar lätt på ytan. Ett dimmigt sinne och en trött kropp fokuserar på andra saker än stadslivets vaksamma och kontrollerade jag.
Att somna under en film är på sätt och vis en lättnad: senast då måste man släppa taget om handlingen och det analytiska greppet.
Du känner väl till känslan: huvudet faller tungt som en asteroid och precis innan nacken går av vaknar du.
Under visningen av Grand Tour öppnar jag ögonen ungefär en och en halv timme in i filmen och tar emot de vackra svartvita bilderna som projiceras på den vita duken:
En gatukiosk i Thailand!
En stilig man i linnekostym!
Jag vet inte vad de har för sammanhang, men det gör ingenting! Och jag somnar igen.
Jag börjar kartlägga filmfestivalens bästa platser att slumra till på. Jag märker snabbt att det är svårt att sova i de stora tälten. Man sitter på långa träplankor och har inget att luta sig emot. Men det finns också fördelar – det går att lägga upp fötterna på bänken framför sig och observera vilka som rycker till, eller inte gör det, när en okänd persons fötter nuddar deras bakdel.
För att sova lönar det sig istället att ha siktet inställt på de mjuka stolarna i byns biograf Lapinsuu. En gångplats, säger en av festivalgästerna till mig utanför biografen efter ett homoerotiskt mordmysterium och tar ett bloss på sin cigarett, en gångplats är absolut bäst för att sova, konstaterar hon bestämt.
—
Sodankylä, som ligger vid en flod, är en så liten by att vi är tvungna att umgås med varandra: festivalgäster, lokalbefolkning, festivalarbetare och volontärer, gästande artister. Man kan se vem som helst var som helst när som helst, och det går inte att fly från sin tidigare älskade. En gästskådespelare vänder en övergiven kopp i sin hand på andra sidan loppmarknadsbordet. En festivalartist svävar i sin glitterstass på stranden. Och han som just har blivit intervjuad inför hundratals människor efter föreställningen står en halvtimme senare framför dig i kön till pizzerian, lika förvirrad inför restaurangens oändligt långa meny: Fantasia 2, Fantasia 3, Lapland Special utan lök eller kanske ändå Pizza Barcelona…
Just på pizzerian hittar jag mig på filmfestivalens sista kväll. Det piskande regnet har tvingat alla byns kringstrykande inomhus, ännu närmare varandra. Klockan är halv fyra på morgonen när himlen äntligen klarnar upp. Människorna vågar sig ut igen.
Den orangefärgade bollen på himlen sprider ett ljus som tränger igenom allt och alla i byn.
Det tränger in i lägenheten där en baby vaggas till sömns
Det tränger in genom hotellets dammiga fönster till restaurangens mahognydisk
på mannen som just somnat djupt i sin systers vardagsrumshörna
genom hornhinnan, ända in till skallbenet och
studsar därifrån vidare
genom bröstkorgen
händerna
fötterna
mig
De enda som inte nås av ljuset från den glödande bollen är de som just då är på bio. I den mörka salongen ser de bilder som projiceras på duken.
Men efter en stund öppnas biografens dörrar och även de kliver ut i ljuset med kisande ögon
