Författare: Johannes Hagman

Inte mycket är nytt i Paul Schraders universum när han nu byter pokerbordet mot trädgårdslandet. Master Gardener har svårt att hitta tonen, men regissörens pretentiösa skildringar av samhällets undersida behåller ändå något av sin enigmatiska dragningskraft, skriver Johannes Hagman.

Nikolaus Geyrhalter har länge intresserat sig för människans inverkan på jorden. Den nya skräpfilmen är ingen undantag, skriver Johannes Hagman som sett Matter out of place på Tempo dokumentärfestival.

I Jumana Mannas Foragers berättas om en vardag där matkulturens örter måste bytas och säljas illegalt, vilket samtidigt skapar en förutsättning för möten och samtal om livets alla beståndsdelar. Johannes Hagman har sett den på Tempo dokumentärfestival.

No bears har en komplicerad intrig men rör sig ledigt mellan berättarlagren med stor tillit till publiken. Än en gång har Jafar Panahi lyckats använda sitt eget yrkesförbud som språngbräda för att skärskåda dagens Iran, skriver Johannes Hagman.

Det finns bara en antydd handling i Helena Wittmans Human flowers of flesh, och målet med expeditionen i filmen förblir oklart. Men det är en abstrakt film som skapar en helt egen värld, skriver Johannes Hagman som sett den på Göteborgs filmfestival.

I Russia 1985-1999: Traumazone tar Adam Curtis utgår från de tusentals timmar material som BBC filmat i Sovjet och Ryssland under imperiets. Johannes Hagman ser en dokumentär filmserie som via arkivens fragment bjuder in åskådaren till händelsernas hjärta.

Det är ur sysslolösheten som Viktor Johanssons rollfigurer vaknar till liv. I Windows samlas de till en gemensam demonstration mot oklart vad. Den utgör ett välkommet sökande alternativ till dagens strömlinjeformade filmberättande, skriver Johannes Hagman.

Med ambitiösa retrospektiva program och formmässigt intressanta verk av yngre regissörer är filmfestivalen i Wien en given favorit. Johannes Hagman rapporterar från den 60:e upplagan.

Hong Sang-soos Walk up utspelar sig i ett hyreshus, vars ägare tar emot en filmregissör och gammal vän med dotter på besök. Vad som följer är en labyrintisk film i flera våningsplan och möjligen parallella tidsspår, som slutar i ett deliriskt ögonblick. Johannes Hagman har sett den på Stockholms filmfestival.