Författare: Johannes Hagman

Med ambitiösa retrospektiva program och formmässigt intressanta verk av yngre regissörer är filmfestivalen i Wien en given favorit. Johannes Hagman rapporterar från den 60:e upplagan.

Hong Sang-soos Walk up utspelar sig i ett hyreshus, vars ägare tar emot en filmregissör och gammal vän med dotter på besök. Vad som följer är en labyrintisk film i flera våningsplan och möjligen parallella tidsspår, som slutar i ett deliriskt ögonblick. Johannes Hagman har sett den på Stockholms filmfestival.

Sergej Loznitsa forsätter sitt dokumentära utforskande av Europas 1900-talshistoria, i denna skildring av rättegången mot tyska befäl i Kiev 1946. Sakligheten i vittnesmålen skär sig mot deras mardrömslika innehåll, skriver Johannes Hagman som sett The Kiev trial på Stockholms filmfestival.

Hong Sang-soos senaste film har en handling som mer påminner om en anekdot än en berättelse, men skapar med sina metalager både något förbryllande och mycket vackert. Johannes Hagman har sett The novelist’s film som visas på Stockholms filmfestival.

Trots en del inslag av europeisk arthousefilm i ett nötskal ger Carla Simóns tålamod till sist utdelning. En persikolund i Katalonien är en skicklig och subtil familjeskildring, skriver Johannes Hagman.

Det finns någon forcerat över de kameratekniska bravurnumren i Kornél Mundruczós nya film. Samtidigt som de stora gesterna bär på en förhoppning om filmmediets förmåga att påverka publiken på djupet. Det gör Evolution till ett rörande misslyckande, skriver Johannes Hagman.

Årets festival i Oberhausen var ett veritabelt kleine Schweden där Hannah Wiker Wikströms Weathering heights även vann dubbla priser. Johannes Hagman rapporterar från den anrika kortfilmfestivalen i Tyskland.

I Luis Buñuels prästdrama från 1959 tvingas huvudpersonen ut på pilgrimsfärd – efter samröre med samhällets olycksbarn. Kan han finna nåd i en ananas? Johannes Hagman skriver om gesten som ändrar allt i Nazarín.

Sammanträffanden, paralleller, förväxlingar och förskjutningar. I vår är den japanske regissören Ryūsuke Hamaguchi dubbelt bioaktuell med Drive my car och Tillfälligheter och fantasier. Johannes Hagman skriver om filmer som utforskar mellanmänsklig dialog och pregnanta tystnader.

Pablo Larraín fortsätter att leka med fakta och form. Hans film om prinsessan Diana utgår från ett känslomässigt sammanbrott, och skapar ett psykologiskt drama med surrealistiska inslag. Spencer är klart att föredra framför en sömnig biopic, skriver Johannes Hagman.