Spaniens oregelbundna legend Víctor Erice har gjort sin första nya film på 16 år. Johannes Hagman har sett Close your eyes under Stockholms filmfestival. 

Close your eyes inleds med gryniga bilder från ett palatsliknande gods i en skogig del av efterkrigstidens Spanien. En dramatisk upptakt till ett klassiskt matinéäventyr – som kretsar kring en förlorad dotter i det fjärran östern – hinner just ta sin början, innan det avslöjas att vad vi betraktat är de inledande scenerna från den ofullbordade “The farewell gaze”. En film i filmen som övergavs när huvudrollsinnehavaren plötsligt försvann spårlöst mitt under inspelning. Nu har tjugo år passerat och filmens regissör medverkar i ett tv-program om vännens mystiska försvinnande. Ett program som utgör inledningen till en händelseutveckling som ger hopp om fallets lösning.

Genom sina metalager utspelar sig regissören Víctor Erices första långfilm på över trettio år i tre tidslager – den ofullbordade filmens 1947, filminspelningens 1990, och sökandets 2012. Mitt mer teknikobservanta sällskap noterar att det sistnämnda årtalet valts med omsorg, då det innebar biografernas definitiva digitalisering och därmed dödsstöten för den analoga filmen som distributionsform. Parallellt med berättelsen om ett försvinnande löper nämligen detta filmtekniska paradigmskifte som ett sidospår i en film upptagen vid minnet, det personliga såväl som historiska. Att filmhistorien görs till centralt motiv kommer knappast som en överraskning för någon som följt Erices filmkarriär, i vilken han återkommande uttryckt sin förundran över filmupplevelsens transformativa potential. Bland annat i den kortare essäfilmen La morte rouge (2006), där han söker sig tillbaka till sitt livs första filmupplevelse: Sherlock Holmes och den röda klon från 1943. För att inte tala om den betydelsebärande roll som James Whales Frankenstein (1931) spelar för huvudpersonen Ana i Erices debutverk och mest berömda film – Bikupans ande från 1973.

Flickan spelades av en då sexårig Ana Torrent, som nu dyker upp i betydligt mognare form som den försvunne skådespelarens dotter. Återigen får hon också yttra den berömda slutrepliken från Erices debutfilm: ”Jag är Ana”. Utöver att referera till sina egna verk strösslar Erice också med explicita hänvisningar till cinefila favoritregissörer som Nicholas Ray, Carl Theodor Dreyer och Howard Hawks; den senare genom ett framförande av Dean Martins och Ricky Nelsons ikoniska cowboysång My rifle, my pony and me från Rio Bravo (1959). 

Det är förstås lätt att förstå filmvärldens önskan att se Erices återkomst till långfilmen – tre decennier efter den mästerliga dokumentärhybriden El sol del membrillo (1992) – som en ovillkorlig triumf. Med lite välvilja skulle man också kunna tolka det stilistiska skifte som sker från det mättade, gryniga 16mm-fotot i ”The farewell gaze” och till den slätstrukna, tv-mässiga stilen i resten av filmen som en ironisk kommentar till den digitala filmens förlust av själ. I så fall skulle det platta fotot, den sterila ljussättningen, den löjeväckande sminkningen och skådespelarnas överdrivet emfatiska gester, suckar och höjda ögonbryn, bli performativa inslag i en experimentell drift med den post-analoga erans filmspråk. Jag misstänker dock att det vore att gå till tolkningsmässig överdrift, och att regissören helt enkelt försökt göra en film med till buds stående medel. Tyvärr är resultatet i så fall mer av en glorifierad telenovela än ett sentida mästerverk.