Titeln till trots präglas Michel Francos semestertragedi Sundown av fler dödsbesked än faktiska solnedgångar. Det första når syskonen Alice (Charlotte Gainsbourg) och Neil (Tim Roth) när de i all hast avbrutit den slöa tillvaron på ett lyxhotell i Acapulco för att återvända till sin mammas dödsbädd, men på väg till flygplatsen kommer sorgebudet. När de ska checka in säger Neil att han inte hittar sitt pass, och överger systern och hennes barn mitt i tumultet.

Istället för att leta efter passet tar Neil in på ett sjavigt hotell nära stranden, borrar ner tårna i sanden och beställer in öl i den stekande solen. Det är inte mycket som skrivs ut i klartext i Francos återhållna manus. Exempelvis är familjekonstellationen länge diffus för åskådaren. Men att Neil ljugit om passet råder det aldrig något tvivel om, och de tomma ursäkterna fortsätter över telefon. Han lovar Alice att gå till konsulatet, men fortsätter istället en dagvill tillvaro under sitt strandparasoll.

Neil är en fåordig man, med oklara bevekelsegrunder, och Franco är noga med att inte strössla filmen med för tydliga ledtrådar. Resultatet är dubbelt. Å ena sidan erbjuder Sundown en extremt välspelad men stundtals konturlös karaktärsstudie. Roths lakoniska spel och lätt luggslitna uppsyn är prickfria, samtidigt som man ibland nästan får kisa för att Neil överhuvudtaget ska framträda i de solblekta strandmiljöerna.

Å andra sidan osäkras både stämningar och förväntningar. För vad ska egentligen hända, och vad i helvete håller Neil på med. Det undrar Alice när hon åter dyker upp i Acapulco för att konfrontera brodern efter att ensam ha hanterat mammans begravning. Vid det här laget börjar vi begripa att Alice och Neil är arvtagare till en stor slaktindustri och är snuskigt rika. Även om en av de få saker Neil verbaliserar under filmens gång är att han inte är intresserad av pengarna förstärks det klassperspektiv som anats från start, men utan att erbjuda någon analys. Det är knappt att några frågor ens artikuleras.

Mycket av den föredömliga speltiden om 1 timme och 22 minuter går åt till att gissa och undra, till att otåligt eller tålmodigt försöka fylla i de luckor som Franco omsorgsfullt lämnat vidöppna. Det enda som känns säkert är att Neils blotta närvaro i det forna jetset-meckats fattigare kvarter kommer skapa problem, men hur? Kommer han visa sig vara ett lovligt byte för en tjänstvillig taxichaffis som vädrat kosing, eller är han bara en simpel sexturist? Den senare frågan aktualiseras när Neil bekantar sig med en yngre kvinna på strandpromenaden. Tillsammans med henne bevittnar han en dag på stranden en drive-by med vattenskoter, varpå det azurblå vågskvalpet färgas rött, och vi som publik påminns om att Acapulco under 2000-talet seglat upp som toppkandidat när världens farligaste städer ska koras. Michel Franco, vars förra film New order hade biopremiär så sent som i december, är ju inte känd som någon feelgoodregissör.

Skjutningen på stranden inträffar lika plötsligt som det mesta i Sundown, och väcker varken mer eller mindre känslor hos Neil än moderns död. Inte ens när våldet kryper närmare bubblar spänningen upp. Istället förblir den lika avslagen som den mexikanska ölen bredvid Neils strandstol. Nej, Francos största bedrift i med sitt spartanska filmspråk är att till slut försätta publiken i ett lika avtrubbat tillstånd som Neils. Resultatet är intressant, tankeväckande till och med, men tyvärr bara måttligt medryckande.

Läs också: Smärtgränsen är som en katastrofernas lager-på-lager-berättelse