fbpx

Recension: The holdovers

The holdovers (2023)
The holdovers (2023)

Marknadsföringen andas kvalmig retrofetisch men The holdovers bjuder på ett finstämt vänskapsdrama i egen rätt som ger Calle Wahlström anledning att reflektera över generationsskillnaderna mellan 70- och 90-talets amerikanska independentfilmskapare.

Regissören Alexander Paynes åttonde långfilm utspelar sig under jullovet 1970-71 på det fiktiva internatet Barton Academy, någonstans i Massachusetts. Ett prestigefyllt läroverk för curlade snorvalpar som knappast förtjänar att tillbringa helgerna på exklusiva resmål som Aspen eller Saint Kitts och än mindre att senare kunna välja och vraka bland universitet som Stanford, Harvard och Cornell. I alla fall om man frågar Paul Hunham (Paul Giamatti), vars nästan sadistiska undervisning i antik historia gjort honom lika impopulär bland elever som självgoda kollegor. Inte minst efter att ha underkänt sonen till en senator som också råkar vara Barton Academys största privata bidragsgivare. Något skolans rektor inte är sen att ta upp när han med kort varsel meddelar Paul att han i år förväntas ansvara för den handfull elever som blir kvar på skolan över lovet.

Till dessa olyckliga hör den intelligente men arrogante Angus Tully (Dominic Sessa), vars drömmar om en karibisk jul grusas när hans mamma plötsligt bestämmer sig för att istället ta ut en försenad smekmånad med sin nya man. Om Hunham tycker att eleverna är bortskämda och lata – för att inte säga rent obegåvade – har inte heller Tully särskilt höga tankar om sina skolkamrater. Han har därför inte fler vänner än sin plågoande. Att de bägge egentligen har mer gemensamt än de initialt kunnat föreställa sig eller än mindre velat erkänna, är förstås insikten som kavlas ut medan jullovet sniglar fram och övriga elever räddas från den kvarsittningslika tillvaron. Lagom till julafton är Hunham, Tully och köksan Mary (Da’Vine Joy Randolph) de enda som är kvar på skolan.

Till skillnad från Hunham och Tully är Mary inte kvar för att hon blivit bortvald av varken kollegor eller familj. Hon är kvar för att hon sörjer. Hennes son Curtis var en av Bartons få svarta elever, och den enda vars mamma arbetade i skolbespisningen. Alltså väntade varken Stanford, Harvard eller Cornell utan istället värvning och en enkelbiljett till Vietnam. Ett öde även Tully fruktar, som lever under det ständiga hotet att bli skickad till militärskola om han missköter sig.

The holdovers (2023)
The holdovers (2023)

Vänskapen mellan den osannolika trion, som katalyseras av juletiderna, hade kunnat bli en alltför blödig affär. Men Payne åtar sig berättelsen med en livsbejakande ömhet som aldrig känns forcerad eller ansträngd, även om ett noggrant applicerat mått av schmaltz smugits med. Nostalgin flödar på flera plan men utan att hemfalla till de tomma retrofetischer där den scenografiska uppvisningen ofta känns som ett självändamål och som blivit så vanlig inom periodfilm. Alla sådana krafttag lämnas här istället åt marknadsföringen som trycker hårt på berättelsens tidsepok i affischdesign, trailerspeaker så väl som en Miramax-logga i filmens förtexter, designad att se äldre ut än själva bolaget. The holdovers är första gången Payne har något att göra med Weinsteinbrödernas gamla bolag sedan de distribuerade, men enligt regissören också begravde, debutfilmen Citizen Ruth.

Men, för att återgå till The holdovers, så andas filmen 1970-tal snarare än att efterapa det. Om 1990-talets generation av independent-filmskapare, i vilken Payne har sina rötter, var ett slags arvtagare eller motsvarighet till 1960- och 70-talens New Hollywood – vilket Peter Biskind föreslår i boken Down and dirty pictures: Miramax, Sundance and the rise of independent film – så är The holdovers en korsbefruktning som stillar eventuell saknad efter båda strömningarna. Visuellt och tematiskt finns framförallt beröringspunkter med Hal Ashbys tidiga 70-tal. Även om The holdovers aldrig blir så excentrisk som Harold å Maude finns ett stämningsmässigt släktskap i hur Eigil Brylds etableringsbilder på det snötäckta internatet paras med tidsenlig musik, från Damien Jurado till Cat Stevens (den senare stod som bekant för soundtracket till Ashbys stilbildande film).

Men ännu mer påminner The holdovers om Det hårda straffet från 1973, där två underofficerare spelade av Jack Nicholson och Otis Young bestämmer sig för att göra transporten till marinfängelset lite mer minnesvärd för Randy Quaids naiva men tjuvaktiga matros. I The holdovers handlar det istället om en improviserad studieresa till Boston, som Mary övertygar Hunham att unna Tully efter ytterligare ett av flera känslomässiga klavertramp. Ett fruktlöst försök att beställa cherries jubilee (flamberade körsbär) påminner om andra skildringar av ett fyrkantigt Amerika. Scenen utspelar sig som en något mindre agiterad version av Nicholsons omelettebeställning i en annan New Hollywood-klassiker, Bob Rafelsons Five easy pieces, men utan att någonsin kännas som en plankning. Tonen och humorn känns snarare specifik för Payne och hans egen generation filmskapare, och hittar i sin tur sitt naturliga uttryck i Giamattis porträtt.

The holdovers är första gången som skådespelaren och regissören återupptar sitt samarbete sedan Sideways. Den vinmarinerade roadtripen är Paynes hittills största ekonomiska framgång och blev något av en genombrottsroll för Giamatti. Sen dess har skådespelaren framförallt anlitats flitigt i allt större men inte alltid minnesvärda biroller, överanvänd och underutnyttjad på samma gång. Men i här får han äntligen axla en huvudroll som drar nytta av hela hans register – fysisk komedi, skärpa, bitterhet och tafatt värme i perfekt balans, utan att för ett ögonblick bli självparodisk, och dessutom i finstämt samspel med nykomlingen Sessa såväl som Joy Randolph. Deras prestationer och kemi sinsemellan är i slutändan vad som cementerar en smittande varm och hjärtskärande berättelse om ensamma själar som har alla förutsättningar att bli en julklassiker.

av Calle Wahlström

Filmkritiker.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.