Aftersun är som ett pixligt vykort från min barndom. Eller nåväl, inte specifikt min. Den var alls inte särskilt lik Sophies, som i filmen blickar tillbaka på en semester i Turkiet tillsammans med sin pappa någonstans kring skarven mellan 1990- och 2000-tal. Men filmen som tar form runt charterhotellets poolkant är minerad med minnen. Från reseledarna som dansar Macarena till arkadspelen och walkman-öronsnäckorna som ramlar ut när man dåsar på solbädden. Särskilt bekant är det säkert för alla vi som liksom Sophie växte upp då.  

När resan börjar är Sophie nyss elva år fyllda medan hennes pappa, Calum, ska fylla trettioett innan veckan är slut. Så mycket avslöjar den långfilmsdebuterande regissören och manusförfattaren Charlotte Wells i form av en inledande semestervideo. Det är Sophie som håller i en nyinköpt handycam medan Calum ovetandes tar några danssteg på hotellrummets balkong. De gryniga videobilderna etableras redan från start som en förlängning av minnet. Däremot faställs inte far-och-dotter relationen lika omedelbart. Nog kan man räkna ut så mycket, men när en tonåring senare i filmen misstar Sophie för Calums syster kan man knappast förebrå honom.

Wells arbetar efter devisen “show don’t tell”. Det är ett varsamt och ekonomiskt pusslande med minnesbilder och videoband. Gregory Okes bilder är gärna poetiskt dröjande och i maklig takt faller bitarna på plats varpå vi förstår att Calum inte längre lever med Sophies mamma, att han heller inte har några planer på att återvända till Skottland liksom att tiden de spenderar tillsammans är lika sällsynt som dyrbar. Vi förstår också att allt inte står rätt till med Calum, och att något drar i honom hur mycket han än älskar Sophie. I den inledande videofilmen frågar hon Calum vad han föreställde sig att han skulle bli när han var elva. Svaret uteblir. Istället klipper filmen för första gången till ett ominöst becksvart dansgolv där ett stroboskop är det enda som tillåter kameran att registrera Calums rörelser.

Filmens konstruktion är överhuvudtaget flytande. Fyndet Frankie Corio lyckas gestalta Sophies nyfikenhet, oro och tillgivenhet under semesterns gång. En prestation som hela tiden befinner sig i nuet – dvs då – samtidigt som den lyckas spegla publikens gradvisa insikt att Calums självförbrännande energi kommer ta ut sin rätt. Det sköra samspelet med Paul Mescal, som gör sig förtjänt av sin Oscarnominering i rollen som Calum, är så pass sömlöst att det i flera scener är lätt att glömma att Aftersun inte är en videoarkeologisk artefakt, för ofta känns det som ett slags ”found footage” från en poolkant.

När Aftersun når en klimaktisk danssekvens, som överlappar det stroboskopiska dansgolvets svärta med en av semesterns sista kvällar till tonerna av Queens och David Bowies ”Under pressure” har det för längesen blivit för sent att värja sig.