I sin recension av David O. Russells stjärnspäckade deckarkomedi Amsterdam hinner den profilerat konträra – för att inte säga provokativa – kritikern Armond White dubba regissören till USA:s “listigaste satiriker” innan han härleder filmens narrativa haveri till den irrationella politiska attityd som enligt honom drabbat den samtida populärkulturen. Jag är fullt beredd att hålla med om att Amsterdam inte är någon vidare lyckad film, vilket utsträcker sig till hur den levererar sina politiska poänger, men de är inte problemet.

Till att börja med tycker jag att Russell är långt ifrån någon listig satiriker. För att sträcka mig längre finner jag honom överreklamerad. Åtminstone den här sidan Kuwait-heist-rökaren Three kings (och med Joy som delvist undantag). Varför Hollywoods grädda ständigt tycks stå på kö för att arbeta med regissören har därför varit ett mysterium även om man förbiser de många anklagelser som riktats mot honom genom åren, både på och utanför inspelningar. För den som vill friska upp minnet har Vulture sammanfattat dem under den lika samtidstorftiga som klickvänliga rubriken “A timeline of the allegations against David O. Russell”.

Amsterdam utspelar sig som en salig mischmasch av Jules och Jim och lättsam Hollywoodromp i stil med Den gäckande skuggan kryddad med en ytligt applicerad historisk kontext. Närmare bestämt vad som ibland kallas “the business plot” eller “Wall Street putsch”, en påstådd konspiration att avsätta president Franklin D. Roosevelt backad av fascistiska affärsmän. Det är en öppen inbjudan att dra paralleller till stormningen av den amerikanska kongressen 2021 såväl som bruna partiers frammarsch i dagens Europa.

Att det idag finns goda anledningar att dra lärdomar från mellankrigstiden borde det inte råda någon större tvekan om. Jag har därför svårt att hålla med om att greppet skulle ge uttryck för någon irrationell politisk attityd. Däremot är det genomfört med en slapphänt självgodhet som smittar av sig på en film vars humanistiska anspråk aldrig övertygar.

Tonalt tycks Amsterdam sträva efter att vara den typ film bröderna Coen brukade bemästra. Lyxigt filmade 1910- och 30-tals miljöer befolkas av udda karaktärer i en lika udda och ofta omständlig intrig. Soldaterna Burt (Christian Bale) och Harold (John David Washington) lär känna varandra under första världskriget där bägge såras och möter sjuksköterskan Valerie (Margot Robbie). I hennes vård åtnjuter de en lika bohemisk som romantisk konvalescens i Amsterdam. Platsen som gett filmen sin titel, och inom dess ramar utgör ett slags undantagstillstånd mellan krigets fasor och det Amerika de ska återvända till. Där kunde den brokiga trion älska och leva utan hemlandets dömande blickar eller förpliktelser. Tyvärr slår det dock aldrig några riktiga gnistor mellan Bale, Washington och Robbie. Något Russell tycks för upptagen med sin egen förträfflighet och visuella krumbukter för att ta notis om.

Men den holländska staden är ett älskat minne blott, och det är inte där berättelsen tar sin början, utan i 30-talets New York där den sargade och emaljögde Burt lever separerad från en fru vars rika föräldrar varken uppskattar hans judiska påbrå eller den anspråkslösa läkarmottagning där han behandlar andra veteraner och experimenterar med opiater. Något han egentligen är fullt upptagen med när han tillsammans med Harold engageras för att undersöka omständigheterna kring ett gammalt befäls mystiska frånfälle. Efterforskningarna hinner knappt påbörjas innan ytterligare ett dödsfall inträffat och Burt och Harold pekats ut som huvudmisstänkta. 

Burt och Harolds jakt på de verkliga förövarna involverar ett färgsprakande persongalleri av varierande kvalitet. Sevärda är Mike Myers och Michael Shannon som fågelskådande spioner liksom Matthias Schoenaerts och Alessandro Nivola som hårdkokta snutar. Mindre så Chris Rock och Robert De Niro. Och någonstans däremellan Zoe Saldana som Burts kärleksintresse. Det är ett halvhjärtat sidospår bland andra i en klumpigt berättad film. På engelska har den beskrivits som “offbeat”, men helt ärligt saknas bara ett “beat” trots ansats att få till ett 30-talsjazzigt sväng. Amsterdam är helt enkelt ingen film Russell bemästrar.