fbpx

Clerks 3 visar att Kevin Smith växt upp

Clerks 3 (2022)
Clerks 3 (2022)

Förr eller senare måste vi alla växa upp. Regissören Kevin Smith har genom åren i ren protest dragit på sig sin hockey-tröja, vänt basebollkepsen bak och fram och hållit låda om The Empire strikes back. Han har injicerat filmer som Mallrats (1995), Chasing Amy (1997) och Jay and Silent Bob strikes back (2001) med tillräckligt mycket populärkulturell nördtrivia och skabrösa sexskämt för att spara in på eventuella botoxbehandlingar och ansiktslyft.

Clerks III är – om man inte räknar med den kortlivade tecknade tv-serien Clerks: the animerad series (2000–2001) – den tredje och högst troligt avslutande delen i Smiths Clerks-serie. Serien om ett par sarkastiska butiksbiträden har följt Smith genom hela karriären; den svartvita lågbudgetfilmen Clerks från 1994 var hans regidebut.

Tjurputten Dante (Brian O’Halloran) och den glappkäftade filmnörden Randal (Jeff Anderson) jobbar än idag på det fallfärdiga gamla snabbköpet vid en genomfartsled i New Jersey. Randals kulinariska historia, rågad med flottdrypande varmkorvar och hårt stekta cheeseburgare, hinner en vacker dag i kapp honom; helt plötsligt ligger han där på golvet med andnöd och lemmar slappa som överkokt spagetti. En massiv hjärtinfarkt – av en händelse precis samma variant som Smith själv drabbades av 2018. Randal, som har tillbringat sina snart femtio år på jorden med att gnälla på George Lucas och skryta om sin vältilltagna snoppstorlek, överlever – men insikten om sin egen dödlighet tar honom hårt. Han bestämmer sig för att göra en film om sitt liv på snabbköpet. Behöver man inte gå på filmskola för att göra en film? undrar en skeptisk Dante. Se på Tarantino, säger Randal.

Konstigt nog påminner faktiskt Clerks III om Quentin Tarantinos Once upon a time in Hollywood (2019). Åtminstone på ett tematiskt plan. Båda filmer handlar om att blicka tillbaka till en tidsperiod som har försvunnit. Kvar är bara spridda hågkomster och trivia, en historia som präglas av berättarens nostalgiska villfarelser. Men där Hollywood på många sätt är ett symtom för hur vår samtid tenderar att dikta ihop historiska perioder till förlorade utopier, försöker Clerks III i stället slå hål på trösterika fiktioner. Tarantino sysslar med alternativa, ofta mer narrativt tillfredsställande upplagor av verkligheten (SPOILERS: Sharon Tate överlever, Hitler omvandlas till köttfärs, et cetera).

Clerks III mynnar ut i en etisk reflektion över autofiktion och författarens/filmskaparens moraliska ansvar. Smith ger tillfredsställande svar på frågor som Karl Ove Knausgård ältar i sex tjocka romaner.

Clerks och Clerks II (2006) var må bra-filmer; obesvärade underhållningar som i stort tog livet med en klackspark. Clerks III är ett brutalt uppvaknande, som att självmant utsätta sig för att skendränkas. Tarantino älskar historien, medan Smith ser upptagenheten vid att fingera det förgångna som en livslögn. Dante och Randal står bakom kassan och tjatar om det som de har gjort i decennier, men deras kroppar håller på att ge med sig. Deras historia är inte glamorös på något sätt, men de ältar den likförbannat. Dantes flickvän (Rosario Dawson) och deras ofödda dotter är sedan flera år tillbaka döda. En rattfyllerist körde ihjäl dem. Dante är djupt deprimerad. Randal börjar, helt utan någon hänsyn till Dantes trasiga känslor, rota runt i deras gemensamma tillvaro, som till största del har utspelat sig inne på den – enligt en ovanligt vältalig Silent Bob, som Randal anlitar som fotograf till sin självbiografiska film – ”gräsligt färglösa” butiken. Allt för konstens skull. Men han och Dante har diametralt motsatta syn på historien; för Randal, som har ägnat livet åt att stapla film efter film på hög i hjärnan, är det förgångna som en snuttefilt att vira in sig i när livet här och nu är för svårt. För Dante är det ett blödande känslomässigt sår.

Smith har alltså blivit vuxen. På gott och ont. Smith påminner mer än någonsin om Richard Linklater; det är långsamt, vardagsnära och bitvis lite sentimentalt. Det filmiska berättandet är, bortsett från några småsega drömsekvenser, flyhänt och precist. Humorn underfundig med en seriös klangbotten. Clerks III mynnar ut i en etisk reflektion över autofiktion och författarens/filmskaparens moraliska ansvar. Smith ger tillfredsställande svar på frågor som Karl Ove Knausgård ältar i sex tjocka romaner. Sarkasmerna har likväl mjuknat, ironin är inte längre lika hårdför och toxisk. Filmen slutar med ett knytnävslag i magen; jag skrattar knappt något de avslutande fyrtio minuterna. Livet är inte lika lätt att göra sig lustig över om man har varit nära att förlora det. Smith, 52, är inte någon ungdom längre. Förr eller senare måste vi alla växa upp, tyvärr.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.