fbpx

Rapport #4 från Göteborgs filmfestival: About dry grasses

About dry grasses (2023)
About dry grasses (2023)

Nuri Bilge Celyans senaste film skildrar en lärares moraliska förfall. Anton Halldin ser en skicklig regissör som dock börjat imitera sig själv. 

Beskedet om en ny film av Nuri Bilge Ceylan innebär alltid en viss överraskning — för jag vill minnas att den turkiske regissören i någon intervju, för ett antal år sedan, vägde tanken att helt gå tillbaka till det forna uttrycket som stillbildsfotograf.

About dry grasses tävlade om guldpalmen i Cannes, och ingår i masterssektionen under årets filmfestival här i Göteborg. Årstiden är vinter, den geografiska platsen en mindre by någonstans i Anatoliens kargare delar. Liksom i Ceylans tidigare filmer blir själva det geografiska landskapet ett huvudsignum, under det att hela biosalongen omsluts av den vidsträckta fotografiska upplevelsen. Det är mot fonden av denna miljö som karaktärerna träder fram, stretande i den kalla kylan. Och det är i denna by som småskoleläraren Samet (Deniz Celiloğlu) är fångad. Som lärare är han kreativ, på barnens sida. I klassen utmärker sig en av eleverna, och en vänskap har uppstått mellan läraren och det livsglada flickebarnet Sevim (Ece Bağcı).

Det kommer fram att barnet är brådmoget förälskad i sin lärare. Eller är hon? Antagandet bygger på ambivalens. Ett kärleksbrev upptäcks under skolledningens disciplinåtgärder och Samet tolkar det som skrivet till honom. Men istället för att prata med barnet som en vuxen så försöker han utsätta flickan för regelrätt grooming. Parallellt med detta speglas dramatiken även i ett sammanhang mellan vuxna karaktärer, där Samet tar på sig att försöka få ihop det mellan två av sina vänner och tillika lärarkollegor.

I ett konstnärskap som konsekvent befunnit sig på en uppseendeväckande hög nivå — där Vinterdvala (2014), och genombrottet Uzak (2002) är två höjdpunkter — har Ceylan uttalat att han hämtar kraft från Yasujiro Ozus inkännande för karaktärer och från Tjechovs dramatiska medmänsklighet. Och i just detta fall betyder det att About dry grasses trots sitt lite väl dialogtunga manus, lyckas behålla en nerv berättelsen igenom. En grälscen blir mer och mer intensiv, en enda tagning som pågår och pågår — men intensiteten eskalerar så till den grad att man till slut vill vända sig till sin granne i biomörkret för att försöka dämpa den dåliga stämningen som blivit. Således får vi en närhet med karaktärerna: vi följer uppmärksamt deras mödor, släpper dem inte med blicken. Detta mycket tack vare helt exceptionella skådespelarinsatser.

Även småskoleläraren är fotograf, i en självbiografisk reflektion utifrån regissören själv. Filmens karaktärer vill låta sig fotograferas — och en oas skapas när berättelsen sätts på paus, under det att ett galleri av stillbildsfotografier, varav en del även uppenbart dokumentära, visas för oss. Effekten är majestätisk, invaggande. Ljudspåret som används är vad du skulle få höra om du lägger dig ner och lyssnar i en orörd skog. Vi vaknar ur en hypnos när slamret från nästa scen plötsligt bryter av.

About dry grasses (2023)
About dry grasses (2023)

Med sina vänner är läraren lätt manipulativ och maniskt svartsjuk: vi får bevittna hela den mänskliga bredden i Samets patetiska vilsenhet. Men vem lider inte själv av dessa brister? Det krävs balans och skicklighet och ett vattentätt manus för att skildra denna småbys Raskolnikov på ett levande och inkännande vis. (Raskolnikov är mördaren i Brott och straff av Dostojevskij, en annan uttalad Ceylanfavorit.) Det blir därmed inte filmens uppgift att döma honom, utan vår. För i frågan om hur Samet förhåller sig till flickebarnet är det inte vad som sker som är det viktiga i sammanhanget — här kan vi inget göra — utan hur det skildras. Och i sin stora helhet lyckas Ceylan med denna känsliga balans. Men senare, när dramatiskt foto och alltför påträngande filmmusik tvingar med oss, utan att vi riktigt har förberetts för detta, i lärarens förvandling till en platt Humbert Humbert (huvudperson i Nabokovs Lolita) visar Nuri Bilge Ceylan, tyvärr, på regissörkarriärens allra svagaste stund.

Samets kvinnliga lärarkollega Nuray (Merve Dizdar, Cannesprisad för bästa kvinnliga skådespelarprestation för denna roll) blir däremot medsyster till de många kraftfulla kvinnoporträtt som vi fått uppleva genom Ceylans filmer. Radikal och självständig blir hon en sanningssägare i berättelsen. Till och från anar vi speglingar mellan henne och Sevim. Nuray har förlorat sitt ben i en självmordsattack — men kanske ser vi antydningar om att detta även är en symbol för ett annat trauma, någonting som hon varit med om i barndomen? En metoo-relaterad hashtag sveper förbi i ett instagramflöde, en explicit markering, i en film som gör vår tids feministiska frågor till ett av sina teman — om än med en filosofisk, begrundande hållning.

Krzysztof Kieślowski fick västerländsk kritik för att den polske regissörens filmer, under järnridåns åttiotal, inte kretsade kring en synlig politisk kritik mot ett förtryckande system. Filmerna var för poetiska, helt enkelt. Ceylan har hittills förhållit sig på liknande vis till den politiska realiteten i dagens Turkiet, med enbart små, men skarpa, iakttagelser. Därför är det, i jämförelse med filmskaparens övriga filmer, oväntat explicita politiska dimensioner som behandlas i About dry grasses, både genom det feministiska temat — och genom närvaron av ett militärförband i byn, med ett väsnande bepansrat militärfordon som plötsligt träder fram i det stillsamma bylandskapet. Förbandets militäriska disciplin börjar spegla sig i klassrumssituationen, i skolan med Atatürkpodium i lokalerna. Den förut så vänlige läraren börjar spela ut barnen mot varandra, ursinnig ryter han till om vikten av angiveri.

Det rent känslomässiga materialet förmedlas även genom teknisk briljans i fråga om foto och kameraarbete. En så enkel sak som att en karaktär är ur fokus bidrar till att den gråtande Sevim, suddig, gestaltas likt en ångestfylld Munchgestalt. När Samet åter försvinner in i vinterlandskapet, under tunga snöfall, så försvinner han även rent faktiskt, genom dubbelexponering. Men som med en del andra aspekter så är dessa exempel även upprepningar från tidigare höjdpunkter ur filmskapandet — vilket tyvärr är förvånande i fråga om ett konstnärskap som så konsekvent vägrat spela på förväntningar. Och som hittills varit mer intresserat av frågorna som ställs än att försöka ge alla svaren.

 

About dry grasses visas söndag 4 februari klockan 10:00. Se Göteborgs filmfestivals hemsida

Drama. 2023. Land: Turkiet, Frankrike, Tyskland, Sverige. 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.