”Bland det första Dagens Nyheter skrev var att filmen handlade om kriminalitet och gängskjutningar”, säger Dybwad Brandrud. ”Vi fick ringa in och rätta dem. Det finns inget i filmen som säger att den handlar om gängvåld.” Oscar Westerholm har träffat regissörerna Petra Bauer och Marius Dybwad Brandrud för ett samtal om att skildra sorg och förlust på film.
Den nittonde januari 2016 är en tisdag. Klockan är 15.03. Carolina Sinisalo är på semester i Las Vegas när hennes partner nås av ett telefonsamtal från Sverige. Han är likblek när han räcker henne mobilen.
”Mam”, säger hennes styvson från andra sidan Atlanten, ”Robin är död.”
Datumet har brännmärkts in i verklighetens ömtåliga hud. Mördaren, som på nära håll sköt Carolinas son i huvudet utanför deras hem i Akalla, är fortfarande okänd. Hans bror Alejandro, som också blev skjuten, överlevde men kommer vara rullstolsburen resten av livet.
Femton noll tre nittonde januari två tusen sexton handlar om det som kommer efter mordet: en mammas förlust av ett barn, känslor som är lika starka och som slukar tillvaron på samma sätt som de gjorde för åtta år sedan.
Filmskaparna Petra Bauer och Marius Dybwad Brandrud har tillsammans med Sinisalo omsorgsfullt mejslat fram ett minimalistiskt och cykliskt bildspråk. Filmen kategoriserades som dokumentär när den hade världspremiär i Nordic Documentary Competition under Göteborgs filmfestival den 28 januari.
Men i själva verket bygger den på en iscensättning. Lägenheten som filmen är inspelad i är inte Sinisalos riktiga bostad. Sinisalo har arbetat tillsammans med scenografen Maria Safronova Wahlström för att – som Marius Dybwad Brandrud beskriver det – ”skapa sig ett rum”.
Resultatet är en unik visuell skildring av sorgeprocessen. En repetitiv serie med bilder på vardagliga föremål: Skor i farstun. Kepsar på hatthyllan. En Nintendo-konsol på tv-bordet.
Objekt som efter tragedin har förlorat sin ursprungliga betydelse, och som nu har omvandlats till minnesbilder. En viktig referenspunkt för att nå fram till den skenbart alldagliga formen har varit Chantal Akermans Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1975). Det öppna slutet på Akermans film var en inspiration till deras eget berättande. Många frågor, få enkla lösningar.
”Det finns ett ansvar när man berättar en historia”, säger Bauer när jag möter henne och Dybwad Brandrud under festivalen för att samtala om filmen. ”Vi vill inte reproducera den endimensionella berättelsen.”
Vilken berättelse? Det är en av frågorna som man som tittare kan ställa sig efter att ha sett Femton noll tre nittonde januari två tusen sexton. Filmens narrativ rör sig i en spiral kring teman som sorg, saknad, förlust, vardag och politisk kamp. Men det är poängen: filmen handlar om en familj – men även ett samhälle – som har genomgått, och fortsätter att genomgå, fruktansvärda upplevelser. Förlusten av ett barn påverkar inte bara föräldern. Förlusten sipprar ut till släktingar, vänner, bekanta, skolkamrater och andra. Det är omöjligt, menar Dybwad Brandrud och Bauer, att reducera mordet på Robin till en ensidig berättelse. ”Robin får inte bli en siffra”, har Sinisalo sagt till dem.
”Inte sällan kan vi se ansvarsbefriade budskap som: om du har valt att bo i en förort, ja, då får du också räkna med att bli skjuten”, säger Dybwad Brandrud.
Arbetet med filmen har skett kollektivt, genom många samtal och dialoger. Regissörerna har velat arbeta för att undvika stereotypa gestaltningar av ett komplext ämne.
”Det handlar inte om att ta bort ens egen subjektivitet, utan om att inkludera andras”, säger Dybwad Brandrud. ”Filmen är som ett kollektivt vittnesmål.”
Skjutningar i problemområden är ett infekterat ämne som ofta debatteras i media, inte sällan med populistiska förtecken.[1] Detta har inte minst märkts på hur filmen har mottagits innan den ens har haft världspremiär.
”Bland det första Dagens Nyheter skrev var att filmen handlade om kriminalitet och gängskjutningar”, säger Dybwad Brandrud. ”Vi fick ringa in och rätta dem. Det finns inget i filmen som säger att den handlar om gängvåld.”
”Våld i svenska förorter är idag ett enormt problem”, säger Bauer. ”Ekonomiskt, socialt och ett strukturellt våld. Men det finns något som vi kallar för ’skildringsvåld’. Det handlar om hur livet i svenska förorter porträtteras endimensionellt och ensidigt på film, i litteratur och i media. Dagens Nyheters ryggradsreflex är ett exempel på det.”
”Vi försöker leta oss bort från klichén”, säger Dybwad Brandrud. ”Hitta det singulära och unika i varje föremål, i varje person.”
Femton noll tre nittonde januari två tusen sexton är en jobbig film. Sorgen som Sinisalo upplever är djup och tragisk, och den skildras ingående av Dybwad Brandruds detaljrika bilder. En till synes obetydlig handling, som att breda en ostmacka, kan innehålla oväntade djup.
Men det finns också hopp i filmen.
”Det håller på att växa fram positiva krafter som vi gärna vill uppmärksamma och alliera oss med”, säger Dybwad Brandrud. ”Vi tror inte att det finns ett ’quick fix’, men det finns en enorm styrka bland kollektiva rörelser som försöker påverka samhället.”
Flera gånger under intervjun plingar Bauers ipad till. Det är meddelanden från kvinnokollektivet i filmen som har anlänt till Göteborg för att gå på kvällens premiär.
”Kvinnorna i det här gänget är verkligen en kraft”, säger Bauer. ”Deras arbete är nödvändigt och oförtröttligt.”
”Vi vill verkligen att den ska få ett liv i de nätverken”, lägger Bauer till. ”Filmen skulle kunna vara en förlängning och vidareutveckling av ett pågående politiskt samtal och engagemang.”
Femton noll tre nittonde januari två tusen sexton visas lördag 3 februari 10.15. För mer info, se Göteborgs filmfestivals hemsida.
Dokumentär. 2024. Land: Sverige.
