fbpx

Karlovy Vary: Hausner, Rohrwacher, Costa och prisade långsfilmsdebutanten De Geer

Omutbara biljettkontrollanter, hypnotiska premiärer och en samtid som har satt ner foten i frågan om dokumentärer kan regisseras. Rapport från den 57:e upplagan av Karlovy Vary.

Vad är väl en filmfestival på slottet? En märklig veckolång tillställning med en oöverskådlig mängd filmer, sponsortält där alkoholen flödar och en rad celebriteter som innan de hunnit fram till premiärminglet redan har checkat in online på nästa flyg. Sen är det den vanliga publiken som med sina pappersbiljetter mer liknar andra klassens medborgare medan press och branschfolk seglar förbi kön med sina ackrediteringar i högsta hugg. Karlovy Vary International Film Festival (KVIFF) grundades 1946 och är tillsammans med Venedig och Cannes en av världens äldsta filmfestivaler. Därför blir man positivt överraskad av att festivalen trots prestigen väljer att programsätta filmer i eleganta kongressalar såväl som på små kvartersbiografer, där inget presskort hjälper om man glömt att reservera biljett. Den publiktillvända atmosfären gör det till en vanlig syn att föräldrar och tonåringar köar tillsammans och delar vattenflaskor i värmen i väntan på att komma in på visningarna.

Varje år producerar festivalen en trailer där tidigare prisvinnare spelar in en kort sketch. Årets val? Johnny Depp i en improviserad sekvens som går ut på att han har stulit festivalens tunga prispokal. Varje visning introduceras därför med rockmusik och den kaxiga undertexten “Johnny Depp never received an award from the KVIFF.” Hollywood må ha sparkat ut sitt enfant terrible men piraten överlever på att likt en kork i vatten ploppa upp i nya sammanhang som är sugna på att dela hans air av outsider. 

La chimera (2023)
La chimera (2023)

Programmet kombinerar några av de bästa titlarna från Cannes som här visas utom tävlan, experimentella kortfilmer, gamla storfilmer och nya verk som kanske inte fick tillträde till croisetten men istället får världspremiär för fullsatt salong i det brutalist-funktionalistiska spakomplexet Hotell Thermal. Utöver detta visas också ambitiöst kurerade program ur filmhistorien. Denna gång bjuds det på ett retrospektiv över Yasuzô Masumura (1924–1986), en av japanska nya vågens mindre kända men på senare år mer uppmärksammade namn. En av veckans varmaste kvällar delar jag salongen med cinefiler och unga japanfans för att se Red angel (Akai tenshi) från 1966. Ett klaustrofobiskt och samtidigt sensuellt drama vars symmetriskt komponerade miljöer rör sig mellan operationssal och sängkammare i ett brutalt porträtt av det andra kinesisk-japanska kriget 1937. Den unga fältsystern Sakura blir våldtagen av sin egen patient men tvingar sedan läkaren att ge sin förgripare Sakamoto en blodtransfusion – trots att han inte kommer att överleva – enbart för att han inte ska tro att hon vill hämnas. De stympade soldaterna hålls kvar för att inte sänka krigsmoralen på hemmaplan. Sakta förflyttas gränserna för Sakuras möjlighet att med sina händer hjälpa de sårade när sexualiteten bildar ett nytt spänningsfält för samhällskritik bredvid skildringen av frontens fasor. Festivalens presentatör avslutade sin introduktion av filmen med att småleende säga att i vår tid av politisk korrekthet och ängslighet är Red angel lika provokativ idag som vid premiären för snart sextio år sedan. Publiken skruvade på sig i kollektiv osäkerhet på om uttalandet var ironiskt menat eller inte innan filmen började. 

Red angel (1966)
Red angel (1966)

Kärt barn har många namn. Fram till 1918 kallades den tjeckiska kurorten för Karlsbad då den tillhörde Österrike-Ungern. 2006 fick den heta Montenegro när den tjänade som scenisk ställföreträdare för det lilla landet på Balkan under inspelningen av James Bond-filmen Casino Royale. Även om tyskan var relativt frånvarande under veckan så hade flerspråkigheten en levande plats. Efter visningen av marockanska Asmae El Moudirs långfilmsdebut The mother of all lies (Kadib abyad) fick regissören svara på publikens frågor medan en tolk översatte mellan tjeckiska, engelska och franska. I filmen bygger El Moudir upp sitt eget bostadskvarter som en dockvärld och bjuder in sina grannar, föräldrar och farmor för att rekonstruera minnet av den massaker som följde på brödprotesterna i Casablanca 1981. En suggestivt berättad film som leker med kulisser och tablåer. Den visar hur förtryck internaliseras och reproduceras men vill tyvärr hinna nå fram till försoningen innan den har hunnit gå på djupet med glömskans politik. El Moudir vann priset för bästa regi i Cannes. Därmed verkar den diskussion som böljade på svenska kultursidor våren 2022 om huruvida en dokumentär kan vara regisserad eller inte ha fått ett högst konkret svar.

The mother of all lies (2023)
The mother of all lies (2023)

Dokumentärerna visas tillsammans med spelfilmerna i blandade sektioner men ser man dem på rad bildar de ett tvärsnitt av vår tids mest brännande samhällsfrågor. Pure unknown (Sconosciuti puri) av Valentina Cigogno och Mattia Colombo skildrar rättsmedicinaren Cristinas kamp för att identifiera migranter som drunknat på medelhavet. Det vackert urblekta fotot vilar på Cristinas sammanbitna blick i scener som förenar internationell EU-byråkrati med frågan om hur mänsklig värdighet definieras utifrån vad vi anser vara vår plikt gentemot de döda. 

I Iron butterflies berättar Roman Liubyi om när Malaysia Airlines passagerarplan MH17 sköts ner av en rysk Buk-robot över Donetsk oblast i Ukraina 2014 och 298 människor omkom. Ett formmässigt experiment som ställer Rysslands manipulerade propagandafilmer mot scener från rättegången i Haag och varvar detta med svartvita danssekvenser. Det mer drömska språket haltar men filmen är likväl en viktig påminnelse om hur länge Rysslands aggressioner har drabbat civila och hur oförmöget Europa har varit att kunna påverka det. Salongen var fullsatt och i kön bakom mig försökte en grupp britter muta biljettkontrollanten genom att erbjuda sig att måla om hennes hus om hon bara släppte in dem. Karlovy Varys personal är vänlig men lever upp till De omutbara

Dancing on the edge of a volcano av Cyril Aris innehöll festivalens främsta kavalkad av skämt men fick skratten att fastna i halsen. Filmen som erhöll juryns hedersomnämnande skildrar arbetet med filmen Costa Brava, Libanon av Mounia Akl som började spelas in en månad efter att tonvis med ammoniumnitrat exploderat i Beiruts hamn 2020 och dödat över tvåhundra människor. 

Produktionsbolagets fönster sprängs och lokalerna fylls med glassplitter men fotografen Joe Saade konstaterar att nu fläktar det i alla fall. Filmteamet lyckas sedan skratta sig igenom en aldrig sinande räcka av katastrofer. En tredjedel av produktionens budget försvinner när bankerna kollapsar, scenografin rinner bort med ett ösregn som förstör de dåliga vägarna och på grund av sitt palestinska pass riskerar skådespelaren Saleh Bakri att inte få komma in i landet. När han blir fasthållen på Beiruts flygplats skickar han roliga videor på sig själv inifrån förvaret där tidigare olycksbröder har lämnat foton på sig själva. Under slutmixen har Beirut så lite el att de endast kan arbeta några timmar åt gången. “Det är som att göra film på Titanic” säger den danske ljudläggaren medan teamet viftar med ficklampor i den strömlösa studion. Efter att arbetet äntligen är klart samtalar Saade och Akl över pasta och vin i skenet från stearinljus. “Att middag och tända ljus skulle vara romantiskt är något som väst har hittat på” säger Saade. Produktionsmedlemmarnas envishet imponerar. Samtidigt lämnar den svartsynta humorn en gnagande oroskänsla för att motståndskraften riskerar att stagnera i cynism. Arbetet med filmen blir en berättelse om den överhängande frågan som alla unga libaneser ställer sig – ska man stanna eller ska man lämna? Temat återspeglas i inklippta scener från tidigare filmer som Whispers (Hamasat) av Maroun Baghdadi från 1980. Att tankegångarna inte är nya för Mounia Akls generation kommer med dubbla känslor. Är det ett bevis på hopplöshet eller tröst att Libanon sedan decennier tillbaka har dansat på vulkanens brant? 

På spelfilmssidan spände festivalen över ett brett fält. I den experimentella kortfilmssektionen Imagina ingick bland annat kanadensiska Erin Weisgerbers In the heavens and on earth (Dans les cieux et sur la terre) som dubbelexponerade blomstermönster på kalkstensruiner. Konferencieren berättade stolt att den utgjorde en av festivalens två analoga visningar, den andra var nypremiären för Peter Weirs storfilm Master and commander – bortom världens ände på 35 mm. I samma program ingick också Pedro Costas The daughters of fire (As filhas do fogo). Regissörens skildringar av mänskliga prövningar, ofta med utgångspunkt i Lissabons numera demolerade fattigkvarter Fontainhas, har hyllats av cineaster. Här fick det ännu mer koncentrerad gestalt i form av en visuell triptyk där tre kvinnor sjunger om sitt lidande. Sublimt musikalisk estetik eller ett portugisiskt pekoral? Om detta kan man tvista. 

Itsaso Aranas The girls are all right (Las chicas están bien) representerade den nya stillsamma spanska indiefilmen, som bland annat burits fram av regissören och manusförfattaren Jonás Trueba som även producerat Aranas film. En idyllisk skildring av fem kvinnor som tillbringar fyra dagar på landet med att repetera en pjäs. Iklädda 1700-talskostymer rör sig kvinnorna mellan inövade repliker och egna personliga samtal om män, förlorade mödrar, kommande barn och hur man egentligen kan spela död om man aldrig har upplevt det. En fullkomligt friktionsfri film vars pastellmjuka toner markerar ett generationsbrott mot Pedro Almodóvars hysteriska och konfliktladdade kvinnogestalter. Tyvärr kändes samtalen mer kvävande än frigörande när kvinnorna enkom bekräftade varandra i en krinolinförsedd ekokammare. Dialogburna filmer i all ära men någonting ska man ju ha att prata om också. 

Den österrikiska regissören Jessica Hausner har gjort sig känd för sina skildringar av olika typer av mänskliga extremer, från helande mirakel till romantiska självmordspakter. Hennes självsvältsfilm Club Zero med Mia Wasikowska i rollen som lärare på en kurs om medvetet ätande är inget undantag. En form av anorektisk satir som bär på mer politisk kritik av rådande system än vad den först låter ana. Elitskolans gula uniformer och stjärnprydda logga leder tankarna till en viss igenkännbar EU-symbol.

Club Zero (2023)
Club Zero (2023)

Regissören C.J. Obasis Mami Wata blev omtalad tidigare i år i egenskap av att vara den första nigerianska filmen som fått premiär i en tävlingssektion i Sundance. I byn Iyi har man tappat tron på havsgudinnan Mami Wata och mördar hennes medium Mama Efe. Hon har förvägrat byn teknologisk modernisering och införandet av skolor och sjukhus. Men männen missbrukar sin nya makt varpå fosterdöttrarna Prisca och Zinwe går samman och slår tillbaka. Fotografen Lílis Soares har skapat ett slående vackert svartvitt foto som med mjuka kontraster och djupa skuggor lyfter fram detaljer i scenografin och skådespelarnas fysiska uttryck. Evelyne Ily Juhen i rollen som den äldre systern Prisca lyckas trots filmens sagoanstrukna och övernaturliga inslag spela övergången från festglad flicka till hotfull krigerska med en vibrerande realism. 

Mami Wata (2023)
Mami Wata (2023)

Den hyllade italienska regissören Alice Rohrwachers efterlängtade La chimera bygger på samma stil som man lärde känna i Lycklig som Lazzaro: ett grått, ruggigt och fattigt Italien som förstärks med smutsiga 80-talsparkas. De karnevaliska inslagen under en påskfest har en surrealism som påminner om Fellinis Julietta och andarna. En sjavig arkeolog spelad av Josh O’Connor sörjer sin försvunna flickvän och delar med hennes mamma (Isabella Rossellini) livslögnen att hon fortfarande kommer att komma tillbaka. Under tiden hjälper han sina bygrannar att tjäna pengar på att plundra etruskiska gravplatser. Ett sökande ner i underjorden som ackompanjeras av Monteverdis opera Orfeo, baserat på myten om mannen som ville hämta hem sin käresta från dödsriket. Det är förvisso smäktande och symbolladdat. Men genom sin träffsäkerhet i de humoristiska delarna och en rytmisk variation i klippningen som kontrasterar mot de naturlyriska minnessekvenserna på 16 mm är detta Rohrwachers bästa verk hittills. 

I övrigt var en av festivalens höjdpunkter den fullsatta världspremiären för den svenske regissören Ernst De Geers långfilmsdebut Hypnosen. Filmen belönades med FIPRESCI-priset av internationella filmkritikerförbundet. De Geer är utbildad vid Den norske filmskolen och hans uttryck delar många drag med den nya norska film som har kommit under det senaste decenniet: samtalsdrivna manus med utrymme för triviala meningsutbyten som ger liv åt detaljerna, ett subtilt skådespel som får ta tid på sig i kombination med ett realistiskt foto som lämnar plats för små poetiska avsteg och är några kelvingrader varmare än den danska arthousefilmens. Hypnosen skildrar en parkonflikt som utspelas under en prestigefull pitchtävling för appföretag. Låter det lite väl 2023? Med en humoristiskt insprängd kritik av James Camerons Titanic visar filmen att varje ny generation behöver söka sin filmiska förståelse av kärlekens roll i samtiden. Skådespelaren Herbert Nordrum tilldelades festivalens pris för bästa manliga skådespelare och sa under ceremonin att han ville dela det med sin motspelare Asta Kamma August. Svensk premiär blir i början av 2024 men inom kort kan man läsa mer om filmen i en längre intervju med regissören och de två huvudrollsinnehavarna på FLM:s hemsida. 

Hypnosen (2023)
Hypnosen (2023)

På kvällen kunde man vandra genom Karlovy Varys berömda kolonnrad där en sedermera bortklippt scen ur Casino Royale spelades in. Mellan fotograferande turistpar och ekot av skratten från ett upprymt tonårsgäng kom påminnelsen om att film alltid handlar om att göra val. Stänga av kameran eller fortsätta rulla, klippa bort eller behålla. Bredden av beslut summeras sedan i ett tryckt pappersprogram som man tillsammans med andra festivalbesökare springer runt med när allt man vill se visas samtidigt. I ett allt mer slätstruket strömningsutbud är det skönt att påminnas om att den i stunden plågsamma upplevelsen av att tvingas välja och välja bort trots allt vittnar om en filmisk rikedom. 

 

1 kommentar

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.