Det är svårt att komma överens på festival och ibland får demokrati stå över auteurfrenesi. FLM fortsätter tjuvlyssna på publiken och rapporterar från den taiwanesiska självständighetsrörelsen och historien bakom mannen som gömde Saddam Hussein.
“Det är som Rohmer, fast på tyska!” Så försöker jag sälja in Angela Schanelecs film Music till mitt biosällskap. Schanelec omhuldas av festivaler i Europa och brukar tillsammans med Petzold räknas till den så kallade Berlin-skolan av nya regissörer som började skildra Tyskland efter murens fall. Hennes vackert ljussatta, bildtäta och lätt melankoliska filmer förenar en känsla av stark koncentration och samtidigt upplösningstillstånd. Narrativen vandrar sina egna vägar och begrepp som ’huvudperson’ känns här som en förlegad historisk artefakt. Jag har aldrig helt förstått filmerna, men fortsätter envetet försöka för att stämningen helt enkelt är oemotståndlig. Ska det då vara så svårt att ta till sig av innehållet?
Hennes senaste film är en underlig modern tolkning av Oidipusdramat som bland annat Another Gaze skrev intressant om förra året. Jag har sett Music genom en screenerlänk på datorn tidigare. När den nu visas i festivalens sektion PARA:DOX för spelfilm känns det som en god möjlighet att få uppleva den på bio och kanske närma sig gåtan lite mer. Men mitt försök att få med en frankofil medresenär på Schanelec-tåget misslyckas. Vid närmare eftertanke hade Rohmer nog inte heller hållit med om liknelsen.
Som demokratisk kompromiss landar vi i att se Invisible nation av Vanessa Hope som skildrar Taiwans första kvinnliga president Tsai Ing-wen. En taiwanesisk Angela Merkel, för att fortsätta på de kulturella jämförelserna? Både ja och nej. Tsai Ing-wen fascinerar. En från början blyg men begåvad student som läste historia i USA och sedan sakta drogs in i politiken för att komma att bli en landsmoder som poserar i byxdress med en katt i famnen. Hon har kommit att bli en drivande röst i att mobilisera Taiwans unga befolkning att stå upp för landets självständighet gentemot Kina.
En konkret, informativ produktion med talking heads och nyhetsklipp. Smått propagandistisk, ingen verkar ha ett ont ord att säga om Tsai Ing-wen, istället får vi se tusentals ungdomar gråta glädjetårar och stolt skandera att de är taiwaneser när hon vinner valet. Men det är en intressant djupdykning i de spända internationella relationerna mellan USA och Kina där Taiwan spelar en avgörande roll. Sen är det något med film på festivaler. En fullsatt salong kl. 15 på eftermiddagen skapar en viss upplivad och känslosam stämning. Publiken låter också sina reaktioner synas tydligare än annars. När Henry Kissinger dyker in i en scen för att hälsa på Xi Jinping sträcker grannen i stolen bredvid mig ut sin arm och gör ett stort fuck you till skärmen.
På kvällen ser jag Halkawt Mustafas Hiding Saddam Hussein, en norsk-irakisk produktion. Filmen är enkel i formen. Mannen som gömde den irakiske diktatorn under nio månader då 150 000 amerikanska soldater letade efter honom sitter på golvet i ett rum och berättar sin historia. Delar av berättelsen illustreras med iscensatta, filmiska rekonstruktioner. Mannen som heter Alaa var en bonde som levde på landet, knappt medveten om de folkmord på kurder och shiiter och det förtryck som diktatorn utsatt befolkningen för. En dag står landets president framför honom, på flykt från amerikanska armén. Han släpper in honom i sitt hus och gräver det hål som blir Saddams gömställe. När amerikanerna knackar på blir de bjudna på middag, omedvetna om att mannen de letar efter befinner sig en meter under marken de går på.
Vad får man lära sig om USA:s invasion av Irak och om Saddam Husseins sista tid i livet? Inte mycket, historien fokuserar mer på detaljerna än på helheten under de nio månader som Saddam gömde sig. Hur Alaa hjälpte Saddam spela in ett tal och kom på idén att lägga ljudspår med trafikbuller ovanpå så att amerikanerna inte skulle kunna gissa att han befann sig på landsbygden. Alaa berättar om hur de två männen tvättade varandras ryggar och senare om Saddams reaktion på beskedet att hans två söner omkommit.
Visst vill man ha fler kritiska frågor. Hur såg Alaa på Saddams styre och på sin egen roll i historien efter det att han hittats? På avrättningen? Istället blir det arkivbilderna som får stå för ifrågasättandet. Infrakameror som filmar när amerikanerna stormar in i irakiska hem om natten och tvingar ut gråtande kvinnor och barn på gatan medan skräckslagna män binds med buntband och forslas iväg. Bilderna från de torterade i Abu Ghraib-fängelset fördjupar upplevelsen från kvällen innan då den desillusionerade Tony Berger i filmen War game berättar om hur han tappade tron på USA som land efter att ha tjänstgjort i Irak-kriget. Filmen får fram hur den amerikanska invasionens brutalitet gav det irakiska folket en ny fiende. Ställd mellan två former av förtryck verkar Alaa inte ha särskilt mycket att reflektera över. Ibland blir tystnaden eller frånvaron av ord mer talande än det som sägs.
När visningen är slut och publiken strömmar ut på gatan hör jag en grupp diskutera om det ens var den verklige Alaa som sitter framför kameran eller om det är en man som har fått spela honom. Trots allt är det väl en ganska utsatt position som kanske borde föranleda anonymisering? “And he was so well versed!” Personerna som talar låter inte kritiska, bara förundrade. Jag är vanligtvis för rekonstruktion och iscensättning, inte minst när det kommer till behovet av integritet men för första gången känner jag mig lite mer tveksam till hur mycket vi som publik kan förväntas ta till oss av en historia utan att känna till premisserna bakom produktionen.
Imorgon väntar sista dagen och då blir det bland annat österrikiska Ruth Beckermanns Favoriten. Bis Morgen.
