Förra året slog sjuttiotalsslasherfilmen X ner som en ljuvlig liten bomb på svenska biografer. Med perfekt tidskänsla, energi och en ovanlig mördargestalt fick den kanske ingen masspublik men blev älskad av många av oss skräckfans. Så förväntingarna på uppföljaren Pearl, där den udda mördargestaltens bakgrund ska gestaltas, var förstås stora. Samma regissör, Ti West, och samma huvudperson, spelad av Mia Goth. Vad kan gå fel?

Det mesta, tyvärr. Framför allt kan filmens problem sammanfattas med att den omänskliggör snarare än mänskliggör sin huvudperson. Vem är Pearl? I stället för att vara den visserligen vansinniga men ändå intresseväckande figur hon är i X blir hon bara en tramsig, sadistisk, egenkär och fullständigt ointressant ung kvinna. West hade verkligen kunnat göra motivet med den levnadsglada ungdomen som kvävs av en förtryckande och till råga på allt tyskspråkig mor under första världskriget och spanska sjukan till något sevärt. Men här finns det ingen tragik, och för den delen ingen riktig humor heller. Pearl utvecklas inte utan är redan i inledningen en brutal typ som dödar en gås och ger den att äta till krokodilen i sjön (ja, krokodiler kan bli väldigt gamla så jag antar att det handlar om samma krokodil som i X). Hon är egenkär och säker på att hon har kapaciteten att bli en stor stjärna. Naturligtvis har hon också en sexuell aptit som mer eller mindre sjukliggörs när hon tillfredsställer sig på en fågelskrämma. Det är bara alltför klichéartat.

Att låta filmen utspela sig under en pandemi är inget dåligt grepp. Vi har den sociala isoleringen i färskt minne och känner igen människorna med munskydd i den lilla staden. Men den hade kunnat användas mer effektivt för att understryka Pearls frustration, redan förvisad till en oglamorös bondgård som hon är. Modern är den enda hon kan tala med där, fadern är invalidiserad och har varken rörelse- eller talförmåga. Maken (som det är tydligt att Pearl önskar livet av i vilket fall som helst) är borta i kriget. Visst förstår vi Pearls ensamhet men när hon börjar leka med faderns kropp, ta stryptag om honom för att se om det blir en reaktion, ser vi återigen en sadist vars senare handlingar bara är stilenliga. Att gestalta ett monster utan tragik eller någon form av visuellt stimulerande form, och dessutom göra det med sexistiska klichéer om flamsiga flickor, är helt enkelt ointressant.

X är visserligen en exploateringsfilm som skildrar tillkomsten av en porrfilm. Men den gör det på ett icke-sensationalistiskt sätt och undviker dessutom att vara misogyn. Att misogynin är så stark i Pearl är därför en otrevlig överraskning. Den uppvägs inte av att regissören stundvis söker härma stumfilmstidens uttoningar och bildövergångar, på samma sätt som X framgångsrikt sökte imitera sjuttiotalsstilen. Här finns också ett slags parodi på några årtionden senare technicolormelodramer. I spelet mellan Pearl och hennes bittra moder finns visserligen en del dramatiskt guld, en stark uppgörelsescen. Och Mia Goth är en rasande furie klädd i rött, som om det behövdes ytterligare understrykas att hon är en syndfull kvinna. En skulle kunna argumentera för att groteskeriet i sig får en njutbar, over the top Motorsågsmassakern-kvalitet. Men Goth spelar över alltför mycket. Och ärligt talat gjorde hon det även i Brandon Cronenbergs Infinity pool, en annars betydligt mer lyckad film som också haft premiär i år.

I slutscenen av Pearl grinar hon mot oss som en groteskt förvriden Judy Garland från Trollkarlen från Oz och jag tycker mest det är jobbigt att se. Det går inte att skylla på att hon har haft ett otacksamt manus heller, eftersom Goth själv varit med och skrivit det tillsammans med West. Det är bara att hoppas att paret kommer igen med MaXXXine, ännu en film i X-serien där skådespelerskan återigen återbesöker en av sina kvinnogestalter – hon hade ju två roller i X och gjorde båda bra så det finns ingen anledning att inte tro på en härlig sequel. Men den första uppföljaren är utan tvekan en sexistisk besvikelse.