”Narcissism är en utmärkt booster för karriären.” Signe (Kristine Kujath Thorp) är naturligtvis inte själv en narcissist, absolut inte. Hon jobbar som barista på ett alldagligt konditori inne i Oslo. En person med patologiskt uppblåst självskattning skulle väl aldrig ens tänka tanken att ha ett så ointressant kneg, inte sant?
Men en dag kommer Signe hem helt täckt av blod. Hon berättar för sin pojkvän, konstnären Thomas (Eirik Sæther), om hur hon heroiskt räddade en kvinna som blivit allvarligt biten av en hund. Vilken hjälte! Signe lever gott på uppmärksamheten som den fina gärningen förlänar henne från vänner och bekanta. Men efter några veckor överskuggar Thomas framgångar som konstnär – han bygger skulpturer av stulna möbler – hennes uppoffrande tillgivenhet till sin medmänniska.
Men kul för honom, verkligen.
Signe fejkar ett anafylaktiskt anfall på en middagsbjudning. Tilltaget röner viss framgång: omgivningen oroar sig, försöker assistera den stackars (fejk-)allergikern, som råkat få i sig spårämnen från en jordnöt, medan hon dramatiskt kippar efter andan. De positiva sociala följdverkningarna är dock i slutändan ytterst begränsade. Då drar Signe sig till minnes en artikel om ett svartlistat ryskt läkemedel, Lidexol, som påstås orsaka svåra hudskador hos användaren. Signe bunkrar upp med de små gula suspekta tabletterna.
Här någonstans gör norska Sick of myself en tvärvändning från spetsig intellektuell societetskomedi till något som liknar fullfjädrad kroppsskräck. Regissören Kristoffer Borgli har hittat skärningspunkten mellan Whit Stillmans beska överklassatir och David Cronenbergs kräkreflexretande sjukdomssplatter.
Signes hud börjar praktiskt taget att ruttna som biverkning av det importerade preparatet. Hon förvandlas inom kort till en förfärlig uppenbarelse. Ansiktet sväller av vätskeansamlingar under huden, kroppen täcks av ilsket röda utslag, hennes skinn spricker, faller av och lämnar kletiga sår efter sig. ”Oj, det var mycket värre än vad jag trodde”, säger en förfärad vän. Signe njuter. Hennes plan har fungerat: alla tycker synd om henne.
Men Signe tappar så småningom kontrollen över offerberättelsen om sitt liv och sin sjukdom. Folk börjar misstro henne, och hon blir någon av en social utböling. Borgli skildrar samtidens uppmärksamhetsbaserade relationsekonomi med precisa medel och ge varken Signe eller pojkvännen Thomas några förmildrande drag. Filmen handlar, kort och gott, om två självbelåtna skitstövlar som tävlar om vem som är bäst på att vara sämst.
Sick of myself har egentligen bara ett skämt: Signes absurda strävan efter bekräftelse. Hon gör bokstavligt talat vad som helst, inte sällan med löjeväckande resultat, för att få en uppskattande klapp på axeln. Hon verkar inte förstå att omvärlden sneglar skeptiskt på henne, uppfattar henne som infantil och jobbig. Hon fantiserar om hur hennes verklighet borde vara, sedan klipper Borgli till hur den faktiskt är – vilket för det mesta är raka motsatsen till hennes önskedrömmar. (Plus: blod, spyor och kroppsligt förfall.) Ett enkelt men effektivt sätt att locka till skratt – som stockar sig i halsen. Borgli lyckas dra det i själva verket rätt tunna manuset förvånansvärt långt, inte minst tack vare Kujath Thorps skarpa sinne för komisk tajming. Men det är tur att filmen inte är längre än hundra minuter, eftersom premissen har mjölkats snustorr efter nittio.
Sick of myself är ibland så närgången i sin skildring av Signes självpådragna sjukdom att även den mest luttrade splatterkonnässören – såsom undertecknad, som gäspade sig igenom blodskavalkaderna i Evil dead rise – rycker till av fasa och äckel.
Men det är ändå omöjligt att bli oberörd. Sick of myself är som ett hudutslag som man inte kan låta bli att klia sönder igen och igen.
