Maria Charlotte Hustad har sett Neil Wigardts Blomster.
En stark känsla av samtid präglar Blomster, som hade begränsad premiär på utvalda biografer 16 juni. Precis som i filmen flyger det ljusa dunet från aspträden runt i Stockholm och gymnasister springer omkring med sina vita hattar. Neil Wigardts långfilmsdebut ger en lust att rusa ut i sommarnatten och leva livet, samtidigt som filmen väcker dubbla känslor till den eviga festen.
Filmen inleds med ångesten efter en alltför lång kväll. Vi följer först en av huvudrollerna Emma, spelad av Savanna Hanneryd, på väg hem från en festkväll som sträckt sig över två dagar mellan skogsrave och hemmafest i stockholmska omgivningar. Vad som ledde fram till en så häftig baksmälla visas sedan retrospektivt, iscensatt som en dröm eller tillbakablick. Nittonåringarna Cassandra, Fernando, Ola, Yousef, Ruby, Sanchez, Abbe och Emma, vandrar, festar, knarkar, badar och pratar om allt och inget, om stort och smått, om liv och död, klimatproblematik, kärlek och fest. Händelseutvecklingen är associativ och drivs inte av någon specifik uppgift eller intrig. Tvärtom upplevs handlingen som sporadisk och godtycklig. Det påminner om det planlösa händelseförloppet i en fransk 60-talsfilm. Kommer man ihåg allt som pratas om under de sextiofem minuterna? Och är alla samtal lika minnesvärda? Kanske inte, men det känns också som filmens hela poäng – att belysa det flyktiga och vardagliga i livet.
Man kan kalla det ett porträtt av en generation i full blomning. Blomster talar till sina jämnåriga både genom form och innehåll. Filmens klippning, rytm, bilder och stil återger sin samtid. Den reflekterar ett kaos, men är samtidigt uppmärksam på små detaljer i sin omgivning, med en kontemplativ underton. En reflektion kring kapitalismen framförd av en av filmens huvudkaraktärer speglas i kompisgängets kaotiska kvällar. ”Det är så mycket intryck hela tiden,” säger en av vännerna när morgonen gryr.
Även om filmen är i det kortaste laget för den traditionella bioupplevelsen, finns det ändå några delar som kunde ha uteslutits. Ett exempel är den sekvens som avviker från händelserna med gänget, och i stället låter oss observera en av kompisarnas mamma. Vi följer henne under hennes nattpass på jobbet och tidigt på morgonen kommer hon hem till en lägenhet som är full av trötta ungdomar som inte har lagt sig än. Möjligen är scenen till för att etablera en tydlig kontrast mellan generationerna, men det tycker jag att ungdomarnas äventyr gör bra på egen hand.
DV-kamerans kornigt charmiga bilder väcker associationer till hemmavideon. Den påminner oss om att det finns en person till, som kontrollerar blicken och således medverkar i scenen. Det blir naturligt att tänka att det är en av vännerna som håller i kameran och effekten skapar därför en logisk störning i olika sekvenser där man förstår att personen innanför ramen är tänkt att vara ensam i scenen. Man får intrycket att valet vilar mer på ett estetiskt grepp och mindre på en idé om att väcka en djupare reflektion över kamerans inverkan på vår blick på filmen. Den återupplivade, och nu för tiden väldigt trendiga kameraestetiken från den digitala hemmavideoperiodens tidiga början, bidrar till att ge filmen en dokumentär och observerande stil. Det förstärker känslan av närhet och autenticitet när vi får följa vännerna som om man var en del av gänget och inte bara en utanförstående betraktare. Om du haft turen att ha ägt en sådan kamera så väcker Wigardts bilder nostalgi för egna hemmafilmer i samma korniga stil.
För de som sitter kvar med en liten gnagande känsla av ”Vad ska jag få ut av den här berättelsen?” tänker jag så här: ibland är form lika berättande som innehåll. Och det intetsägande kan vara lika betydelsefullt som det sagda. I fallet med Blomster känner jag lite så. Med en drömlik utveckling, hög puls och kreativa grafiska experiment som växer i bilden (bokstavligen talat) skapar regissören en nyskapande och kreativ film som inte bara skildrar och avbildar, utan också representerar den yngre generationen formmässigt.
Jag kan förstå att filmen inte är lika intressant för dem som inte gillar att lyssna på samtal om Tinder, Co-Star och titta på knarkande ungdomar på skogsrave, vilket har framgått av Aftonbladets och SVT:s recensioner. Blomster är en film gjord inifrån och för en specifik generation, vilket både kan ses som dess styrka och svaghet. Samtidigt tycker jag det finns en tidlöshet i samtalen, som handlar om sökandet efter identitet och kärlek, om kärlek i vänskap och om att vara ung och njuta av den ljusa sommarnatten.
Blomster distribueras av Folkets Bio. Filmen visas i Västerås 23 juni och i Stockholm, Göteborg och Gävle 30 juni. Under sommaren reser filmen mellan festivalerna Way Out West, PLX och visas på Zita under Stockholm Pride. Strömningspremiär senare i höst.
