I början av filmen möts vi av en färgglad bild, som inger känslan av att vara en insekt hög på LSD, men det är inga droger inblandade. Istället ser vi genom den lilla flickan I-Jings ögon när hon tittar genom en snurrande leksak. Hon sitter i bilen tillsammans med sin storasyster och mamma som är på väg mot sitt nya hem i staden Taipei.
Filmen är regisserad av Tsou Shih-Ching och skriven tillsammans med Sean Baker. Tsou Shih-Ching har medverkat som producent på flera av Sean Bakers filmer, Red rocket, The Florida project, Tangerine och Starlet. Tillsammans gjorde de också Tsous debut, och vad som blev Bakers andra film, Take out, som hade premiär 2004. Filmen är en stark startpunkt i Shih-Ching och Bakers karriärer som etablerade deras intresse för att göra film om människor i prekariatet, vilket har hållit i sig. Samarbetet är långvarigt och Left-handed girl påminner på många sätt om deras tidigare filmer. Särskilt The Florida project som också skildrar en ensamstående mamma och hennes femåriga dotter, där gränsen för vad vi kan skydda våra barn från i en miserabel vuxenvärld utmanas.
Debuten de gjorde tillsammans i början på det nya millenniet är en kraftfull men något enformig berättelse om en illegal kinesisk migrantarbetare. Vi följer en ung man, Ming Ding, som jobbar som en takeout-cyklist i New York. Han har en stor skuld att betala till de som smugglade in honom och får i början av filmen till slutet av dagen på sig att samla ihop 800 dollar, annars dubbleras skulden. Vi följer honom när han gör sina leveranser, han möter kunder som pratar språk han inte förstår och vi får se restaurangarbetarna som jobbar under stress och press där tjafs och konflikt är ett symtom och medel för att lufta sin frustration.
I Left-handed girl följer vi en familj bestående av en ensamstående mamma och hennes två döttrar. De flyttar till Taiwans huvudstad för att mamman ska öppna ett matstånd på nattmarknaden, den lilla flickan I-Jing går i skola och hennes storasyster, I-Ann, jobbar som betelnötstjej. Ett yrke som, enligt mina eftersökningar på nätet, ofta betecknar en sexuellt provokativt klädd tjej, som sitter i en neonupplyst kiosk och säljer betelnötter, en mild tobaksliknandedrog som ska tuggas på och ger ett uppiggande rus.
Familjemedlemmarna försöker på olika sätt navigera i sin nya vardag och stöter på hinder i klassisk Baker- och Tsou-anda, där det aldrig finns tillräckligt med pengar. För att försöka lösa sina problem vänder sig mamman till barnens mormor som börjat arbeta med att smuggla människor illegalt till USA.
Morfadern verkar reagera betydligt starkare på att den yngsta dottern är vänsterhänt än problematiken och riskerna med människosmuggling när han förklarar för I-Jing att “vänsterhanden är djävulens hand.” Den lilla flickan tar detta till sitt hjärta och det dröjer inte länge förrän djävulshanden snattar från olika marknadsstånd. Mamman som är upptagen med att få ihop pengarna till ståndets hyra hinner inte uppmärksamma flickans nattliga äventyr.
Sean Bakers igenkännbara signum att göra filmer om tjejer som sexualiseras återkommer även här. Baker som många gånger skildrat sexarbetare säger att han vill lyfta fram dem för att de är underrepresenterade, han vill porträttera dem som komplexa människor, inte som karikatyrer. Men samtidigt som Baker riktar kritik mot männen som låter sig förtjusas av det, har han en tendens att själv sexualisera tjejerna som han porträtterar. Det blir en komplicerad relation, är det möjligt att göra en film om sexarbetare och strippor utan att hemfalla till samma blick som driver industrin de arbetar inom? I Left-handed girl avhandlas dock inte prostitution, även om det hänvisas till.
Skådespelarna levererar, även i birollerna. Lilla Nina Ye som spelar den vänsterhänta flickan är förträfflig och övertygande, helt klart ett av de gulligaste barn som framträtt på filmduken. Johnny spelad av James Tang, som äger marknadsståndet bredvid, vinner också över en med sin töntiga charm och hjälpsamma attityd.
Tsou valde att filma med en iphone-kamera och om det finns något att uppskatta med denna teknik så är det att den ger ett långt skärpdjup över ett nattligt Taipei som lyses upp av neonskyltar. Till skillnad från 28 år senare, som gjorde stor marknadsföring genom att filmas med iphone 15, men kombinerade mobilkameran med avancerade riggsystem och högkvalitativa fotolinser som går att läsa mer om i branchreportage från Beastrig bland annat, så håller sig Left-handed girl till den tidigare modellen, 13, och blandar av bilderna att döma inte in så många tekniska hjälpmedel. Men lite variation hade nog också varit bra, en del bilder blir helt enkelt inte så snygga.
Det finns några punkter i manuset som skaver, de hänger förvisso ihop med temat men redogörs inte för tillräckligt. Det är svårt att förstå varför I-Ann ligger med sin chef. Eller varför hennes mormor sysslar med människosmuggling, utöver att tjäna pengar. Båda punkterna är byggstenar i dramat och viktiga för filmens crescendo men eftersom de känns knapphändigt underbyggda träffar filmen tyvärr inte lika hårt som man hade kunnat önska. Karaktärerna måste förstås inte säga exakt vad de tycker och tänker, som de ofta gör i dagens streamingbaserade film- och serielandskap, men som publik önskar man i alla fall en underliggande logik till karaktärernas handlingar.
Den största bristen är att filmen inte hinner djupdyka ordentligt. Den fungerar bra som underhållning, men av Tsou och Sean hade man kunnat förvänta sig mer på ett känslomässigt plan. Filmen står i stark kontrast till Tsous debut Take out som matar tittaren med en mans desperation i en och en halv timme. Filmen slutar, med en nästan bokstavligen duckad kula, och Ming lever kvar i tankarna efter att det är slut, för hur kommer det egentligen att gå?
Left-handed girl lämnar mig inte helt tagen men ändå på gott humör, karaktärerna och de fantastiska skådespelarna förmedlar en fin värme som ligger kvar.
