”En ny hyllningssång, för ett nytt Israel.” Så lyder det uppdrag som Y, komiker och pianist, plötsligt får ett år efter 7 oktober och Israels följande krig i Gaza. Trots att både Y och hans partner Yasmin är liberaler från Tel Aviv, tveksamma till både kriget och den nationella psykos det inneburit, accepterar han erbjudandet. För en kulturarbetare som honom, som vill kunna försörja sin familj, gäller det nu att producera vad systemet vill ha – och här finns det rejält med pengar att hämta hem.
Detta utgör grundpremissen för Ja!, den israeliska regissören Nadav Lapids senaste film och den första ur regissörens filmografi (som inleddes med långfilmsdebuten Policeman 2011) att distribueras i Sverige. Filmen blixtbelyser det israeliska tillståndet sedan 7 oktober, där Y (Ariel Bronz) och Yasmin (Efrat Dor) försöker upprätthålla någon form av normalitet medan pushnotiser om nya dödsoffer efter Israels bombningar i Gaza varvas med vanliga sms-konversationer, samtidigt som det politiska etablissemanget är på offensiven gentemot fiender i hela regionen. När Y lyckats slingra sig in på en kryssning med eliten ber en bister PR-tjänsteman honom att hämta en kikare så att de ska kunna titta på röken från det bombade Beirut.
Kort sagt är Ja! inspelad mitt under den omstörtande process den också försöker skildra. Y:s uppdrag, och att han faktiskt tackar ja till det, visar på svårigheterna i att arbeta med kultur i ett land som allt mer eftersträvar konformitet med det nationella narrativet – något som knappast är begränsat till filmens fiktiva värld.
Y kämpar för att förena det förändrade samhällsklimatet med sitt eget liv. Efter att han har fått den föreslagna texten till den nya hyllningsången, söker han upp sin forna kärlek Leah (Naama Preis) för att be henne berätta om attacken den 7 oktober i ett försök att övertyga sig själv om att kriget är rättfärdigt. Han ställer sig på en kulle med utsikt över det sönderbombade Gaza och skriker ut den hämndlystna sångtexten, men kollapsar. Samtidigt lutar Yasmin allt mer åt att de borde lämna Israel för att låta sitt barn växa upp någon annanstans. Landet, och det liv de lever där, ter sig alltmer som ett fängelse.
Till slut tonsätter Y ändå den nya nationalsången, och på en ö i medelhavet premiärvisar han en musikvideo. En barnkör sjunger om att utradera Gaza, om att det snart inte ska finnas någon levande kvar där, och barnens ansikten korsklipps med videomaterial på den sönderbombade landremsan och hyllningar till israeliska soldater.
Lite väl övertydligt? Nja, saken är den att den här musikvideon inte är fiktiv, utan producerades i verkligheten av den israeliska organisationen Civil Front kort efter 7 oktober. Musiken är en omgjord version av sången Hareut, ursprungligen skriven av poeten Haim Gouri och tonsatt av Sasha Arkov – en klassiker från Israels tidiga dagar. I Civil Fronts version har texten justerats, för att i stället hylla förstörelsen av Gaza. Sången och videon som presenteras i Ja! är samma version som Civil Fronts, förutom sista versen då kameran panorerar längs med en ny barnkör som står på taket till en skyskrapa i Tel Aviv. Medan de sista raderna tonar ut – ”En kärlek helgad med blod / kommer alltid att blomma ibland oss” – ser man bara stadsljusen i natten, som för att säga att även detta liberala fäste, där Lapid själv växte upp, är för evigt solkat av den våldsmentalitet som präglar det nya Israel.
Nadav Lapid, född 1975, är en av de mest uppmärksammade internationella israeliska regissörerna just nu. Hans tidigare filmer Ahed’s knee (2021) och Synonyms (2019) tilldelades jurypriset i Cannes respektive Guldbjörnen vid Berlins filmfestival, och The kindergarten teacher (2014) fick 2018 en amerikansk remake med Maggie Gyllenhaal i huvudrollen. Kritiken mot det samtida Israel löper som en röd tråd genom hans produktioner, även om perspektivet också är utpräglat israeliskt. Idén till Ja! föddes faktiskt redan före 7 oktober, men omarbetades sedan rejält efter den dramatiska händelseutvecklingen i spåren av Hamas attack.
Ja! kommer under en speciell tid för den israeliska filmindustrin. Även om Israel bedriver en auktoritär politik gentemot de palestinier som lever under ockupation, har israeliska filmskapare kunnat kritisera både ockupationen och de många krig landet utkämpat, och ändå få ekonomiskt stöd från staten. Denna frihet för filmskapare har dessutom haft en strategisk dimension, en sorts redskap för ”mjuk makt”, eftersom Israel därigenom har kunnat visa sig som självkritiskt och demokratiskt inför omvärlden. Nu tycks även detta vara på väg att ändras.
När Shai Carmeli-Pollaks film The sea vann Israels främsta filmpris Ophir 2025, och därigenom blev landets Oscarsbidrag, gick regeringen nämligen i taket. The sea handlar om en palestinsk pojke från Västbanken som drömmer om att en dag få se just havet, och därför ger sig av på en resa in i Israel. Att filmen följde ett palestinskt perspektiv var nog för att kulturminister Miki Zohar skulle frysa allt statligt stöd till Ophir-priset, och även spekulera i att det statliga filmstödet skulle behöva reformeras rejält. Kulturministern instiftade därefter ett eget, statligt filmpris, för att hylla filmer som ”berättar vår historia”.
Konflikten kring vad som får skildras i israelisk film började dock inte med Ophir-priset. Redan vid sitt tillträde 2023 menade Zohar att filmskapare måste lova att deras filmer inte skulle vara ”antiisraeliska” för att få statligt stöd och hans företrädare på ministerposten, Miri Regev, hade även hon försökt knyta filmstödet till mer politiska mål. När tv-serien Our boys, skapad av Hagai Levi, Joseph Cedar och Tawfik Abi-Wael, som baseras på ett verkligt fall där israeliska bosättarungdomar mördade en palestinsk pojke, kom ut 2019 kallade premiärminister Netanyahu serien antisemitisk och uppmanade till bojkott.
Denna allt mer kvävande miljö är vad som utgör huvudtemat i Lapids tidigare film, Ahed’s knee (2021). Där reser en uppgiven regissör (liksom i Ja! kallad Y, men här spelad av Avshalom Pollak) ut till en by i det glesbefolkade södra Israel för att medverka vid ett samtal under en visning av en av hans filmer. Parallellt med detta arbetar han med att göra en film om den palestinska aktivisten Ahed Tamimi, som i tonåren fängslades av Israel.
För att han ska få ut ett arvode för arrangemanget, som skett med stöd från staten, måste han dock fylla i en blankett över vilka teman som behandlas. Blanketten rymmer en lista med färdiga alternativ på ämnen som ”judisk identitet”, ”antisemitism”, men också banaliteter som ”barndom” eller ”öknen och havet”. Ingenstans nämns palestinier, ockupationen, eller något annat som skulle kunna gå emot Israels nationella narrativ. När Y pressar den vänliga men godtrogna tjänstekvinnan från ministeriet (Nur Fibak) som ber honom fylla i blanketten, erkänner hon till slut att ifall han skulle säga att filmsamtalet hade diskuterat Israels politik på ett mer kritiskt sätt, så skulle han inte få någon ersättning, och dessutom bli svartlistad av ministeriet om han skulle söka stöd igen. Detta bekräftar vad han redan vet: att filmen om Ahed Tamimi aldrig kommer att få någon finansiering.
Den typ av lista som Y presenteras med i Ahed’s knee skulle nog ha fått tummen upp av den israeliske högerpolitikern Moshe Feiglin, tidigare Knesset-ledamot för regeringspartiet Likud. Som den israeliska humanioraforskaren Shai Ginsburg har uppmärksammat hyllade Feiglin nämligen regissören Joseph Cedars komedi Fotnot (2011, även den tilldelad Ophir-priset), för att den enligt honom bröt med en vänsterinriktad filmtradition där varenda film i någon mån skulle behandla Israels militarisering eller den palestinska frågan. Fotnot, däremot, var med sin far-och-son-relation enligt Feiglin en mänsklig historia, utan politiska budskap, som egentligen hade kunnat utspela sig var som helst i världen. Även om Feiglins tolkning av Fotnot får sägas vara ytterst ytlig, är hans argumentation ett bra exempel på vilken typ av film, eller egentligen kultur över huvud taget, som den israeliska högern vill se: universella historier, som blundar för Israels ytterst partikulära situation som ockupationsmakt.
I Ahed’s knee får vi sakta men säkert se huvudpersonen sjunka ner i en bitterhet som gränsar till galenskap. Det är en ökenvandring i både bildlig och bokstavlig bemärkelse, där den anspråksfulla regissören från metropolen Tel Aviv ställs mot småstadslivet i inlandet – det utåtblickande ställs mot det inåtvända. Det som gör att Ahed’s knee inte bara känns som ett politiskt urvrål är att huvudpersonen Y filmen igenom framstår som ganska osympatisk. Är han verkligen moraliskt högre stående, eller snarare en kulturarbetare med ”rätt” värderingar, som i hemlighet älskar tanken på att jobba i motvind? Det går kort sagt att ana en viss självironi – Lapid ska själv ha konfronterats med en sådan lista över ”godkända ämnen” under en specialvisning av en av sina filmer i Israel.
Om Ahed’s knee handlar om kampen för att producera kultur som kritiserar makten, handlar Ja! om att ge upp inför politiken och intala sig själv att det inte behöver vara dåligt. Den svidande kritiken till trots är bägge filmer ändå delvis finansierade av den israeliska filmfonden – frågan är om de hade kunnat göras i dag, efter det politiska raseriet över Ophir-priset.
I en intervju med den amerikanska filmbranschtidningen Deadline har Lapid också berättat om att processen kring Ja! var kantad av svårigheter – dels kring att hitta internationell finansiering, när storbolagen var livrädda att ”välja sida” i konflikten, dels kring att rekrytera personal och skådespelare i Israel. Vissa skådespelare ska ha gjort audition, tackat ja till sin roll, bara för att några veckor senare meddela via sin agent att de inte ville medverka. Produktionen lyckades bevisligen till slut, och även om det i skrivande stund är oklart om Ja! har fått något reguljär israelisk distributör visades filmen bland annat på Jerusalems filmfestival 2025 (enligt en ilsken recension i Jerusalem Post ska minst en tittare ha lämnat visningen i protest), och nominerades till Ophir-priser i bland annat kategorierna bästa film och bästa manliga respektive kvinnliga skådespelare.
Det är viktigt att poängtera att Ja! inte är en film om attacken den 7 oktober eller om folkmordet i Gaza – det är en film om hur dessa två skeenden har förändrat Israel. Även om filmen starkt avviker från vad det politiska etablissemanget i Israel skulle önska, kommer jag faktiskt ändå att tänka på Moshe Feiglins längtan efter universella berättelser – för nog är Ja! en film som också handlar om den ytterst allmänmänskliga upplevelsen av att försöka bibehålla ett normalt liv i ett land man misstänker håller på att störta ner i fascism. Kort sagt, ett tillstånd som dessvärre inte är unikt för Israel.
Ja! har svensk biopremiär 22 april.
Texten publicerades ursprungligen i FLM NR. 74, mars 2026.
