Det var första gången jag som filmfestivalbesökare fick min väska genomsökt vid ingången till en biograf. Personer med dryckesflaskor fick ställa dem utanför, som på en flygplats. Så här är det helt enkelt alltid vid judiska kulturarrangemang – vilket samtidigt visar att de behövs. Men väl inne väntade en varm stämning och delvis annan och äldre publik än den vanliga cineastflocken. Inför varje visning påtalades att detta var den första judiska filmfestivalen i Malmö, och varje gång applåderades det. Vid invigningen påstods det också att detta skulle vara den första judiska filmfestivalen i Sverige, men det förstår jag inte riktigt. Under lång tid, från 1990-talet och under 00-talet, hölls en judisk filmfestival i Stockholm varje år – Stockholms judiska filmfestival på Zita.
Men nå. Festivalen var efterlängtad och det dröjde innan den kunde genomföras. Det var svårt att hitta en biograf som kunde eller ville stå för lokalerna. Arrangörerna gick ut och beklagade att ingen av Malmös biografer ställde upp för en judisk filmfestival på grund av säkerhetsaspekten – vilket inte var helt sant. Både Spegeln och Panora hade angett andra skäl som ett redan fullsatt schema. Detta ledde till att Skånes folkblad skrev en artikel om saken i oktober förra året, i vilken en företrädare för Malmö Folkets hus (som hade nekat festivalen på grund av säkerhetsbilden) yttrade att arrangörerna var opinionsbildare och att de nekanden de fått från Malmö förmodligen var en del av opinionsbildningen. De skulle alltså ha vetat på förhand att ingen biograf skulle ställa upp och rentav velat just detta. En ganska befängd uppfattning som icke desto mindre blev riktigt populär på sociala medier. Det var aldrig tänkt att någon filmfestival faktiskt skulle hållas, hette det. Det hela var en smutskastningsoperation mot Malmö och mot muslimer och Palestinarörelsen.
Enda argumentet som gavs för detta var att de båda arrangörerna var personer med högersympatier. Den mest kända av dem, Sofia Nerbrand, är mycket riktigt en skribent på högerkanten som bland annat skriver ledarkrönikor på Kristianstadsbladet. Hon är också någon som fått Malmö stads pris för mänskliga rättigheter på grund av de kippavandringar mot antisemitism som hon har arrangerat – men för många låg det alltså närmre till hands att se hennes arbete med festivalen som en chimär, ett bedrägeri; snarare än något som ligger i linje med hennes engagemang för den judiska gruppen Att saker som handlar om judar ofta ses i ett konspirativt sken spelar såklart in i den här föreställningens utbreddhet.
Hur som helst fungerade ropet på hjälp och festivalen hölls på före detta biografen Palladium. Kulturminister Parisa Liljestrand, annars så opålitlig vad gäller filmsammanhang, närvarade vid invigningen och höll ett tal där hon faktiskt refererade till filmer, som Mel Brooks Det våras för Hitler. Hennes närvaro har kommenterats med en och annan menande smiley på nätet (jojo, judar, dem bryr man sig minsann om). Men självklart är en judisk filmfestival just i Malmö, en stad som många judar lämnat på grund av en hög grad av antisemitism, något att uppmärksamma, och att glädjas åt.
Programmet med tio långfilmer var brett med en lagom blandning av tungt och lätt, och ja, jag gillade allt jag såg. Om det skulle ses som någon slags ”opinionsbildning” så låg den snarast åt det progressiva hållet. Olika sidor av judiskt liv behandlades, som ortodoxi kontra heterodox tolkning av judisk identitet, den återkommande israeliska krigföringen och Hamas gisslantagande, det förflutna med flyktingar från pogromernas Ryssland och överlevare från Förintelsen. Tyngst i mellangärdet lade sig kanske Yoav Potashs Among neighbors (USA, 2025) som utifrån en polsk by skildrade relationen mellan polacker och judar före, under och efter Förintelsen – då överlevande, tillbakakommande judar kunde mördas av sina tidigare grannar. Dokumentärt filmmaterial blandades med tecknat och det är kanske inte den mest konstnärliga tecknade film jag sett men den lyckades på ett effektivt sätt levandegöra det förflutna så som det upplevdes av de barn som i dag är kvarlevande vittnen (inte alla överlevde fram till filmens premiär dock).
Den enda film som jag tyckte var mindre bra, men fortfarande bra, beskrevs frankt i programmet som lite ytlig: filmen ”lyckas trots en viss ytlighet spegla ett tillstånd av konstant frustration”. Det är första gången jag sett denna typ av ärlighet i ett filmfestivalsprogram, och jag känner mig kluven inför den – å ena sidan imponerad av öppenhet men å andra sidan kritisk till att agera smakdomare åt publiken. The vanishing soldier (Rosenberg, Israel, 2023) har en irriterande huvudperson, Schlomi, som deserterar från kriget utan några idealistiska motiv eller över huvud taget en tanke på någon annan än sig själv och tjejen han vill ha ihop det med. Shlomis flykt framställs som tämligen komisk fram tills att han genom media hör att hans försvinnande tolkats som att han tillfångatagits av Hamas – vilket inneburit kraftiga attacker med något hundratal döda i Gaza. Förkrossad av att ha förorsakat detta försöker Shlomi ta livet av sig, men lyckas bara åstadkomma en trafikolycka vilken gör att han blir kraftigt misshandlad av en man vars fordon kvaddas. Att gå ut ur salongen efter denna upplevelse innebär, trots filmens brister, ändå att vara mer än ytligt berörd. Vad som till att börja med ser ut som en slags patriotisk kritik mot att desertera (yttrad exempelvis av Shlomis hårt prövade moder) utvecklas till en skildring av Schlomis insikt om krigets totala brist på proportionalitet. Och ännu en gång blir man varse om det idiotiska med kulturell bojkott av Israel (jag tänker exempelvis på BDS-rörelsens, Boycott, Divestment, Sanctions, auktoritärt detaljerade avfärdande av den palestinsk-israeliska dokumentären No other land från 2024. Det är ett svek att bojkotta de kritiska röster som kommer därifrån.
Min favorit på festivalen var Pink lady (Israel/Italien, 2024) av erfarne regissören Nir Bergman, som med värme och allvar skildrar en kvinna i det ultraortodoxa Jerusalem vars man är homosexuell. Bergman är ett av namnen bakom den populära serien B’tipul som låg till grund för den populära serien In treatment. Uppenbarligen finns det en fallenhet för psykologiskt drama hos den här mannen med det förpliktigande efternamnet.
Jag hoppas att JIFF blir en årlig begivenhet i Malmö och att varje aprilmånad här hädanefter kommer att bjuda på detta pärlband: Malmö Arab Film Festival, Judiska internationella filmfestivalen och IFEMA, den feministiska filmfestivalen med filmer av kvinnor. Jag hoppas också att den judiska filmfestivalen kommer att vara ett naturligt inslag som inte omgärdas av konstiga rykten och förutfattade meningar.
