Fyrtio minuter in i Bi Gans science fiction-saga Resurrection singlade en viktlös form av sömnighet ner över mig likt en tunn sidenslöja från himlen. Förklaringen kan såklart ligga i att jag är småbarnsförälder och inte alltid får de timmar jag behöver, men detta hade nog förringat den nästintill sömngångaraktiga logik som trär upp den här märkliga och vackra filmens novellartade berättelser likt glimmande drömpärlor på en skir tråd.
Resurrection utspelar sig långt in i en framtid där människor, av mediciniska skäl, inte längre får lov att drömma. Ett liv utan omedvetna själsrörelser har nämligen visat sig effektivt för att knuffa bort döden. Men det finns varelser, så kallade Deliriker, som på något sätt har lyckats återfå sina andliga förmågor. Det är De Andras uppgift att, likt androidjägaren Rick Deckard i Blade runner (1982), söka upp dessa obstruktiva element och göra sig kvitt dem. En av dessa Deliriker – spelad av skådespelaren och pojkbandsartisten Jackson Yee – har smitit in i en lång, fragmenterad dröm som på något mystiskt sätt har slagit rot i det sedan länge utdöda konstnärliga mediet film: han, som med tiden har förmultnat till ett slags tyskexpressionistiskt spetälskmonster i stuk med Nosferatu (1922) eller Der Golem (1920), flyr från sin baneman (Shu Qi) genom en lång och brokig filmhistoria.
Tja, det var väl filmen i korta drag. Men handlingen är faktiskt till största del höljd i dunkel, trots att ett par – förvisso fåordiga – stumfilmstextrutor bidrar med viss förklaring. Jag var ärligt talat tvungen att i efterhand läsa flera synopsis för att få ett stadigare grepp om den övergripande strukturen. Något senare slog det mig dock att detta – allt det digitala efterforskningsarbete som jag ägnade mig åt när eftertexterna rullat klart – var en viktig del av upplevelsen. Resurrection är nämligen en film som för stunden, när man väl sitter där i salongen och hela tiden är på vippen att dåsa bort i sin egen drömdvala, är svår, för att inte säga omöjlig, att få grepp om. De olika avsnitten känns vid en första anblick alldeles för olika varandra, och den drömska logiken – som förstärks av det franska rockbandet M83:s tillrande flerskiktade ljudmattor – kan ibland framstå som något direkt från den latmaskens manual över hur man slipper skriva ett ordentligt manus. Bi Gan har förvisso aldrig sysslat med raka rör; både Kaili blues (2015) och Long day’s journey into night (2018) monterade isär det linjära filmberättandets nyktra pragmatism för en mer improvisatorisk och svårfångad logik. Gemensamt för filmerna var dock att regissörens hemstad Kaili i Guizhou-provinsen i södra Kina var ett återkommande motiv. Trots att berättelserna spretade åt alla håll fanns det hela tiden ett geografiskt ankare.
Resurrection saknar denna konkreta förankring men är på många sätt regissörens mest lättillgängliga film hittills; en påkostad episk saga vars återuppståndelsetematik för tankarna till David Mitchells bästsäljande och djupt excentriska science fiction-epos Cloud Atlas (storfilmen lämnar vi därhän), en roman som också består av en rad med till synes helt olika berättelser utan någon given ram. Det som i slutänden blir den här filmens räddning – och detta är något jag tror att Bi Gan, som den millennial-personlighet han ändå är, har räknat med – är att det finns ett levande community på nätet som snabbt börjar anstränga sig för att analysera filmens olika beståndsdelar. Detta är en film där sammanhang och historia är något som muntligen ska traderas och diskuteras för att innebörden ska framträda. Det var till exempel i stort sett omöjligt att förstå att de olika berättelserna ska spegla den buddhistiska läran om de fem sinnena. Att regissören har plockat minst lika mycket inspiration från tv-spel som från filmer var också något som få filmkritiker, men desto fler Reddit-användare, poängterade. Dessutom hänger det filmaffischer överallt; en originalaffisch till Carl Th. Dreyers Vredens dag lyckas jag urskilja i det första segmentet, men också en blek poster till En vampyrs bekännelse i filmens ”one shot”-avsnitt.
Det är nog på detta vis som en film – eller hela filmmediet, för den delen – kan leva vidare; i enskilda personers vitglödgade besatthet av att begripa allt som pågår bakom kulisserna. Att dissekera, arkivera och pervertera. Men i Resurrection är filmmediet så att säga dött. Det enda vi ser är den flackande lågan från en dammig gammal projektor som inte har varit i bruk på århundraden. Är denna vackra och märkliga film bara en vålnad?
