Banger #1: Det vargtandade soundracket i Rosebush pruning
Jäklar vad Karim Aïnouz måste ha studerat Yorgos Lanthimos flitigt på sistone. Har han till och med hittat sin egen Emma Stone i Elle Fanning frågade sig redaktionen efter visningen av den brasilianske regissörens senaste film? När det sedan visade sig att Lanthimos återkommande manusförfattare Efthimis Filippou (Dogtooth, The lobster, The killing of a sacred deer, Kinds of kindness) haft ett finger med i spelet förstod vi filmens faiblesse för snåriga relationer. För den som önskar sig en mörk satir om patriarkala familjestrukturer och överklassen är detta filmen. I Aïnouz Rosebush pruning möter vi en stenrik amerikansk familj som migrerat till Spanien på grund av en sällsynt sjukdom. De fyra syskonen förenas i sin kärlek till mode (framför allt Balenciaga!), vin, arkitektur och kanske främst av allt till familjens blinda patriark, väl spelad av Tracy Letts. Det är en kusligt underlig skara människor som får familjen i Lanthimos Dogtooth att framstå som alltför pastöriserad mellanmjölk.
Mamman, spelad av Pamela Andersson, är död sedan en tid tillbaka efter att ha blivit sliten i stycken av en vargflock. För att ingen annan ska fara illa åker familjen en gång i månaden ut i skogen och matar vilddjuren. Storebrodern Jack (Jamie Bell) bestämmer sig för att flytta ihop med flickvännen Martha (Elle Fanning) och hans planer på att lämna gökboet blir startskottet på en våldsam och incestuös spiral. Scenerna är stiliserade så till den grad att de saknar all form av substans, men det är riktigt snyggt att se ett gäng vargar galoppera nedför en sluttning i takt till en arg stråke och en hårt dunkande bas. Aïnouz tidigare film Motel Destino var i likhet med Rosebush pruning inte särskilt minnesvärd, men filmerna påminner oss trots allt om att film i första hand är något man upplever. Hans väl utvalda soundtrack sätter hela filmen i gungning och gör varje scen till en närmast fysisk erfarenhet. Kommer vi att minnas filmen nästa vecka? Förmodligen inte. Fick den redaktionen att dansa inne i biosalongen? Absolut.
Besvikelse # 1: Att ett knarkarsömnigt jazzporträtt fick regipriset
Av alla årets vinnarfilmer lyckades FLM endast knipa biljetterna till en enda. Tyvärr var det en sömning berättelse om hissmusikmakaren, eller förlåt, jazzmusikern Bill Evans. Vi lärde oss ingenting om hur Evans revolutionerat jazzen men vi vet att han kom bra överens med sin brorsdotter, gillade heroin och spred ond bråd död bland sina nära och kära. Ännu mer besvikna blev vi när detta svartvita clichéporträtt av en jazzmusiker dessutom gav Grant Gee en Silverbjörn för bästa regissör. Men – vi ger i alla fall tummen upp till Anders Danielsen Lie vars klara blick lyckas tränga igenom de tjocka plastbågarna och som med en monoton stämma fångar Evans ambivalenta karaktär.
Taxi moto av Gaël Kamilindi
Banger #2: Ett byråkratiskt motstånd
Tysk byråkrati är ett stående skämt, något som blir tydligt på en filmfestival när man varannan timme tvingas att vara i kontakt med den. En biljettkontrollant kan aldrig svara på en fråga utan att ta den vidare till minst tre av sina överordnade. Men FLM vill därför skicka extra kärlek till killen på Cubix Cinema som utan att prata med sin chef släppte in oss på kortfilmsprogrammet när vi tagit fel på biograf och egentligen hade biljett till en annan film som redan börjat. Programmet som bland annat innehöll kongolesisk-schweizisika Gaël Kamilindis tungkyssromantiska metafilm Taxi moto och georgiska Giorgo Gadi Gagoshidzes cancerkapitalistiska essäfilm Graft versus host med gympaskorstilleben och vanitasmotiv var toppen. Men bäst var den vandrande motståndsmannen i den tyska biografbyråkratin. Danke!
Banger #2: Restaurerade klassikerboyz
”Cruisin’ down the street in my ’64
Jockin’ the freaks, clockin’ the dough …”
Under festivalens välkurerade retrospektiv Lost in the 90s visades filmer av giganter som Ulrike Ottinger, Harun Farocki och Spike Lee. Bland höjdpunkterna fanns även John Singletons autobiografiska Boyz n the hood (1991), som visades i en fullsatt salong på Berlins konsthögskola. Filmen följer de tre vännerna Ricky, Tre och Doughboy när de växer upp mitt i gängkultur, fattigdom och rasism i Crenshaw, Los Angeles. Musiken är fantastisk och bildspråket underbart övertydligt: redan i inledningen ser vi en grupp barn på väg för att titta på ett övergivet lik medan kameran långsamt panorerar över gatuskyltar med budskap som ”STOP” och ”The Wrong Way”. Boyz n the Hood hade premiär på Cannesfestivalen 1991 och har sedan dess blivit en tidlös klassiker, inte minst tack vare sin arsenal av black royalties som Angela Bassett, Laurence Fishburne och Cuba Gooding Jr. Singleton dyker dessutom själv upp som brevbärare och den legendariska rapparen Ice Cube, som skrivit Eazy-E och NWA:s otroliga dänga med samma titel, gör en minnesvärd skådespelardebut som Doughboy.
Uber Eats Music Hall i Berlin
Besvikelse #3: Att se The moment på Uber Eats Music Hall.
I Aidan Zamiris metadokumentär om popstjärnan Charli XCX spelar hon en överdriven version av sig själv som kämpar för att bevara det virala fenomenet som skapades av albumsläppet Brat och blev till Brat-sommaren 2024. Det är en helt okej rolig film om underhållningsindustrins absurditet som går i linje med Charli XCX:s tidigare musikvideos och hela musikaliska livsprojekt att tematisera konsekvenserna av kändisskapets ögonblicksberömmelse. Men besvikelsen var aldrig The moment. Det var platsen. Uber Eats Music Hall ligger i anslutning till Uber Arena (före detta Mercedes-Benz Arena) i Friedrichshain och fasadens gröna logga mötte en redan på vägen in. Att två timmar senare komma ut från filmen som slutar med en – spoiler alert – cynisk slutscen där Amazon tagit över Charli XCX:s kreativa persona för att behöva fortsätta se hur storföretagen tar såväl ekonomisk som arkitektonisk kontroll över kulturen var lite för mycket inkräktande mellan fiktion och verklighet.
Banger #4: Haile Gerima och Charles Burnett samtal om arvet efter L.A. Rebellion och New Black cinema.
Den etiopiska filmskaparen Haile Gerima visade under festivalen sin nästan nio timmar långa dokumentärfilm Black lions – Roman wolves om det etiopiska motståndet mot Italiens invasion 1896. I samband med detta samtalade han med Charles Burnett som bland annat regisserat The annihilation of fish (1999) och skrivit manus till Bless their little hearts (1984). Den 81-åriga Burnett var jetlaggad och höll på att somna på scenen och Gerima fick retas med honom för att hålla honom vaken. Trots detta rörde sig samtalet med en politisk och historisk spännvidd som inspirerade. Gerima fick en fråga från publiken vad han ser som det största problemet med dagens film. Svaret blev att de sociala strukturer som han och flera andra afro-amerikanska filmskapare byggde upp för att åstadkomma den nya rörelse som blev L.A. Rebellion inte har gått vidare. “We failed in that”, utbrast han med eftertryck.
Han menade att industrin är mer individualiserad än någonsin och enstaka positiva exempel som Ryan Cooglers framgångar bidrar inte till de strukturella problem som fortfarande begränsar och diskriminerar inom filmindustrin. På en annan fråga från en filmstudent som undrade om hur Gerima såg på problemet med att filmskolor fortfarande använder Griffiths Birth of a nation som undervisningsmaterial i montageteknik svarade han att den synliga rasismen aldrig är problemet för den kan diskuteras. Problemet är den osynliga, menade han och exemplifierade med Sam i Casablanca som fick sig en rejäl sågning på scen. Trots ilskan i många av de uttalanden som lades fram talade Gerima (och lite Burnett) med en energi som fick rummet att lämna med känslan av att det aldrig är för sent för att försöka förändra igen.
Besvikelse #4: Kritikerveckan intellektuella euromashdown
Parallellt med Berlinale anordnades Woche der Kritik, Berlins kritikervecka, som sedan 2015 arrangerar filmvisningar, samtal och debatter, delvis i opposition mot Berlinale som de ser som en kritik- och diskussionsdöd festival. Lördag eftermiddag bänkade sig FLM för samtalet “Controversies in contemporary film culture”. Medverkade gjorde den rumänska filmregissören Radu Jude och österrikiska dokumentärfilmaren Ruth Beckerman, den brittiska filmkritikern Peter Bradshaw från The Guardian och schweiziska Emilie Jubes, konstnärlig ledare för festivalen Visions du réel. Hur spännande som helst! Eller?
Samtalet inleddes med att förklara att det mest påträngande ämnet att tala om var presskonferensen där en journalist frågat tävlingsjuryn, ledd av Wim Wenders, om hur de ställer sig till Tysklands stöd till Israel under det pågående folkmordet i Gaza och det faktum att festivalen uttalat sitt stöd för Ukraina och protestanterna i Iran men inte för Palestina, något som FLM tidigare kommenterat i ett nyhetsbrev. Wim Wenders lite svamliga svar “We have to stay out of politics. We are the counterweight of politics, the opposite of politics, we have to do the work of people — not the work of politicians”, spred sig snabbt och har orsakat den snöbollseffekt av debatter om film och politik som fortsatt under veckan även efter festivalens slut. Vad som inledningsvis hade potentialen att bli ett intressant samtal om bojkott som politiskt verktyg, konstens roll i det offentliga rummet och filmfestivalers ansvar att granska vilka hur filmer finansieras och vems ärende de går urartade dessvärre snart i en europeisk parodi på idén om en diskussion som ska ha högt i tak. Radu Jude koketterade med sin sedvanligt överdrivna underdogmentalitet, genom att säga att om Wenders är finklenoden i vardagsrummet så är han själv skräpet i papperskorgen och öste på med att han förvisso tycker Netanyahu begår krigsbrott men formulerade aldrig något konkret i hur det påverkar enskilda filmskapares och festivalers ansvar. Beckerman hörde fel när Radu Jude hyllande kallade henne för “role model” och trodde han sa mother. “I hope you see me as your sister and not your mother”, varpå Jude skulle kompensera med att hylla hennes status genom att istället likna den vid en porrstjärnas. Britten Bradshaw satt tillbakalutad med ett arrogant leende, samtidigt som han ville vara den rationella i rummet genom att påstå att inget går att diskutera om man inte först erkänner Gutenbergs paradigmskiftande inverkan på dagens diskussionsklimat. Schweiziska Emilie Jubes sa inte så mycket men mottog istället ett par retsamma kängor för att både israeliska och ryska pengar går genom Swiss banks, vad hon nu har med det att göra.
När panelens medverkande på grund av samtalets lösa struktur och tillbakalutade moderator efter en timme och en kvart fortfarande inte hade uttalat något konkret och började glida över på 2016-diskursen om triggervarningar smög FLM ut genom dörren, riktigt besvikna.
The pornographers av Shôhei Imamura (1966)
Banger #5: Svartvit japansk porr
Fler restaureringar! Berlinale visar inte bara ny film utan även gammal då de utgör en av de finaste premiärplatserna för nyrestaureringar av äldre filmer. Shôhei Imamuras The pornographers från 1966 handlar om Ogata som försöker undvika myndigheterna som är efter honom på grund av hans jobb som porrfilmsinspelare. Parallellt med att olika intrikata familjeproblem med sexuella övertoner staplas på hög så radikaliseras han i sin mission att ge världen det sex som den förtjänar. Det hela slutar med att han sitter ensam i sitt båthus som tappat förankringarna och flyter iväg mot horisonten medan han knåpar på sin sexdocka. Helt klart en av årets bästa festivalupplevelser. “The inky blacks” i bildernas skuggor som restauratören så stolt talade om var också mycket riktigt vackra att se på.
Besvikelse #5 Die Blutgräfin
Efter att ha dränerats av Radu Judes AI-vampyr-sex-film Dracula som visades på Göteborgs filmfestival var det dags för FLM att kasta sig in i ännu ett vampyrdrama. Denna gång Ulrike Ottingers The blood countess, med självaste Isabelle Huppert i huvudrollen som den ungerska aristokraten tillika seriemördaren Elizabeth Báthory. Förvisso är Hupperts vampyr intresserad av oskulders blod, men annars finns knappt några likheter med baronessans verkliga förlaga. Huppert is serving camp, camp och än mer camp! Redan i filmens inledning glider den nyvakna vampyren fram på Wiens underjordiska kanaler i en till synes hemmasnickrad och latexdraperad båt, iklädd en outfit så fabulös att man nästan tappar andan. I likhet med Judes Dracula har diskussionen om bildens krisande tillstånd letat sig in i Ottingers berättelse, denna gång i form av världshistoriens kanske fulaste CGI-fladdermus som baronessan nonchalant bär på armen. Vi fattar, låg och hög kultur skapar en energifylld syntes. Bilden är inte död, bara annorlunda.
Mitt i spektaklet dyker Eurovision-vinnaren Conchita Wurst upp för att påminna oss om att allt är möjligt? Det som marknadsförts som en komedi går dock de flesta förbi, förutom ett fåtal tyskspråkiga besökare på pressvisningen som skrattade så att stolarna skakade. FLM påminner sig om en liknande upplevelse på Havannas filmfestival 2024 när den argentinska komedin El Jockey inte ens framkallade en ynka krusning på våra läppar. Det handlar om den absurda argentinska humorn, fick vi sedan förklarat av en kubansk filmstudent. Kanske är Österrike Europas Argentina? Kul är det i alla fall inte.
Banger #6 Teddy 40 Retro
I år fyllde Teddy Awards jämnt och återvände till Berlinale, fyra decennier sedan priset först delades ut 1987. Som det längst löpande queerpriset på en stor internationell festival har Teddy Awards varit en pelare för queer film. I samband med jubiléet presenterades programmet Teddy 40 Retro. Ett av de mer minnesvärda inslagen var D. Smiths dokumentär Kokomo city om fyra svarta transkvinnor i USA. Filmen må vara svartvit, men tjejerna är allt annat än det. I filmen utforskas vardagen som sexarbetare och ämnen som kärlek, fattigdom och maskulinitet diskuteras utan filter. Inför visningen på Berlins cinematek höll producenten Harris Doran ett brandtal om den oberoende filmens förmåga att berätta historier om människor bortom algoritmerna och att skapa ett utrymme för röster som annars aldrig skulle höras. Doran avslöjade att han egentligen aldrig planerat att producera filmen, men att Smiths råmaterial tvingade honom att tänka om. Hatten av till D. Smith som spelade in filmen helt själv och sedan klippte den i programmet iMovie. Om ni någonsin får chansen att ta del av den här utsökta biten av (queer) filmhistoria, ta den!
