FLM tipsar: På Tempo Filmfestival som pågår i Stockholm 2 – 8 mars visas ett retrospektiv med Kamal Aljafaris filmer.
Lekande barn, ljudet av missiler i natten och kvinnor som visar upp skotthål i väggarna. Män som spelar kort och röker (“filma min flint, få den att se snygg ut!”). Året är 2001 och Gaza är under belägring. Samtidigt pågår vardagslivet och fångas på kamera av filmskaparen Kamal Aljafari som är på jakt efter en vän som han träffade under sin tid i israeliskt fängelse 12 år tidigare. Till sin hjälp har han guiden Hasan.
– Jag hade glömt bort att banden fanns. Jag hittade dem i en låda när jag letade efter annat och när jag satte på dem förstod jag först inte att det var jag som hade filmat. Mycket av det som syns på banden hade jag helt glömt bort.
Med skakig handkamera dokumenterar Aljafari de platser och människor han möter. Det är ett tidsdokument av hur Gaza såg ut då, men som tittare är det svårt att inte samtidigt föreställa sig platsen så som vi idag blivit vana att se den; sönderbombade byggnader, döda kroppar och förstörelse.
– Filmen handlar inte om dagens Gaza, men eftersom vi vet vad som har skett de senaste två åren och alla brott som har begåtts, så blir det känslomässigt kraftfullt att se det som redan för 24 år sedan var ett tillstånd av ockupation. Hade jag hittat videobanden tidigare hade det inte blivit en film. Men jag fann dem först förra året, inte för fem år sedan. Jag ser det som ett tecken.
Vi möts på Göteborg filmfestival inför Sverigepremiären av “With Hasan in Gaza”. Iklädd tjock täckjacka enkom inköpt för att klara den svenska vinterkylan berättar han att två av hans favoritfilmskapare är Roy Andersson och Aki Kaurismäki.
– De är mycket kritiska till det mänskliga tillståndet. Jag menar, inte på ett direkt sätt. De är inte politiker – de skapar poesi.
Även Aljafaris egna filmer är poetiska, såväl som politiska. Centralt är utforskandet av palestinsk historia, fördrivning och motstånd. I A Fidai film från 2024 använder han foton och filmklipp från det Palestinska forskningscentrumet i Beirut som plundrades av den israeliska armén vid invasionen av staden år 1982. Arbetet med filmen bestod av att leta upp, samla in och omarbeta fragment av arkivet, för att på så vis skildra gömd palestinsk historia.
– Filmen är ett sätt att utmana historieskrivningen. Vi får vi ta del av vittnesmål från palestinier som utsattes för de kollektiva straff som britterna faktiskt började med – som att straffa ett helt bostadsområde eller en hel by på grund av en enskild persons handlingar.
Ett liknande tillvägagångssätt av att redigera gammalt material används i Recollection från 2015. I urklipp från israeliska filmer från 1960- och 90-talet som spelats in i Jaffa har Aljafari redigerat bort de israeliska och amerikanska skådespelarna i förgrunden. Istället hamnar förbipasserande palestinier i blickfånget, som ett sätt att omskapa narrativet av vilka som utgör stadens invånare.
– Minnen som motståndshandling mot utradering och förstörelse är något som återkommer gång på gång i mitt arbete. Det som är chockerande med den israeliska och sionistiska propagandan är påståendet att det var en tom plats. Palestina har aldrig varit tomt – vi har städer som är 5 000 år gamla. Men de försöker hitta ett sätt att bli av med det palestinska folket och göra deras liv så outhärdliga att de ger sig av.
Videobanden som utgör With Hasan in Gaza låg bortglömda i 24 år. Ändå är det som om det redan från början fanns en tanke om att de skulle bli en film en dag. I en scen säger Hasan till en man som är rädd för att bli filmad att han inte behöver vara orolig – det är till en dokumentär som kommer göras om lång, lång tid.
– Där och då fanns ingen sådan tanke, det var det bara ett researcharbete jag gjorde. Men det är livets mysterium, att saker som sades för så länge sedan visar sig vara sanna senare. Det är inte den sortens film som är uttänkt på förhand. Livet förde mig till den här sortens praktik, det var inget jag valde.
Uppvuxen i Jaffa flyttade Kamal Aljafari till Tyskland för över två decennier sedan för att studera film. Sedan dess har han bott större delen av tiden i Berlin och de senaste två åren i Paris. Hans filmer har visats på festivaler runtom i världen och With Hasan in Gaza hade premiär på Locarno filmfestival. Han menar att det finns ett större intresse för berättelser om Palestina nu jämfört med för några år sedan.
– Jag upplever att människor är mycket mer förstående och accepterande gentemot det palestinska narrativet. Så var det inte tidigare, då fanns det mycket okunskap om palestinier. Folk visste inte.
Påverkar det hur du arbetar?
– Jag tror inte det. Jag gör det jag vill göra. Men tidigare kunde det vara så att de bjöd in dig och samtidigt tre israeliska filmskapare för att “balansera” och så är det inte nu. Det finns fortfarande festivaler som försöker göra så, särskilt de större så som Berlinale, Venedig och Cannes. Då tackar jag nej. Mindre festivaler har ofta större politiskt medvetande och tar ställning.
Nästan allt material från den två dagar långa resan har kommit med i With Hasan in Gaza och klippen är placerade i kronologisk ordning. Filmen får en förhöjd känsla genom musiken, komponerad av Simon Fisher Turner.
– Jag jobbar mycket nära Simon. Han kan skicka mig hur många filer som helst och har ingen prestige i om det är något jag inte gillar. Jag har ett helt ljudbibliotek av honom. När jag hittar något jag tycker om så får jag direkt en känsla för var i filmen det kan placeras och när jag lägger in det passar det helt perfekt, utan att behöva justeras.
Kamal Aljafari hittade aldrig sin vän från fängelset. Inte heller Hasan återsåg han.
Vad tror du hände med dem?
– Jag vet inte, det är svårt att hitta människor i Gaza eftersom folk har fördrivits. De har förlorat sina hem och bor i tält. Den här filmen handlade om att hitta vännen jag lärde känna i fängelset, men när man ser den idag blir det en film om alla som jag träffade längs vägen. Man vill få reda på vad som hänt med varenda en av dem.
Han möter också många barn på resan och de blir exalterade så fort de ser kameran. Någon visar skrattande upp en död fisk, en annan poserar med en (någorlunda) tam fågel, men de flesta vill bara ta chansen att synas på bild. Deras glädje står i kontrast till allvaret som finns hos många av de vuxna.
– Barnen är det mest smärtsamma för mig att se. Jag minns när vi hade en testvisning på bio och det var en scen där en flicka ber mig ta bilder av henne, och plötsligt rann tårarna nerför mina kinder. Det är de här barnen som man fortfarande avhumaniserar – man säger att de kommer växa upp och bli terrorister, så det är bättre att döda dem nu. Det är Israels retorik, den är fullständigt obscen. Men när man ser dem – de är ju bara barn! Barn som vill ha uppmärksamhet.
Ibland får de också filma själva. En pojke dokumenterar allt som faller honom in medan de vuxna dricker te – ett utmärkt exempel på skakig handkamera. En man säger åt honom att stänga av men Aljafari låter pojken hållas. Han berättar att hela idén var att låta kameran följa med och fånga stunden utan att ha en plan för vart den skulle riktas.
– På den tiden var jag oerfaren och låter mig ledas på ett sätt som jag inte skulle göra idag. Jag följer barnen som säger “titta på mig”. Ju mer erfarna vi blir som filmskapare, desto mer tänker vi att vi vet vad vi vill. Men vi har oftast fel.
