Mellan den 6 och 7 november 1985 utspelade sig ett av de mörkaste dygnen i Colombias historia. Efter att den dåvarande presidenten Belisario Betancur avbrutit en vapenvila med gerillagruppen M-19 valde gerillan att ockupera Justitiepalatset. Betancur i sin tur svarade med att sätta in militären. Totalt dödades över 100 personer och flera försvann spårlöst. 40 år efter att massakern ägde rum är den historiska händelsen fortfarande omtvistad. Att Colombias nuvarande president Gustavo Petro dessutom är en tidigare medlem av M-19 lägger dessutom ännu ett komplicerat lager till berättelsen. I Tomás Corredors film Noviembre, som hade Sverigepremiär på Göteborgs filmfestival, förvandlas historien till ett kammarspel där en grupp gerillamedlemmar och gisslantagna sitter instängda i ett av byggnadens offentliga toalettrum och tvingas konfrontera varandra samtidigt som militärens beskjutning tränger allt närmre inpå. ”Det är som en actionfilm utan action. Jag tror inte att det finns några hjältar i sådana här historier för det finns inga hjältar i krig”, säger den colombianska regissören när vi talas vid.
Även om Corredor numera bor i Lund har vi stämt träff över videolänk. Innan vi ens har börjat intervjun hinner vi diskutera hans kärlek till den kubanska filmen och filminstitutet ICAIC. ”Fram till att jag var 23 hette jag faktiskt Gustavo, precis som min pappa. Han var skådespelare och alla kallade mig för junior. Jag tröttnade på det och bytte namn till Tomás för att hedra den kubanska regissören Tomás Gutiérrez Alea.” Vi konstaterar att båda är rörande överens om att Aleas Minnen från underutvecklingens tid är ett mästerverk för att därefter raskt gå vidare till intervjun.
Jag läste en intervju med dig där du sa ”att vara colombian betyder att bära på ett delat trauma”. Varför ville du göra en film om just denna våldsamma och tragiska händelse?
– Det är nog många som fortfarande inte kan förstå att armén använde stridsvagnar för att skjuta rätt in i en byggnad full av civila. Det är en nivå av absurditet som inte går att mäta. Den latinamerikanska tragedin är att vi är vana vid det. Man måste normalisera det för att överleva.
Trots det allvarliga ämnet finns det en lekfullhet i Corredors sätt att prata och det är svårt att inte dras med i hans engagemang när han beskriver arbetets gång.
– Samtidigt älskar jag hur ett colombianskt problem kan skildras på ett universellt sätt. Filmen är inte gjord för att man ska lära sig allt om den här specifika händelsen. Snarare handlar den om ett mänskligt tillstånd som uppstår i en sådan här extrem situation där döden är väldigt närvarande. Allt förändras. Människor förändras. Oavsett om du är från Sverige eller Kuala Lumpur tvingar filmen dig att genomleva konflikten tillsammans med dessa människor.
En sak som slog mig medan jag tittade på filmen var att kameran alltid befinner sig på samma nivå som människornas ögon. Hur kom det sig att du arbetade med kameran på det sättet?
– Jag ville att tittaren ska känna sig som en del av toalettrummet även när endast delar av det syns i bild. Vi spelade in i en studio och det första som produktionsdesignern frågade var om vi kunde höja taket, flytta väggar och ta bort delar av golvet för att få till sådana där Citizen Kane-vinklar på bilderna men jag sa nej. Under 22 inspelningsdagar befann vi oss alla i samma rum. Det var väldigt tufft för filmteamet men jag ville att vi skulle vara instängda i samma utrymme, med samma regler.
Han skrattar lätt och slår ut med händerna, som om historien fortfarande roar honom.
– Det var viktigt för mig att fotot är filmat utifrån en tredjepersonsperspektiv för gestalta att det inte finns något sätt att vara privat på den här platsen, under den här situationen. Toalettrummet är ju en plats man annars besöker för ett specifikt syfte. Man vill inte stanna där eller röra vid något, än mindre om det är en offentlig toalett. Men som filmskapare var det en fantastisk plats för att sätta människor i en situation där de inte kan dölja någonting för varandra.
Ja, till och med dö inför varandra!
– Exakt! Det är alltid någon som tittar och redan från början kan inte gerillamedlemmarna dölja att de håller på att förlora. Det var en viktigt poäng för mig att gestalta att detta är civilsamhällets öde under krig. Nittio procent av alla krigsfilmer handlar om att glorifiera våld genom att filma explosioner i slow motion, människor som kastar granater eller hylsor som flyger. En film om krig ska handla om vad som händer med människorna i konflikten. Allt annat är en tv-reklam för krig.
Med tanke på att nästan hela filmen utspelar sig i ett toalettrum blir ljudbilden väldigt viktig för att förstå vad som händer utanför. Kan du berätta mer om arbetet med ljuddesignen?
Corredor börjar klicka runt på skärmen och tar upp en 3D-karta som visar området runt Justitiepalatset. Militärens, gisslans och gerillans positioner är noggrant utmarkerade. Han förklarar att kartan användes under ljudläggningen för att förstå hur ljudbilden skulle byggas upp beroende på var de olika aktörerna befann sig i relation till toalettrummet.
– Det här var en film där jag tänkte på ljudet redan innan jag började skriva manuset. Jag har inte använt mig av särskilt många filmreferenser, men jag minns att jag läste Julio Cortázars novell Casa tomada. Den handlar om ett syskonpar som bor ensamma i ett hus och som börjar känna av en växande närvaro. De kallar dem för ”inkräktarna”. De ser aldrig dem, de vet bara att något tar över huset, rum för rum, till sist måste syskonen lämna det. Det första jag ville skapa i mitt manus var ett monster som heter krig, som fortsätter att växa utan att man någonsin ser det.
Han pekar på kartan och låter blicken följa dess konturer.
– I bild ser vi människor som andas, skrattar, pratar och gråter instängda i samma utrymme. Samtidigt händer det en massor av saker i korridoren, sedan ytterligare 20 meter bort, sedan på första våningen och så vidare. Vi arbetade väldigt mycket med ljudet under inspelningen. Vi hade alltid två bommar och 14 mikrofoner. Efter varje färdiginspelad scen gjorde vi alltid en eller två tagningar utan kamera för att samla så mycket information från platsen som möjligt.
Jag tror aldrig jag har sett något liknande tidigare. Är själva ljudkartan inspirerad av Cortázars novell?
– Nej, det är för att man inte kan börja en scen med strid och sedan behålla samma intensitet genom hela filmen. Med hjälp av kartan kunde vi skapa en dramaturgisk båge genom ljudet.
Corredor lutar sig tillbaka och pausar kort innan han fortsätter.
– Jag brukar inte prata om det här så ofta men när jag och min fru väntade vår andra son höll vi nästan på att förlora honom. Det hade uppstått ett litet hål i hinnan runt honom. Läkaren sa att han skulle klara sig, men att han skulle födas för tidigt. När jag började skriva manuset föreställde jag mig att toaletten var som en livmoder, något som garderar livet från allt som händer utanför tills att det uppstod ett hål och livet inte längre var skyddat. Det var väldigt personligt för mig att skriva detta med min son i åtanke.
Hur mår din son idag?
– Jättebra!
Förutom en rad dokumentärer har det gjorts tre andra spelfilmer om den här händelsen; Siempre viva, Salvador och Antes del fuego. På vilket sätt skiljer sig din film från dessa?
– Det som framför allt särskiljer min film är att den utspelar sig inne i byggnaden. Om man kollar på nyheterna från den här tiden handlade det bara om vad som hände utanför och om stridsvagnarna som sköt. Och varför gjorde de det? För att byggnaden var full av ”de onda” medan ”de goda” försvarade demokratin. Än idag håller de konservativa fast vid den här berättelsen.
Med en koncentrerad rynka mellan ögonbrynen förklarar han vidare.
– Men om man hittar en spricka i maktens narrativ kan vi börja prata om det som hände. För mig finns det en viktig skillnad mellan minne och historia. Att forma ett minne handlar om att skapa en dialog i nutid om det förflutna. Historia är att tala om hur det var. Om vi som civilsamhälle äger berättelsen kan vi diskutera vad som hände och hur vi kan undvika att det upprepas. Men makten är rädd för att vi ska börja prata om dåtid och framtid. Det utmanar deras monopol på att skapa narrativet om dem.
Men hur kommer det sig att du valde att använda faktiska arkivbilder om tanken med filmen är att genom fiktionen skapa ett minne snarare än att redogöra för historien?
– Den första klipparen, Filipe Guerrero, sa att vi borde skapa en prolog med arkivmaterial för att ge tittaren en kontext, särskilt för publiken utanför Colombia. Jag gillade idén med arkivbilder men föreslog istället att använda dem som en dialog mellan in- och utsidan. Jag ville ge materialet en annan innebörd.
Corredor blir stilla ett ögonblick innan han fortsätter.
– Den första arkivbilden dyker upp åtta minuter in i filmen och visar en soldat som går längs med byggnaden. Sedan ser vi ytterligare några soldater och andra uppe på taket. Men det handlar aldrig om vad som faktiskt hände utanför, utan om hur människorna på insidan påverkas. Vi är konstnärer, inte journalister.
Att filmens ämne fortfarande är brännande blev regissören medveten om när familjen till en av de dödade valde att ta regissören till rättegång för att, enligt dem, ha gett en osann bild av den avlidne. En domare i Bogotá gav familjen rätt, vilket resulterade i att en replik i filmen tvingades klippas bort.
Gäller domslutet om censur även globalt?
– Det gäller överallt. Jag kan dock inte prata om censur eftersom domen menar att det är ett skydd av familjens grundläggande rättigheter. Även om jag inte håller med respekterar jag rättssystemet. Men att söka sanningen, eller att bygga ett minne kring sanningen, är också en rättighet. Annars kan vi bara tala om saker och ting från offrets perspektiv. Att bygga det här minnet är för hela landet. Det är ett kollektivt trauma även om jag personligen inte förlorade någon. Familjen i fråga är jurister, de använde till och med sin egen byrå under rättegången. När konsten tvingas in i juridikens språk förlorar vi våra vanliga verktyg men jag kan leva med det. Jag gjorde filmen för att öppna en dialog, inte för att stänga något.
Noviembre visas under Göteborgs filmfestival som pågår fram till 1 februari.
