”Ska du också på pressvisningen av Mengele-filmen?”
”Absolut, jag är otroligt taggad på Magellan!”
”Jahapp. Men Serebrennikovs film om Josef Mengele, då?”
”Inte den av Lav Diaz?” Min redaktör lät plötsligt skeptisk på rösten. ”Nej, den vill jag inte se!”
Visst, jag kan förstå hennes motvilja. Börjar det inte räcka med alla dessa nazister? I skrivande stund tycks de nämligen ploppa upp överallt i alla möjliga former, bland annat i amerikanska Minneapolis i form av mörkmaskerade ICE-agenter. Den stora mängd filmer som skildrar nazism som ondskans yttersta spets har dessutom haft en besynnerligt mytologiserande effekt. I filmer som Jojo Rabbit, Inglourious basterds och Pojken i randig pyjamas – för att bara nämna en handfull – möts vi av popkulturens fetischiserade serietidningsskurkar med blankpolerade stövlar och svarta dödsskalleprydda skärmmössor. Det är antagligen inte någon slump att Donald Trump ofta jämförs – och det inte sällan i samma andetag – med både Adolf Hitler och Darth Vader.
Jag misstänker att ryska regissören Kirill Serebrennikovs historiska film Josef Mengeles försvinnande har som ambition att tränga igenom alla dessa lager av fabriceringar och popkulturella fantasier. Till något bortom alla Dödsstjärnor och matematiskt behärskade snedluggar. Filmen, som talande nog inleds med en scen där Mengele står framför en badrumsspegel och blänger på sin nakna kropp, vill visa upp en icke-idealiserad och strippad bild av ”dödsängeln från Auschwitz”. Jag antar att tanken är god och August Diehl i rollen som den fullständigt vanvettigt nazistiske lägerläkaren är en av de sjukaste rollprestationerna jag har sett sedan, tja, jag vet faktiskt inte. Efter fjolårets insats som djävulen i Mästaren och Margarita har Diehl snabbt blivit en av mina favoritskådespelare.
Josef Mengeles försvinnande, som bygger på en kritikerhyllad roman med samma titel av den franske journalisten Olivier Guez, har liknande ambitioner som Jonathan Glazers The zone of interest (2023): att demaskera nationalsocialismens ideologiska struktur genom att helt enkelt visa upp högt uppsatta funktionärers vardag vid sidan om koncentrations- och förintelselägret Auschwitz. Men efter bara några minuter blir det tydligt att Serebrennikov inte är någon regissör i paritet med Glazer.
Serebrennikov – som bland annat är känd för den underhållande men politiskt djupt problematiska Limonov – ett liv som provokatör (2024) – följer Mengele under hans dryga trettio år på flykt undan rättvisan genom Sydamerika. Han går under olika komplicerade täckmantlar men är ändå oväntat dålig på att dölja sin verkliga identitet; gång på gång avslöjar han sig genom att börja yra om den tyska överhögheten och om hur han ensam lät avancera den eugeniska rasforskningen till oanade höjder. Serebrennikovs poäng tycks vara: Ingen bryr sig att den gamle tokige nazisten yrar, många nickar till och med instämmande. Filmen poängterar gång på gång krigsslutets hyckleri. Mengele själv utbrister i en tirad om hur alla stora tyska företag tjänade multum på allt gratisarbete som koncentrationslägren bidrog med: ”Men varför måste jag betala notan?!” Alla dessa långa och onekligen enormt välspelade monologer – om allt från rashygien och övermänniskoideal till bibliska anspelningar i Mein Kampf och judars jämbördighet med blodsugande myggor – har dock en motsägelsefull effekt: vi blir – via filmens dramaturgiska båge, som spänner från 1940-talet till läkarens död 1979 – lurade till att känna empati för filmens vedervärdiga huvudperson. Man börjar liksom, tja, tycka synd om den åldrande och helt klart sinnesförvirrade massmördaren. Det finns dessutom något nästan komiskt i hur han tycker sig se Mossad-agenter bakom vartenda hörn. Eller när han känner sig förnedrad av att Ira Levins roman Pojkarna från Brasilien (1976) håller på att bli en Hollywoodfilm. Hans stolta arv i händerna på judarna i kulturförruttnelsens Kalifornien!
En ungersk bonde tröttnar på den koleriske nazistens utgjutelser om den ungerska statens degenerativa karaktär och vet precis vilken knapp han ska trycka på för att paja Mengeles dag: ”Jag såg några israeliska turister nere i byn förut. Dåliga nyheter för dig?”
Vladislav Opelyants storslagna svartvita foto – som bara vid ett fåtal tillfällen spricker ut i färgglada minnesbilder från Mengeles lyckliga tid som läkare vid Auschwitz – gör filmen till vackrare än vad den borde få vara. Man kan sitta där i biosalongens mörker och lystra till Mengeles sinnessjuka verbala krevader om Tredje rikets storhet samtidigt som man avnjuter filmbilder i världsklass. Efter två timmar känner man sig nästan hjärntvättad av nazistiska irrläror. Det hjälper inte att Mengeles vuxna son Rolf (Maximilian Meyer-Bretschneider) sitter där och tittar förtvivlat på när hans senila gamla far gör upp med judekonspirationerna i sitt huvud. Han försöker ställa motfrågor: ”Men vad gjorde du egentligen i Auschwitz, pappa?” Mengele svarar emellertid genom att skälla order om att den amerikaniserade snorungen borde klippa av sig sitt långa hippie-hår. Det här två timmar långa fascistoida babblet för så att säga knappast tankarna till Glazers strama nyansrika förintelsefilm. Jag kommer snarare att tänka på den rakt av vettvilliga QAnon-skildringen i Uwe Bolls groteska Hanau (Deutschland im Winter – Part 1 (2021), som kom ut bara ett år efter att en högerextrem terrorist sköt ihjäl tio personer i Frankfurt 2020. Visst, Bolls film må vara okänslig å det grövsta. Men den har något som jag tycker saknas i Serebrennikov: genom ett rått, avskalat och motbjudande konfrontativt filmskapande skapar Boll ett instinktivt äckel gentemot högerextrem ideologi. Josef Mengeles försvinnande är helt enkelt för snygg och polerad för att riva upp några djupare sår. Jag vill bli störd och utmanad av en sån här film – inte underhållen.
