Kvällen innan premiären av En poet springer jag in i Simón Mesa Soto på den svenska mottagningens fest under filmfestivalen i Cannes. Men den colombianska regissören blir inte kvar alltför sent, vid midnatt avviker han för att tillsammans med ljudläggaren Ted Krotkiewitz ta sig till biografpalatset och göra ett sista ljudtest av filmen.
Två dagar senare möts vi igen. Ett tungt svart regnmoln hänger över havet och hotar att närsomhelst piska in över den takterass där Mesa Soto och pressagenten slagit läger för dagen. Men stämningen är glad – det blev en bejublad premiär i sidosektionen Un certain regard. Själv var jag en av de sista att komma in på den fullsatta visningen och fick därför nöja mig med en plats på den översta balkongraden där man i princip stirrar ner på duken från 20 meters höjd.
– Såg det bra ut därifrån? Lät det bra?
Premiärnerverna verkar sitta i men jag försäkrar om att allt lät som det skulle.
Du inledde visningen med att förklara att det är en hyllning till misslyckanden. Vad menade du med det?
– Jag tror att det är en ständigt närvarande tanke när man gör konst. Vi är alltid så besatta av att lyckas, men Yurlady, den unga flickan i filmen, bryr sig inte om erkännande. Filmen handlar på sätt och vis om mina egna dilemman och därför ser jag på den som en hyllning till att misslyckas.
Än så länge verkar dock inte Mesa Soto ha misslyckats särskilt mycket. Debutlångfilmen Amparo, som hade premiär i Kritikveckan i Cannes 2021, fick ett fint internationellt mottagande. I likhet med En poet samproducerades den med svenska Momento Film. Berättelsen om en mamma som under en dag ska försöka rädda sin lite slappa son från att tvingas in i militären under kriget mot Farc-gerillan fick dock ett par svala recensioner i de svenska dagstidningarna och kritiserades för att vara stel och distanserad. Tur att det inte verkar ha avskräckt distributören Triart från att ta in Mesa Sotos nya film. För om Amparo hade ett snyggt och dämpat filmspråk som undvek alla clichébilder av skrikande mödrar så tar En poet snarare ut svängarna åt alla håll och kanter. Filmen handlar om den medelålders Oscar (Ubeimar Rios), en frånvarande far och misslyckad poet som inte drar sig för att önska att han hade dött ung eftersom hans enda utgivna diktsamling isåfall kanske hade setts som löftet författat av en talang som gick bort i förtid. Men genom sitt lärarjobb upptäcker han en dag att den unga studenten Yurlady (Rebeca Andrade) skriver dikter på fritiden. Plötsligt blir det hans livsmål att introducera henne för sin lokala poesiklubb, fylld av gubbar som gärna vill se sig som mecenater för nästa generations poetiska stjärnskott, än mer om stjärnskottet i fråga dessutom är svart och arbetarklass. Det är en mörk komedi om poesi, pengar, familjerelationer och kulturens betydelse som springer, skriker och rullar fram över duken, fångad med grynigt färggrann 16-mm.
– Jag är glad för att mina filmer har blivit utvalda att tävla, det är en ära men förändrar inte det faktum att allt arbete för att nå hit ändå är rätt osynligt. Den här Cannes-grejen pågår bara en vecka men åren av arbete som leder fram hit är något helt annat.
Mesa Soto gestikulerar mot de små borden med prydligt uppställda joser och läskedrycker medan han förklarar att efter Amparo funderade han på att ge upp regisserandet. En premiär i Cannes motverkade inte känslan av att vara medelålders, pank och helt sakna stabilitet. Svårigheten att göra film i Colombia som inte har samma institutionaliserade kulturfinansiering som i Europa bidrog också.
– Men En poet hjälpte mig att återknyta till vad det är jag vill göra som filmskapare. Filmen är i slutändan den version av mig som hade blivit om jag hade misslyckats på konstområdet.
Jag såg din film om en lärare som börjar uppmuntra sin elev att skriva mer poesi lite som en antites till Döda poeters sällskap, en hyllning till konsten och samtidigt en uppgörelse med romantiseringen av den?
– Jag fascinerades av poesivärlden i Medellín, och tyckte att det fanns en intressant estetik i att se de här gamla gubbarna sitta i sina små läsecirklar, det ger känslan av att vara tillbaka på 70-talet. De där poeterna tror att de är Bukowski. Poesin har den särskilda kvalitén att de som ägnar sig åt den känner att det är den mest rena av konstformer. Samtidigt är de som skriver poesi oftast fattiga, har instabila liv och lider mycket på bekostnad av detta.
I Stockholm har det under de senaste åren talats mycket om den nya poesiscenen som känns väldigt levande och populär bland unga.
– Det finns självklart många unga poeter i Colombia också, men samtidigt den här föråldrade, väldigt specifika kulturen runt just poesiklubbarna. Det väcker också frågan, vem skapar du för? Gör du konst för att tillhöra den yngre generationen och om inte, är du då bara en gammal förlegad konstnär? Det är en fråga jag ställer mig själv, ska jag göra något nytt och fräscht eller vara Bukowski?
Frågan om vem man vill vara – både som människa och som man – och hur man vill leva i en relation var något som Mesa Soto också ville lyfta i filmen. Men det var inte helt lätt att få gehör för, berättar han.
– Colombiansk film har en särskild karakteristik, den handlar nästan alltid om drogkarteller som om vi alla vore knarklangare. Eller så handlar det om urfolk. Vi har alltid gjort film om det här för att det är vad alla andra pratar om när de pratar om Colombia. Finansiering var svårt, för det fanns inte på någons agenda att se en film om en poet från Colombia.
Mesa Soto skrattar innan han tillägger att cirka 30 % av budgeten gick att söka från en nationell filmfond, men resten behövde finansieras genom internationell samproduktion. För honom har Sverige och Tyskland varit viktiga samarbetspartners.
En komisk figur är den holländska ambassadören som bara är intresserad av att Yurlady ska skriva om hur det är att tillhöra en minoritet. Är det menat som en kritik mot den här internationella blicken som bara intresserar sig för misären?
– Jag vill inte använda ordet “kritik”, det handlar mer om att driva med det eftersom jag själv är en del av det. Om du går till en finansiär i Europa så vill de hellre bekosta filmer som är samhällspolitiskt viktiga. Men det skapar begränsningar och väcker frågan vem du egentligen gör filmen för.
Varför valde ni att filma på 16 mm och dessutom behålla filmremsans ram?
– För att vi älskade estetiken och hur det får personerna att se ut, som någonting som tillhör det förgångna. Trots att vi hade väldigt lite pengar så lyckades vi göra det på film men vi kunde bara göra två-tre tagningar per scen. Att behålla ramen handlade om att komma bort från det polerade, att lyfta fram det imperfekta. Vi ville ha en rå känsla, vilket också återspeglas i klippningen som är ganska hård i början. Men sen hade vi heller inte så mycket tid. Vi filmade i januari och februari, klippte i april och nu är det maj. Cannes hade redan offentliggjort årets program men vi sa att om vi får till en intressant klippning så skickar vi in den ändå, och om de inte vill ha den så fortsätter vi bara att jobba. Men de tog den direkt.
Svenska Matti Bye har gjort musiken som är otrolig, när hann ni med det under den här korta processen?
– Vi började skicka bilder till Matti och musikerna redan under inspelningen och han skickade tillbaka melodier. Det var otroligt, jag var själv förvånad över hur bra det funkade.
Apropå musik så hörde jag Ojalá av den kubanska musikern Silvio Rodríguez spelas i en scen?
– De här äldre poeterna är vänster och han är en populär protestsångare, även i Colombia. Det finns något roligt i det, såklart sätter de på Silvio Rodríguez när de samlas och dricker vin. Jag visste att jag ville göra något som var nytt för mig så jag gav mig i kast med att göra en komedi. Jag ville inte begränsa mig i vad man får skämta om. Scenen när Yurlady rullar ner för gatan var en sån sak som jag hoppades skulle funka men som vi inte visste… Premiären i går var galen för att publiken älskade den scenen.
Själv älskade jag scenen när Yurlady frågar Oscar varför hon ska bli en poet medan de äter pasteles men han har inget bra svar. Det är som att filmen ställer frågan till sig själv också, varför ska du göra konst?
– Det är ett privilegium att göra film och att få vara här. Men det finns alltid en risk att man förlorar själva essensen i det man håller på med och det är vad jag ville föra fram. Ibland blir man mer besatt av marknaden eller maskineriet bakom. Nu är alla här och hurrar och säger att det jag gjort är bra men jag ägnade fem år åt att göra den här filmen och det har varit tufft. Det är kärnan. Men jag tycker att det är vackert. Jag älskar det jag gör.
En poet har premiär 10 april
Artikeln publicerades ursprungligen i FLM NR 74, mars 2026
