“Det här är Torka aldrig handskar två!” säger Marcus Carlsson glatt och lägger sin arm om Adam Lundgren. De lutar sig tillbaka i soffan medan fotografen Rasmus knäpper av några bilder. “Men publiken blir nog missnöjd när Pålsson är utbytt, de fick en stressad regissör istället för en lockhårig pojke.”
Det märks snabbt på den skämtsamma tonen att regissören Marcus Carlsson och skådespelaren Adam Lundgren har känt varandra länge. Jag möter dem en mulen söndag på Hotell Draken, två dagar efter premiären av deras film Biodlaren som fick öppna den 49:e upplagan av Göteborgs filmfestival inför en fullsatt publik. Stämningen på festivalens tredje dag är utmattad men glad och det hinner bli ett par påtårar på kaffet under samtalets gång som rör sig från biodling till sorgebearbetning.
Olga Ruin: Senaste ni arbetade ihop var 2013 då Adam spelade i Marcus första långfilm, Din barndom ska aldrig dö. Vem hörde av sig först inför det här projektet?
Marcus Carlsson: Det måste ha varit jag – jag jagar Adam hela tiden!
Adam Lundgren: Dåligt jagat då, för det har tagit tio år.
De två träffades när Adam gick på scenskolan och Marcus på Filmhögskolan i Göteborg. Samma år som Adam fick sitt genombrott i den hyllade SVT-serien Torka aldrig tårar utan handskar spelade han i Marcus examensfilm. Vad som egentligen skulle vara en sista kortfilm gjord inom skolans fyra väggar valde Marcus att expandera till en långfilm. Den mosaiska och vemodigt romantiska kollektivskildringen fick ett begränsat men varmt mottagande, bland annat utnämnde kritikern Emma Gray Munthe den till det årets bästa svenska film. Med Biodlaren återvänder Marcus till hemtrakterna i Värmland som också skildrades i debutkortfilmen Heja Degerfors. Som han själv sammanfattade sin karriär under invigningstalet på Bio Draken: “På 18 år har jag lyckats ta mig från Degerfors till Åmotfors!”
AL: Marcus hade länge en grundidé och ibland har jag läst något utkast och slängt ur mig lite idéer. Men för två eller tre år sedan så kom han med den slutgiltiga versionen och jag kände att det fanns så jävla bra potential men att det inte var riktigt klart ännu. “Men jag är ingen författare!” sa Marcus då och jag bara svarade: “Jag vet! Inte jag heller! Men jag hjälper dig!”
Adam berättar om hur de två åkte upp till Marcus stuga utanför Arvika för att arbeta fram texten tillsammans. Det blev samtal om familjedynamiker, förlust och människor som de känner och hur de hanterar sina relationer. Marcus, som även regisserat på teatern, arbetar gärna mer organiskt när han skriver för film.
MC: På teatern arbetar jag med färdigskrivna texter men helst med nyskrivet för att kunna ha samtal med dramatikern och förstå grundtonen. Att jag skriver mina egna filmmanus handlar inte om en ovilja att samarbeta med andra manusförfattare utan mer om att min filmiska metod är ganska intuitiv, där berättelsen delvis får växa fram ur repetitioner och samtal. I Biodlaren förändrades också mycket i mötet med Hedvig Nilsson som spelar dottern Lise, för innan hon kom in var inte dottern lika stor i manuset.
Filmen som främst utspelar sig under några sommarveckor i Värmländska Åmotfors handlar om Olof (Lundgren) och hans dotter Lise (Nilsson) vars relation präglas av den kompakta tystnaden och sorgen som hänger kvar efter mammans självmord flera år tidigare. Runt dem finns en omhändertagande men rak farmor (underbart spelad av Marika Lindström) som oroar sig för den ihållande hostan som Olof vägrar att kolla upp, en inkännande syster, biodlingsentusiaster och Epa-lyssnande tonåringar.
FLM: Var Lars Gustafssons roman En biodlares död från 1978 något som inspirerat till filmen?
MC: Temat med biodling och sjukdom fanns med mig från början men sedan var det en person som frågade om jag hade läst Gustafssons roman. Först då fick jag kännedom om den och hittade saker jag tyckte om när jag läste den, så nu finns det en liten flirt med boken.
FLM: Men varför biodling? Jag har svårt att tänka mig något äckligare än bin som kryper omkring i en instängd låda.
Adam är snabb med att protestera, bikakor och den flytande honungen är ju så vackert! Att han själv läste in sig på biodling under arbetets gång kanske spelar in i uppfattningen.
MC: Jag fascinerades av idén om en man bakom en slöja, som gör något ganska försiktigt och fint som kräver ömhet. Sedan sägs det aldrig i filmen men för mig handlar bin också om framtiden. Vår framtid, naturens gång, men så står Olof där och kan inte ens få ihop relationen med sin dotter.
FLM: Det finns en sorts Värmlands-Americana i filmens utseende, med det mjuka fotot, bilarna, neonskyltarna i natten och ödsligheten. Samtidigt kom jag att tänka på naturalismen i Kelly Reichardts filmer.
MC: Hon är en av mina favoriter, och jag och fotografen Antonio [Ikovic, reds. anm.] har kollat mycket på hennes filmer. Jag visade också Adam en film som heter Tender mercies från 1983 som jag gillar väldigt mycket, med Robert Duvall i huvudrollen.
FLM: När jag träffade Antonio på invigningen i fredags så pratade han också om den! När jag sedan såg en scen på Youtube så tyckte jag barsekvensen i er film hade vissa likheter.
MC: Den har vi varit väldigt inspirerade av, det är ett så fint spel där man verkligen får luta sig fram mot filmen. Det finns kanske en scen där Duvall gör en liten inandning och eftersom han annars är så sluten blir det så starkt när det lilla uttrycket kommer. Jag ville att Adam skulle se sorglig ut men också ha något som jag inte sett i honom tidigare.
AL: När vi filmade barscenen så började jag nästan undra om det var lite överdrivet, med de gamla bilarna och allting men så snackade jag med ägaren som sade att “Nej men du ska se när vi har riktiga kvällar, det här är ingenting i jämförelse!” Det finns så mycket subkultur i landet som man inte ser.
I slutet av veckan trillar prisutdelningarna in och Adam vinner bästa skådespelare för sin insats som Olof. Under samtalet berättar han att en av de svåraste utmaningarna med rollen var att lära sig spela på värmländska.
AL: Vi ville göra en film som rymmer vardaglighet och sorg och värmländskan har blivit en sådan dialekt man nästan bara hör i komiska sammanhang. Det var hårt jobb fram till inspelningsstarten med att få till dialekten, Hedvig och hennes pappa Stefan läste in mina repliker och skickade som ljudfiler och jag jobbade med en bra dialektcoach som hette Oscar Juhlin. Att sen bara vara där och höra folk prata hjälpte också på slutet.
FLM: Jag har heller aldrig tänkt på hur lik den är norskan, men det blev tydligt när Olof börjar dejta Sanne som kommer från Norge.
MC: Det där är så vackert, nu när vi pratar så mycket om gränser mellan länder. Det finns liksom inte där, allt bara flyter ihop. Norrmän är i Värmland, priserna är på norska också, folk där tittar på NRK och de har SVT på den norska sidan.
Trots den gemytliga stämningen på platsen och att hela filmteamet bodde ihop nästan hela sommaren berättar Adam att det var rätt tungt i början av inspelningen. Att gå in i rollen som den inbundna Olof satte sig i sinnet.
AL: Det är väldigt viktigt i början av en produktion att komma in i och bevara känslan som man vill åt, även efter att arbetsdagen är slut. Jag läste till exempel John Williams Stoner. Men när man kommit längre in i arbetet, då sitter det där i kroppen och man kan få koppla av med Mighty ducks på kvällen.
MC: Man vill inte heller fastna i ett rum där man tar sig själv på för stort allvar. Jag älskar skräckfilm och någon gång måste man bara se en Carpenter under arbetets gång, annars blir man knäpp. Eller Snuten i Hollywood 2 för den delen. Det är lika viktigt att älska En amerikansk varulv i London som Tarkovskij.
Medan Adam går ut för att fylla på kaffekopparna frågar jag Marcus om de två någonsin var rädda att fastna i clichéer.
FLM: Jag tänker på cancertematiken och en pappa som har en dålig relation med sin dotter på grund av att mamman inte finns med längre. Det är en konstellation man har sett förr.
MC: Många kanske inte kommer att köpa det här bygget och så är det ju. I den här filmen har jag varit lite mer i det sentimentala än vad jag brukar men det är medvetet. Samtidigt var jag mån om att inte göra några ”ungdomsscener”. Det får vara max en Epa-scen för jag kommer att känna mig som en elefant annars. Där bidrog Hedvig mycket, tillsammans med de andra tjejerna regisserade de hur bilarna skulle stå och förklarade att det var viktigt att det var norsk Epa i högtalarna.
FLM: Vad grundar du din intuition på när du står inför olika möjligheter, i scenografin, regin, fotot?
MC: Jag grundar den i den värld jag själv vill vara i. Jag blir till exempel väldigt provocerad när man hänger upp ett lakan i ett fönster för att berätta om en arbetarklass, då smäller det till! Det där är helt sjukt, jag vill att de ska ha gardiner. Farsan var asfaltsläggare men jag har aldrig sett ett lakan hänga i fönstret, det är bara för att nån fotograf tycker det är snyggt. Andrea Arnolds stil – det ser knäppt ut tycker jag. Om de ska dricka öl så kan de absolut inte dricka Kung, de ska dricka Staropramen. Det gör de i min film och de kan också lyssna på Krunegård! William Friedkin sa en gång att det handlar om att skapa ornament. Som lupiner på borden eller Hedvigs halsband. Små små detaljer, det tycker jag ibland att man kan sakna. Utsmyckning är viktigt.
Adam som hunnit komma tillbaka med tre välfyllda kaffemuggar flikar in att en scen som Marcus slogs för i manuset var när Hedvig övningskör och behöver sakta in för några pojkar som spelar landhockey på gatan.
AL: “Skit i det”, sade jag, “det är väl inte så jävla viktigt”. Men du stod på dig, för det ger en känsla av småstaden. Jag försökte nog trycka in Marcus i en ganska klassisk berättarstruktur till en början, men då sa han emot och visade lite referensfilmer tills jag började fatta mer var kärnan fanns.
MC: Jag kallade Adam för Walt Disney hela tiden. Jävla Walt Disney.
AL: Och jag kallar honom för Hamaguchi, den här japanska regissören där allt går så jävla långsamt hela tiden.
Båda två skrattar och konstaterar att arbetet har inneburit att försöka hitta en balans mellan framåtrörelsen och detaljornamentering.
FLM: Har ni några principer som ni jobbar efter?
AL: Marcus har såna tydliga principer som kommer fram när det uppstår ett problem. Jag föreslog någon gång att det kunde finnas en fin tidsaspekt i om syrran skulle vara på väg bort, men det föll ju in i den vanliga bilden av att någon alltid ska lämna för att det är ett litet samhälle.
MC: Där sade jag nej, nej, nej! Ingen ska åka bort! Och ingen kommer tillbaka heller.
FLM: Vad tycker ni om Olof som person? Jag blev väldigt arg på honom för att det är så ansvarslöst av en förälder att inte ta hand om sig själv.
AL: Det var något som vi pratade om, hur kan vi göra en karaktär som är så dålig på att tala med sin dotter, och ta hand om sig själv, till en person som man ändå känner sympati för?
MC: Samtidigt pratar han om sin egen oförmåga, och det kan jag känna igen mig i, att när någonting har tagit för lång tid så blir det väldigt svårt att ta upp. Min pappa har gått bort och jag kan känna så med mina bröder. För vi pratar inte om det, och det är nästan som att det där tåget gick för flera år sedan.
FLM: Det där är intressant, hur man efter en förlust ofta tänker att man ska prata om det men det får vänta tills de mest akuta känslorna har passerat.
AL: Men istället blir det konstigt att ta upp det senare och så skjuter man ytterligare lite på det.
MC: Precis, och plötsligt har det gått tio år. Jag tror det är något i det där, att jag har så mycket att prata om men jag vet inte när det kommer att ske. Tiden rullar på.
AL: Men filmen blir ju ett sätt för dig att prata om det?
MC: Precis, nästan som en dyr terapi.
FLM: Har dina bröder sett filmen?
MC: De såg den på premiären och det var faktiskt väldigt fint. Det var lite tyst men så ringde en av dem i dag och vi pratade lite mer om pappa. Det finns så många idéer om hur sorg ska vara och kännas. För mig är sorg snarare att vi inte pratar om det, utan det är kanske bara att man går ut och går eller tar en pizza. Det behöver inte vara det här förlösande samtalet. Bara man får en liten grej så är det nyckeln till att man kanske kan gå vidare i livet, en blick eller en hand. Det är en filosofi kring vad jag vill med sorg.
Kaffekopparna är urdruckna och vi börjar avrunda samtalet för att gå ut i den göteborgska snålblåsten och ta ytterligare några bilder. På vägen ut fortsätter vi samtalet om hur lätt det är att fastna i färdigmatade bilder.
AL: Det är så lätt att fastna i bilder man redan sett för att de upprepats så många gånger.
MC: Precis! Men i grunden är det ett slags människoförakt. Att man tänker att en människa är på ett visst sätt. De kollar på På spåret eller gör så här. Eller tittar på Mr Bean.
Marcus avbryter sig med ett skratt och tänker efter.
MC: Mr Bean – vem fan kollar på det? Okej, jag gör det. Men min poäng är att människor är så olika och vi har faktiskt ingen aning.
Biodlaren har biopremiär 17 april.
