Jag möter regissören Angelica Ruffier och filmfotografen Simon Averin hemma i Angelicas funkislägenhet strax söder om Stockholms innerstad. Imorgon reser de till Rotterdams filmfestival för världspremiären av deras dokumentära långfilmsdebut La belle année. Själv ser jag filmen på länk innan vi ses. Det som framförallt stannar kvar i mig är hur filmen förmedlar den dröm och fantasivärld som huvudkaraktären Angelica bär inom sig. Men också döden och den starka känslan av att befinna sig i närvaron av de som lämnat oss, i motsats till hur svårt det kan vara att komma nära de människor vi har runt omkring oss. Filmen tematiserar arvet och rädslan att bli som sin familj. Angelica säger i filmen: “… de gråter för att de är ensamma hela tiden, jag vill inte bli som dem.” Hennes bror svarar “… det kommer aldrig att hända oss, vi har vänner, vi ska bilda fungerande familjer.”
Filmsekvenserna från barndomen visar Angelicas frånvarande ansikte, hur hon drömmer sig bort och redan som liten ser ut att längta efter något annat. Angelica föddes 1988 i Avignon men flyttade till Sverige i vuxen ålder, där hennes mamma kommer ifrån. Filmen rör sig mellan då och nu, Frankrike och Sverige, fiktionen och verkligheten, minnet och fantasin.
Simon Averin: Jag förstod snabbt att den här berättelsen var så personlig. Mitt uppdrag blev att försöka se Angelica, jag behövde lära känna henne och förstå hennes sätt att röra sig i ett rum, var hon tvekar, när jag skulle hålla kvar bilden, när jag skulle följa efter, eller lämna helt. Det blev en process där hon lämnade över ansvaret till mig att gestalta henne. Jag kände starkt: Okej, den här filmen, det är Angelicas. Jag ska lyssna och kameran får lyssna på vad hon gör.
En vecka senare kammar La belle année hem priset special jury award på Rotterdams filmfestival där den visats i tävlingssektionen Tiger competition. Filmen tog sin början 2022 som ett gemensamt projekt under utbildningen på Stockholms Konstnärliga Högskola, där en stor del av teamet träffades. Efter utbildningen tillkom produktionsbolaget MDEMC där filmen vidareutvecklades och fick produktionsstöd, fyra år senare var den redo att möta världen. Dokumentären skildrar familjeband och en tonårsförälskelse som aldrig försvunnit ur Angelicas fantasi. I sorgeprocessen efter sin fars död väcks ungdomens minnen till liv. En stark längtan och åtrå börjar växa i henne, att återigen få träffa “Miss S”.
Simon beskriver hur han spenderade tid med Angelica utan kamera bara för att förstå hennes fysik. När han väl höll i kameran var det inte för att dokumentera henne utifrån, utan för att vara med henne i upplevelsen. För Angelica var det första gången hon arbetade med ett team och en filmfotograf. Hon beskriver pressen hon kände inför att kliva in i rollen som regissör.
Angelica Ruffier: Honestly. Jag var livrädd för vad jag skulle säga till dem. Därför skrev jag väldigt många olika möjligheter, föreställde mig vad som kunde hända. Jag skrev till och med ett manus, som blev en viss ryggrad till filmen. Av Simon lärde jag mig att man faktiskt kan stänga av kameran ibland. Jag tror mycket på avgränsningar.
SA: Scenen där Angelica upptäcker dagböckerna skedde när jag inte var med, så vi återskapade händelsen. För att skapa en naturlig ingång visste jag inte exakt var dagböckerna låg när vi startade kameran. Jag följde med och reagerade intuitivt med kameran i en enda lång tagning. Efteråt analyserade vi materialet och upprepade förloppet ett par gånger till för att förfina rörelsen.
Lisabi Fridell: Jag tänkte faktiskt på den scenen, att det fungerade väldigt bra. Det är svårt att göra det där, men den flöt och kändes äkta.
Under samtalet kommer jag att tänka på min första långfilm, Nånting måste gå sönder (2014), som precis som La belle année hade premiär i Rotterdam. Filmen öppnar med en rosa ros som växer mot svart bakgrund. Det är någonting med estetiken i Angelicas film som påminner mig om den, eller är det bara min känsla när Simon och Angelica pratar om filmen? Någonting är det, rosen som återkommer i Angelicas fantasi och vinden i gräset, ljudbilden.
AR: Först så tänkte jag att det här ska vara en berättelse om henne – lärarinnan. Jag tänkte att jag ska hitta henne och vi ska gå ut och vandra i bergen i Frankrike och se tillbaks på tiden då jag var hennes elev. Som inte alls var en delad upplevelse, utan som mest bestod av min fantasi om henne. Men under arbetet så dog min pappa. Mitt under processen med den här filmen som jag drömt om; en associativ film som fungerar som minnet, som skulle framkalla hennes varelse på nytt. Han dog och i och med det kom jag in mer på familjen, den har sipprat in i filmen som en motpol – alltså min familj, med pappa.
SA: I början kändes det som att du ville visa ditt liv, med manuset som du skrev, att det egentligen var som en presentation för henne, alltså lärarinnan – det här är hur jag lever nu, jag är som du på något sätt.
AR: Exakt så var det verkligen! Jag vet inte om det är något problem med det egentligen. Men nu när jag tänker tillbaka på det scenariot, så är det ju att hon / Angelica i filmen är helt inne i sin egen dröm fortfarande.
LF: Det är fascinerande, fantasin och drömmen. Egentligen är det fel att kalla det fantasi, jag tycker det handlar mer om att ge saker plats, ägna sina tankar åt något och låta det vara viktigt för en. Men jag tror starkt på att fantasin är sann, även om den inte levs ut helt tillsammans med andra. I ert fall så kunde det egentligen inte bli mer än en fantasi att hänga upp sig på. Men det behöver inte betyda mindre i ens liv för det. Antagligen betyder det mer. Sen kan det ju vara så att man får se verkligheten, då kanske det dör på något sätt? Fast jag vet inte om det är så.
AR: Har det dött för dig?
LF: Det har nog bara förändrats… blivit någonting annat.
SA: Men det är väl också därför som det kan vara svårt att ta tag i drömmarna. För att de kan falla sönder. Det känns som att jag kan vara självdestruktiv i att inte söka upp mina drömmar, för att jag är rädd att det inte ska bli bra, eller att det ska misslyckas. Vi pratade mycket i processen innan du träffade Sylvie, vad kommer att hända när du träffar henne? Kommer det bli en besvikelse?
AR: Jag har aldrig varit orolig för det faktiskt. Med henne var det ju min stora vilja att få veta vem som fanns bakom den här himlen av fantasi. Hon blev mer mänsklig och varierad, samtidigt är det så mycket som ändå består i hennes karaktär. Första gången jag träffade henne var det helt utan kameror. Det var ett år innan vi träffade henne igen, i det som syns i filmen. Första mötet var fantastiskt på ett annat sätt. Men jag var förstörd efteråt. Det var vi två plus hennes man, vi satt alla tre kring deras bord i åtta timmar och snackade om skolpolitik. När jag kom hem hade jag sagt till Simon att komma och filma mig. Så du kom fyra timmar efter att jag landat i Sverige igen, sex på morgonen. I filmen blir mötet rörande, men för mig är det så mycket mer. Det som gör att det här mötet är mer konstruktivt i filmen, är ju att vi är själva och kan prata om det, vi kommer in på litteratur och den här boken, som jag första gången inte visste att den fanns…..
L: Ja den fanns, fantastiskt att hon hade sparat den. Det blir väldigt starkt i filmen.
Boken är en personlig gåva som Angelica ger till Sylvie efter deras sista historielektion tillsammans, i vilken Angelica har klistrat in vackra bilder och citat från utvalda konstnärer och filmstjärnor. Det syns hur mycket själ som har lagts ner i boken. Det syns också hur mycket gåvan betytt för dem båda. Sylvie har sparat boken gömd i en svart låda alla de här åren.
SA: Jag tyckte det var så fint också. Hur hon sa i brevet; varför skulle du vilja göra en film om mig? Jag är så ordinär. Just därför är det fint att du ändå ger henne det, genom filmen. Att visa att hon inte är det.
AR: Jag undrar om andra skulle säga så om sig själva. Att de är ordinära. Men hon gör det. Hon betyder väldigt mycket för mig! Alla är ordinära och ingen är ordinär. Men hennes självbild är lite så. Medan min bild av henne är att hon är den största stjärnan på himlen!
LF: Alla människor är ju bara människor, ingen är egentligen speciell, eller så är alla det. Men vi blir speciella i en situation, i ett möte med någon annan. Jag upplever det som att ni hade ett möte då, i klassen. I filmen ser jag henne som en ordinär person. Men i ert möte blir ni extraordinära båda två.
AR: Jo, man blir vad en annan människa plockar fram hos en på ett vis. Verkligen! Jag tror att man ser mycket av henne genom att läsa av mitt ansikte i relation till hur det har varit tidigare.
LF: Det är en mäktig berättelse, modigt av dig att söka upp henne. Jag har tidigare i livet varit rädd för att döda vackra, stora saker genom att sätta ord på det, leva ut eller möta dem. Men senare har jag istället ett behov av att leva ut dem. Jag förlorade en nära vän som tog sitt liv mitt i en gemensam kreativ arbetsprocess. Min värld förändrades så mycket av min upplevelse av hennes död. Kanske var det rädslan för att inte veta vad en människa bär inom sig. Jag tänkte på din beskrivning av vad filmen handlar om: När en människa dör ges det plats för en annan.
AR: När en människa – som pappa – som man haft en svår relation till plötsligt dör blir man befriad från det oförutsägbara och istället fri att forma minnet av den personen precis som man vill. Skala bort saker. Kanske spara något fint och mindre av det smärtsamma. Göra det till en historia man kan leva med.
Jag har tänkt mycket på vilken intressant och svår uppgift det är att gestalta sitt eget eller någon annans minne eller fantasi. Processen att översätta fantasin till bilder och scener, att hitta fram till hur det ser ut. Men samtidigt är det väl vad filmskapande alltid handlar om, egentligen.
SA: Det fanns två tydliga riktningar i hur vi gestaltade minnet och fantasin. Minnet gjordes på film ute i verkligheten, medan fantasin krävde mer experimenterande. Vi arbetade med att översätta Angelicas minnesbilder genom att experimentera med olika framerates, objektiv, filmsorter och filter. Vi la mycket tid på att återskapa referensbilder som Angelica hade, för att undersöka om de kunde beskriva hennes inre liv. Genom dessa tester landade vi till slut i en egen estetik som har blivit filmens visuella språk för Angelicas drömmar och fantasibilder.
AR: Hur ser ljuset ut i en specifik korsning i Paris i mitt huvud? Är det gult och varmt, eller är det där kalla, blåa ljuset som finns precis innan allt blir mörkt? Vi försökte hitta fram till texturen i hur jag mindes henne.
LF: Känns det utlämnande nu när det är klart?
AR: Inte alls. Det har varit jobbigt i etapper. Särskilt när det där med pappan började ta sig in i arbetet och jag kände nej, det ska handla om det här andra, det ska handla om ljusa saker. Men nu när allt är modulerat och sitter ihop så är det en berättelse. En version av verkligheten. Vi kan ju prata om den som en film. Så jag känner inte alls det. Men tidigare var det väldigt utlämnande, då det var ofärdigt.
LF: Men har din bild av fantasin och drömmen förändrats. Efter filmen och mötet?
AR: Det är mer att de lever sida vid sida, som två olika saker. Det är skönt. Nu är Sylvie i en film som jag har gjort. Det är det största som jag hade kunnat ge den här fantasin – förälskelsen…
Detta är den andra delen i Lisabi Fridells samtalsserie med filmfotografer och filmskapare. Tidigare samtal med Adam Nilsson finns att läsa i FLM NR. 72-73. I FLM NR. 68, 2024 publicerades bildmaterial från arbetsprocessen med att skildra dagböckerna i filmen. La belle aneé har svensk biopremiär den 17 april.
Samtalet publicerades ursprungligen i FLM NR. 74, mars 2026.
