“And I’m scared to fall, I’m scared of death
And I’m scared of all the lies”
Musikern Anna von Hausswolffs toner och ord i låten Stranger lämnar stort avtryck i den tyska regissören Mascha Schilinskis bioaktuella film Sound of falling som inte direkt slösar med musiken. Soundtracket till den hyllade, omtalade och Cannesprisade Sound of falling som just nu går på svenska biografer består till största delen av en ihålligt knastrande och knådande ljudmatta men bara en gång hörs en faktisk låt. Med ett associativt berättande som rör sig fram och tillbaka i tid och rum skildras fyra generationer flickor och unga kvinnor som bor med sina familjer i ett och samma hus i tyska Altmarken, vid floden Elbe.
Filmen har prisats av tyska och internationella kritiker för sin skildring av kvinnorna, historien, tiden och minnet. Själv väljer jag att närma mig filmen som ett besök i lustiga huset, om det hade haft ett tyskt 1900-talstema. Det är inte en fantastisk film, men det är en otrolig åktur.
Tiden är ospecificerad men inte alltför svår att känna igen. 1910-tal strax före första världskriget, 1940-tal efter andra världskrigets slut, 1980-tal bakom muren och så idag, då allt kanske borde kännas bra men när historiens brusiga andar tycks sväva bland husets nya invånare på ett sådant sätt att man känner det in i märgen. Dåtiden kommer aldrig gå att skaka av sig, hur mycket en renoveringsglad mamma än slår med släggan i kakelugnen.
Det är vackert och brutalt, sensuellt och groteskt. Död och sexualitet och snurrande skördetröskor. Ålar i vattnet och vålnader på familjefotografierna. Symboliskt överlastat och samtidigt estetiskt omöjligt att värja sig mot. Den något högtravande tyska filmkritikern Wolfgang Schmitt avslutande sin recension i Youtubekanalen Die Filmanalyse med orden: “Den som tror att filmen är över när de går tittar bara, men ser inte.”
Exakt vad det ska beteckna kan man fundera över men visst finns det något trollbindande i filmens tematisering av seendets tekniker och den upplevelse av hemsökelse som den för med sig. Från sekelskiftespraktiken att fotografera av sina döda barn för att bevara deras bild för eftervärlden till 1980-talets snabbframkallade polaroidfoton. Det var kanske inte så konstigt att seanser och tron på kommunikation med andevärlden exploderade under andra hälften av 1800-talet när artificiellt ljus, telefoner som särade röst från kropp och fotografiet som kunde föreviga frusna ögonblick likt skuggvarelser slog igenom stort. De tidiga scenerna i Sound of falling rör sig fortfarande i en jordbrukskonkret värld där åkermark, handarbete och gnisslande cyklar dikterar tillvaron. Samtidigt frammanar dess associativa och drömska bilder som rör sig mellan tid och rum en känsla av att andarna inte har trängts bort av teknikens intåg, tvärtom framkallas de av den. När den första riktiga låten hörs på nutidsplanet genom en mobil och ett par hörlurar är det som om von Hauswollfs knastriga toner påminner om att skuggvärldens teknologiska suckar till sist har materialiserats i vårt eget inre. Som von Hausswolf sjunger:
“There is no time, there is no face, there is no me
I am following a shadow while I’m reaching for the sun.”
