Train dreams (Clint Bentley, 2025) är en film som flög under min radar tills Oscarsnomineringarna kom förra veckan. Det blir väl så ibland, man kan inte ha koll på allt. Efter att ha genomlidit en enorm marknadsföring av Marty Supreme (Josh Safdie, 2025), som fyllt mina sociala medier i över två månader, och då har den inte ens haft svensk premiär, känner jag mig nu en aning besviken på vår globaliserade värld. Train dreams är en så kallad streamingfilm som hade en kort biograf-lucka under två veckor på den amerikanska marknaden, och i ett par andra länder, för att snabbt bli en del av Netflix katalog. Tyvärr missade jag filmen under Stockholms filmfestival, den hade tre visningar och jag avundas alla som hann se den på en stor duk.
Filmens distribution pekar på det något tjatiga problemet som finns på dagens filmmarknad, att biljettintäkterna minskar och att fler väljer att sätta sig ned framför tv:n, datorn, surfplattan eller i värsta fall mobilen. Det är inget nytt, det har varit ett problem sedan tv-apparaten lanserades på 50-talet. Problemet är att en film som Train dreams med Oscarsnominerat foto av den brasilianska fotografen Adolpho Veloso, vars fantastiska utsnitt där nästan varje bild ser ut som en tavla, inte får upplevas enligt sin fulla potential. Samtidigt förstår man såklart att det inte är lätt att marknadsföra eller fösa in människor i biograferna för att se något som skulle kunna kategoriseras som slow cinema. Men aja, det är ett surt äpple vi filmälskare länge behövt tugga och det är väl dags att vi vänjer oss vid smaken. Jag rekommenderar att filmen ses på så stor skärm eller duk som möjligt och efter det behöver ni inte göra särskilt mycket mer än att låta ögonen vattnas, dels av ögongodis men även av en tragisk och vacker berättelse.
”Men aja, det är ett surt äpple vi filmälskare länge behövt tugga och det är väl dags att vi vänjer oss vid smaken.”
Train dreams vecklar ut sin berättelse genom att skildra utvalda ögonblick i järnvägsarbetaren och skogshuggaren Robert Grainiers liv, spelad av Joel Edgerton. Han befinner sig i skuggan av den amerikanska drömmen i början av 1900-talet, då efterfrågan på timmer var stor. Grainier lever ett ensamt liv tills han träffar Gladys, spelad av Felicity Jones. De gifter sig snabbt och bygger en stuga mitt ute i skogen, snart får de även en liten flicka, Kate. Livet tillsammans är lyckligt tills dess att Grainier behöver börja tillbringa alltmer tid borta från familjen då han reser iväg för att jobba. Under sin tid som järnvägsarbetare och skogshuggare blir Grainier vittne till och delvis involverad i flera våldsamma händelser, bland annat mordet på en av de många andra asiatiska – kinesiska? – rälsarbetarna, en händelse som hemsöker honom genom livet.
Förlagan till Train dreams är en kortroman med samma titel, skriven av Denis Johnson. Boken var en av finalisterna till Pulitzers fiktionspris 2012, tyvärr det året som juryn på grund av oenighet valde att inte dela ut priset. Själv har jag inte läst boken men Dominic Davies, litteraturforskare vid St George’s universitet i London, skriver i The Conversation om hur filmen är vacker men missar magin och den ”weirdness” som han menar karaktäriserar boken.
Filmen rör sig som sagt långsamt fram och kan knappast beskrivas som händelsefull, snarare stannar berättelsen upp vid några utvalda och avgörande ögonblick och ger mer tid till reflektion. Grainier ställer sig själv frågan, vad är meningen med allt som hänt i mitt liv? Frågan är central både i relation till honom och berättelsens helhet, då den lika gärna kan appliceras på kollegorna och samhället i stort. Historien belyser en tid där den tekniska utvecklingen accelererar och där den teknologi som nyss upplevdes som revolutionerande snabbt blir förlegad och ersatt inom ett årtionde. I den stora samhällsomvandlingen, vad har den enskilda individen för betydelse?
Joel Edgerton gör möjligtvis sin bästa roll hittills, hans porträtt av Grainier är lågmält men rymmer många känslor, han förmedlar hjärtvärmande glädje såväl som stark sorg. Det är en sårbar och öppen skildring av en man som försöker finna meningen i de motgångar som livet kan erbjuda. Det blev tyvärr ingen Oscarsnominering för Edgerton, men däremot nomineringar för bästa film, foto, manus efter förlaga och låt. Låten “Train dreams” skrevs av australiska sångaren och låtskrivaren Nick Cave tillsammans med den amerikanska kompositören tillika gitarristen i rockbandet The National, Bryce Dessner, som står för filmens vackra och sorgliga soundtrack. Vilka som blir vinnare återstår att se på Oscarsgalan som äger rum den 16 mars, men min förhoppning är att fotografen Adolpho Veloso får gå hem med en Oscarsstatyett.
