I ett skärmsamhälle där vi ständigt översköljs av polerade digitalbilder ställs dagens filmare inför ett intressant problem – hur gör man långfilmen relevant i detta överflöd av rörlig bild? Film visad på biograf har visserligen den fördelen att den i högre grad än strömmade serier har åskådarens uppmärksamhet i behåll. Men i slutändan kommer filmen nog att behöva erbjuda något annat än en väl snitslad dramaturgi, något som serierna redan uppnått, för att få publiken att ta sig hemifrån. Ett alternativt svar på utmaningen är förstås att erbjuda en estetisk upplevelse som på allvar skiljer ut sig i strömningssamhällets likriktade tyranni. Att genom ett medvetet användande av bildens och ljudets möjligheter upprätthålla biografens position som en plats för ett annat typ av seende och en annan typ av lyssnande än det förströdda sofftittandets.
Göteborg Film festival bjöd i år på alternativ till vår tids gängse visuella kultur, inte minst genom att återvända till tidigare bildteknologier. Filmer inspelade på analog 16mm har visserligen haft en stark närvaro på internationella festivaler under en längre tid, men här fanns flera fina exempel på formatets möjligheter. Dock utan att någon av filmerna jag såg kan sägas bryta någon ny mark. Den största behållningen i Maureen Fazendeiros The seasons är färgerna – solbelysta gröna och gula nyanser som skuggas av korkekarna i den portugisiska regionen Alentejo. Fazendeiros blandning av dokumentär, historieskrivning och folkloristik upplevs annars mest som en trivsam men relativt osjälvständig inlaga i en typiskt portugisisk hybrid-tradition efter regissörerna Margarida Cordeiro och António Reis (Trás-os-Montes, 1976).
Den armeniska regissören Hajk Matevosyans A lullaby for the mountains åkallar i stället den ryske regissören Aleksandr Sokurov med sitt bruk av perspektivförvrängande linser och kameratekniker. De böljande, buktande och dimmiga bilderna av hästar, berg, åkrar och gamla kyrkor är hänförande. Ändå höjer sig filmen sällan över etnografisk kitsch. Ytterligare ett väsensskilt bruk av 16mm-film syns i den kanadensiska regissören Rhayne Vermettes bokstavligt talat dunkla film Levers. Denna lugubra skröna om en dag då solen aldrig går upp ekar av landsmannen Guy Maddin och dennes hemmagjorda stumfilmspastischer. Även om Vermette är mer fascinerad av 1980- och 90-talets bildvärldar med tjocka tv-apparater, övervakningskameror och suddig video. Det är en medvetet obskyr film, som tyvärr också känns ganska poänglös.
Om användningen av 16mm i dessa tre fall kan verka mer museal än framåtblickande, fanns också exempel på hur lågupplösta digitalbilder kan användas för att bryta vanans kraft. Hong Sang-soos platta ljussättning och primitiva kamerateknik hör till de faktorer som gör hans senaste film What does that nature say to you så avväpnande. Fotot är här lika skavande som de sociala interaktionerna och ett bra exempel på hur enkla tekniska förutsättningar kan vändas till en styrka.
Än längre i denna medvetna tekniska primitivisering går den georgiske filmaren Alexandre Koberidze, som spelat in sin film Dry leaf med en Sony Ericsson-telefon från 2008 – samma mobilkamera som han använde redan till sin första långfilm Let the summer never come again (2017). Om Hong primärt väljer sina redskap av praktiska orsaker, är valet här estetiskt. Eller rent mediearkeologiskt, då bildegenskaperna hos denna tidiga mobilkamera onekligen är förknippade med svunna minnen för de som var med när det begav sig.
Dry leaf är en tre timmar lång roadmovie om en man som i jakten på sin försvunna dotter (en sportjournalist) besöker en lång rad avlägset belägna fotbollsplaner runt om i Georgien. Resultatet av resans irrfärder blir en formlig katalog av fotbollsplaner, öde fält, spelande barn och allehanda djur. Handlingen är dock av perifert intresse, det är själva mobilbilderna och dess artefakter som tycks ha intresserat Koberidze. Effekten av att se denna extremt lågupplösta bild uppblåst på bioduk är också onekligen frapperande. Pixeluppdateringarna gör att bilden tycks pulsera, samtidigt som ansiktsuttryck och detaljer förvrids till oigenkännlighet. På väg ut från salongen hör jag några äldre damer jämföra bilderna – där åkrar och träd förvandlas till gulbruna eller mörkgröna pixelmoln – med såväl Turner som Renoir. Och visst finns tillfällen, som när kameran gjort en extrem inzoomning på en forsande bäck, där bildernas abstraktionsgrad får verkligt fascinerande effekter. Ändå vilar det något lojt och osorterat över hela projektet som får Hongs mer precisa betraktelser av miljöer och människor att framstå i särskilt stark relief.
Oavsett om man går igång på analoga gryn eller uppförstorade pixlar fanns således gott om intressant bildkultur att ta del av i Göteborg. Samtidigt innebär festivalen en påminnelse om att mediet i sig aldrig kan (eller bör) vara ett självändamål. Och hur svårt det kan vara att bryta genuint ny mark när de flesta tekniker och bildexperiment redan tycks vara utforskade.
