Startsladden är Sveriges främsta kortfilmstävlan där åtta bidrag gör upp om 425 000 kronor, filmteknik och tjänster. Inför årets upplaga instiftades ett nytt pris: Startsladden Cinematography Award. Priset tilldelas ett av bidragens filmfotografer som erhåller en teknikcheck till ett värde av 150 000 kronor. Den första att ta hem priset blev Christine Leuhusen för sitt arbete i Lovisa Siréns Utan Kelly. Sirén är ett bekant namn i Startsladden-kretsar. År 2014 vann hon tävlingen med filmen Pussy have the power som likt årets bidrag utforskar självständighet. I Utan Kelly (bilden överst) följer vi den unga mamman Esther (Medea Strid) som bävar inför varannan-vecka-upplägget. Efter att ha lämnat Kelly hos pappan vandrar Esther planlöst ut i den ljumma Stockholmsnatten för att finna tröst och närhet, utan vidare resultat. Här finns en råhet och längtan i filmen som kontrasteras mot det sömlösa, varsamma kameraarbetet.
Utan Kelly prisades i fjol under Venedigs Filmfestival och det får mig att fundera över vilken position en redan erkänd film får i Startsladden. Bevisligen behöver Startsladden inte oroa sig över publiksiffror eftersom visningarna alltid säljer slut, men det går inte att bortse från att en film som Utan Kelly – eller fjolårets Däck 5B – blir ett dragplåster men kanske också riskerar att urholka värdet i en tävling utan premiärkrav. Vidare kan det funderas över hur en film som redan fått ett erkännande står sig i själva tävlingsmomentet. Smyger sig jantelagen in i juryrummet och stoppar en redan hyllad film från att hyllas mer? Förmodligen inte. Men tänk om.
I Caroline Ringskog Ferrada-Nolis Nyheterna skildras ett lågmält triangeldrama på bästa sändningstid. Anette (Asta Kamma August) bedrar sin make, tillika nyhetsankarpartner, Peter (Johannes Kuhnke) med en yngre kille (Isac Calmroth) från redaktionen. När Peter upptäcker affären konfronterar han Anette mellan inslagen, mitt under en livesändning. Ferrada-Noli söker bygga en spänd atmosfär med flackande blickar och vassa stråkar men resultatet uteblir. Tyvärr. Men där dramatiken brister väger estetiken upp. Kostymören tillsammans med hår- och maskansvariga tar med oss på en tidsresa till 80-talet med dubbelknäppta kavajer, breda axlar och tuperat hår. När eftertexterna rullar är mina ögon tillfredsställda men mitt känsloliv oförändrat.
Emily Norling gör debut i fiktionens värld med den pulserande roadmovien Skråbock. Filmen utspelar sig på platsen där Norling själv gick skråbock som ung – en tradition där personer som har det dåligt ställt maskerar sig för att sedan gå ut och tigga julrester i bygden. I Skråbock skildras tre ungdomar som drivs av en våldsam hunger på såväl mat som livet. De går från hus till hus i vinterns ändlösa mörker och speglar sig i generationer som en gång vandrat samma väg. Likt Norlings dokumentär Megaheartz (2023) drivs Skråbock framåt av ett organiskt och köttigt filmspråk. Filmens rättframma karaktär samsas också med en ömhet när glesbygdens gästvänlighet porträtteras. Kostymören och maskdesignern Emma Khanafer lyckas transformera tafatta ungdomar till väsen som får Skråbock att kännas som en snedtripp.
När jag ser Skråbock påminns jag om Balder Ljunggrens Startsladden-bidrag Vrå (2024). Båda filmerna vågar, på var sitt håll, ge sig in i det fula. Det finns en tendens till ett slags bildskön perfektionism bland många av filmerna som tävlar, och har tävlat, i Startsladden. Därför gör filmer som Skråbock och Vrå ett sådant bestående intryck. Jag hoppas Norling fortsätter utforska fiktionen och att hennes livful(l)a konstnärskap smittar av sig i svensk film.
Det kom inte som en chock när fjolårets Startsladden-vinnare Viktor Johansson åter lyckades knipa en plats bland start-åttan. Förra årets bidrag True artist hade drömska kvaliteter, vilket står i kontrast till Ellen och Bengts hus som snarare har en okonstlad karaktär. Ellen och Bengt har inte träffats på många år men plötsligt, oannonserat, dyker hon upp vid hans hus. Det är en känslomässigt laddad återförening som viskar om en dåtid fylld med varma minnen. Peter Eriksson tar sig an rollen som Bengt med bravur och dynamiken mellan honom och Ellen (Clara C. Drake) är fängslande. Johansson har åter arbetat med kompositören Andean Runner som lyckas fånga upp det som sägs mellan raderna och översätta det till bubblande toner som ekar långt efter filmens slut.
År 2017 återinförde Sverige värnplikten och kravlistan för att bli antagen är omfattande. Ungefär 65% av de som kallas in till mönstring anses olämpliga till följd av psykisk ohälsa eller diagnoser. I Leandro Netzell Cerón och Samori Tovatts dokumentär August och kriget zoomar regissörerna in på en av personerna som faller bort – trots hans vilja att försvara Sverige vid kris och krig. Det är tredje gången regissörsduon återvänder till Blomstermåla. Orten har tidigare varit inspelningsplats för dokumentärerna Maj & Majd och hemtjänst.majd.undersöker, som också visats på Göteborgs filmfestival. I Cerón och Tovatts dokumentärer finns en förtjusande enkelhet, och August och kriget är inget undantag. Filmen tar sig an en av vår tids mest brännande frågor men låter August stå i förgrunden. En uppföljare med airsoft-fantasterna som August leker krig med i skogen hade varit intressant att se. Särskilt om regissörerna vågar ta sig an det projektet med ett ännu lite mer kritiskt öga.
I år blev Christer Wahlberg dubbelt prisad när han kammade hem både Startsladden och publikens pris. Wahlbergs tvärmediala dokumentär Det som finns kvar av mig handlar om fotografen Tomas Ohlsson som får ett allvarligt MS-skov och blir förlamad. Tomas dotter är knappt tre år när han blir inlagd på sjukhuset och han är osäker på om han någonsin kommer bli den pappa han en gång var. En av dokumentärens mest drabbande sekvenser är när Wahlberg låter kameran vila på sjukhussängen, i en och en halv minut, där den animerade Tomas ligger orörlig. Det är en utdragen scen som söker få åskådaren att leva sig in i de plågsamt långa dagarna på sjukhuset. Klockans oupphörliga tickande är en påminnelse om tidens ovisshet. Färgerna bleknar och lämnar kvar Tomas i en grå sörja. Men så plötsligt vänder det. Tomas återfår känseln och kan snart ta tillbaka makten över sin kropp och sitt liv. Det som finns kvar av mig är ett hantverk i mästarklass. Fotot och animationen smälter samman och skapar ett eget universum, samtidigt som de står i stark kontrast till varandra. Tomas och vårdpersonalen animeras medan slangarna, handspriten och rullatorn förblir fotograferade. Den mjuka omsorgen möter den hårda verkligheten. På SVT Play kan man fortsätta utforska Wahlbergs universum i hans och Sebastian Rudolph Jensens animerade dokumentär Gösta Petter-land (2023).
På senare tid har epa-kulturen tagit sig från landsbygden och in i biograferna – se Epadunk (2024), Bye bye boredom (2024) och nu Malin Englunds Flatan. Englund tar oss till en skånsk småort med skådespelare direkt hämtade från den miljö och kultur som skildras. Ur högtalarna skränar ODZ, från bagageluckor smugglas bacardi och på festerna leks snurra flaskan. Huvudpersonen Bella utmanas att hångla med sin tjejkompis Noelia, en utmaning som till en början tas med en klackspark men som sedan tycks väcka motstridiga känslor hos de båda. Flatan skildrar queera erfarenheter i en normstyrd miljö som hämmar det sanna jaget. Manus är felfritt – vilket sällan sker i ungdomsskildringar – och får mig att undra om det mesta är improvisationsstyrt. Det märks att Englund själv kommer från landsbygden, för en stadsbo hade aldrig kunnat skildra epa-kulturen med en sådan genialisk träffsäkerhet.
Det är alltid lika kul att se en examensfilm bland bidragen och extra glädjande är det när filmen håller den nivå som André Vaaras Syster min gör. Filmen handlar om tioårige Noel och relationen till storasyster Stephanie. Likt alla småsyskon iakttar Noel varje steg Stephanie tar. Det är en betraktelse som bygger på identifikation, nyfikenhet och rivalitet. När Stephanie dansar framför spegeln till Melody Clubs gamla hitlåt Electric har Noel svårt att släppa blicken från henne. Avundsjukan växer sig starkare och till slut agerar Noel i affekt. Trots den oförlåtliga handlingen lämnar inte Stephanie Noels sida. Syster min är en av de finare syskonskildringarna jag sett på länge och jag ser fram emot Vaaras fortsätta utveckling.
Flatan och Syster min sticker ut i Startsladden-sammanhang. Under de tre år jag skrivit om tävlingen har det varit en hög frånvaro av queera perspektiv – tre av tjugofyra filmer har behandlat ämnen som sexuell läggning och könsidentitet. Det här bör ställas i relation till att nästan alla tjugofyra filmer utspelar sig i Sverige. Med inspiration från en av festivalens programpunkter Startsladden – För Sverige i tiden? ställer jag mig därför frågan: Vilket Sverige och vilka berättelser skildras? Det går snabbt att konstatera att det är ett homogent Sverige som porträtteras. Antalet personer med utländsk bakgrund framför kameran går att räkna på en hand och, som redan noterats, finns en avsaknad av queera perspektiv. Berättelserna tillhör den södra landsbygden och staden, inte förorten eller landets nordliga delar. Identifikation blir en lyxvara.
Ensamhet tematiseras återkommande och speglar på så sätt vårt samhälle där individen står stark medan kollektivet tynar bort. Vidare finns en stark känsla av längtan som genomsyrar film efter film. Det hungras efter närhet, sammanhang och nya vyer – men mer ofta än sällan förblir längtan bara en längtan. Kanske höjer filmerna ett varningens finger här. Har vi förlorat vår handlingskraft?
I år skickades runt 400 bidrag in till tävlingen. Det vore intressant att veta hur urvalet speglar massan för trots kvalitéen i de enskilda filmerna finns mycket kvar att önska vad gäller Startsladden.
Startsladden är ett kortfilmsprogram som hade premiär på Göteborgs filmfestival söndag 25 januari. Filmerna kan ses med festivalens digitala onlinepass på Draken Film fram till 1 februari.
