Texten är från FLM:s nyhetsbrev som landar i din inkorg varannan fredag med kommentarer och nyheter om det senaste inom film. Missa inte – prenumerera här.
Året inleddes med att konstatera att föregående år utgjorde en stark comeback för inga mindre än … killarna! Som filmfotografen Lisabi Fridell skrev i Aftonbladet förra veckan, samma dag som Guldbaggegalan hölls, utkom det under 2025 19 svenska långfilmer som regisserats av ”fjorton manliga regissörer och tre kvinnliga, varav tre med utländsk bakgrund”. Med den statistiken är det lätt att förstå varför Fridell nostalgiskt blickar tillbaka mot det tidiga 2010-talet när dåvarande vd:n för Filminstitutet Anna Serner satte kvoteringsmål.
Som Fridell konstaterar, något hände runt 2014 när Sverige blev ett ledande föregångsland i jämställdhet och det fanns en anda i filmen som helt klart saknas idag. “Kvotering och kvalitet behöver kanske inte vara en motsättning, utan snarare ett recept för förändring och för att hitta de mest intressanta och relevanta rösterna.”
Och om något så kände redaktionen på FLM att vi behöver dra till med något nytt och drastiskt efter Filminstitutets årliga presentation av vårens svenska premiärer. För det var en sorglig föreställning på Filminstitutet förra veckan. Produktionsstödschef Charlotta Denwards inledde med att tala om siffror och visioner. Sverige ska satsa på den breda filmen som lockar publiken till biosalongerna, för att i förlängningen kunna finansiera den smalare arthouse-filmen. På det följde sedan ett illustrerade startfält som i ena änden presenterade en mockumentär om tre avdankade manliga modeller signerad Rafael Edholm (det är jobbigt att vara medelålders man), en filmatisering av Emma Hambergs bästsäljande feelgoodroman Je m’appelle Agneta där Eva Melander tokar runt med en penisformad ljusstake (det är alltid kul att skratta åt medelålders kvinnor) och en nytolkning av Doktor Glas, där det mest uppseendeväckande som tycks gå att säga om Söderbergs klassiker är att vår tid bytt ut prästerskapet mot influerare. Gäsp! I andra änden har vi en spännande vår av dokumentärer och arthouseblomster som John Skoogs Värn, Angelica Ruffiers La belle année, Tova Mozards ILOVERUSS och Areeb Zuaiters Yalla Parkour. Men att dessa filmer ska leta sig fram genom den försurade myllan av Filmstadens biograf-oligopol och de mindre kedjorna känns mer som ett hån. Vi kan redan nu höra hur Filminstitutcheferna i slutet av 2026 säger att svensk film måste göra mer för publiken.
När besökssiffrorna återigen störtdyker (2025 minskade den totala biopubliken med 5,5 procent jämfört med året innan, samtidigt som andelen besök på svenska filmer föll från 20 till 11,8 procent) borde kanske frågan om filmen och biografernas framtid formuleras på ett annat sätt. Istället för att reduceras till en fråga om konsumentmakt, där det ena initiativet efter det andra vädjar till den kulturintresserade medelklassens goda vilja att ”stötta filmen” är det hög tid att tala om en annan slags filmpolitik. Eller vänta – det kom ju en filmutredning, vad hände med den? Utredningen som mottogs generellt positivt av branschen förra året ligger nu på remiss och frågan är om ambitionen ens finns att vilja implementera dess förslag innan valet i september. Samma regering som lagt en historiskt låg kulturbudget – och motarbetar den kultur av studieförbund och folkbildning som brukade borga för bredare kulturutbud och engagemang bland medborgarna – verkar nu närmast hålla filmbranschen som gisslan – om ni inte röstar på oss blir det inget resultat av utredningen?
Men från deppar-Stockholm gick tåget i alla fall till ett gladare Göteborg i slutet av förra veckan. Tacka vet vi den folkfest som är Göteborgs filmfestival, där filmerna ledigt rör sig mellan brett och smalt, högt och lågt (ibland riktigt lågt, vi har fortfarande inte hämtat oss från Radu Judes AI-genererade vampyrsexfest som nog genererade flest walk-outs i GIFF:s historia).
Festivalen bjöd i år på film och samtal när FLM:s redaktion tillsammans med skribenterna Sanjn Pejkovic och Oscar Westerholm diskuterade 2000-talets första 25 filmiska år som man kan läsa mer om i vinterns temanummer av FLM. En betydande del av diskussionen kretsade kring frågan om bilden i vår tid har spelat ut sin roll då dess värde onekligen har devalverats i den aldrig sinande ström av visuella intryck som når oss. Vad händer med bildens kraft när stora delar av omvärlden står tyst medan klipp från Palestina, Sudan, Iran och Kongo oavbrutet kablas ut via sociala medier?
Men tvära äro kasten på en festival. För en timme senare sitter man i en biosalong och ser en film som colombianska Simón Mesa Sotos En poet (bilden ovan, svensk bio premiär i april) om poesi, livsdrömmar, föräldraskap, klass och vad som händer när drömmen om att själv få vara konsten kanske trumfar viljan att konsumera konsten. Det blir tydligt att bilden har något värde kvar eftersom den åtminstone kan förändra känslan av hur man ser på sig själv och världen. Filmen som är en svensk samproduktion lyste också upp mörkret på Filmhuset under vårpresentationen. Den öppnade ett friskt fönster mot världen i ett rum där politiken är ointresserad av att få in mer variation av skapare i filmbranschen och där Filminstitutets siffervisioner mest verkar vilja smälla upp murar mellan ”folket” och den smala filmen.
