Strax före jul lanserades Kelly Reichardts The mastermind på strömningstjänsten Mubi. Den säljs in som en spännande heistfilm med frijazz, noggrant återskapad 70-talsestetik och stjärnglans i form av huvudrollsinnehavaren Josh O’Connor. Allt detta ryms verkligen också i filmen, som samtidigt är väldigt mycket Reichardt; en sökande betraktelse över en själsligt isolerad småfifflare på håglös drift genom USA.
Reichardts filmer når sällan den svenska biografrepertoaren. Istället har man kunnat följa hennes karriär via filmfestivaler, cinemateketvisningar och nischade strömningstjänster. Som Mubi. Liksom Reichardts tidigare filmer First cow (2019) och Showing up (2022) är The mastermind inte bara en del av Mubis strömningsutbud – det är en ”Mubi release”. Denna något luddiga etikett innebär att bolaget också är finansiär, medproducent och distributör av filmen. Vilket i sin tur utgör en del av företagets expansiva strategi, som också innefattar planer på att starta egna biografer i USA. Bland de mest uppmärksammade titlar som Mubi på detta sätt står bakom finns både Coralie Fargeats The substance (2024) och Lynne Ramsays Die my love (2025).
Bakom denna snabba expansion finns förstås pengar. Smutsiga pengar, som det visat sig. I maj förra året avslöjades det att riskkapitalbolaget Sequoia gått in som delägare i Mubi. Ett bolag som också investerat i den boomande israeliska vapenindustrin mitt under vad många, inklusive en hel del av Mubis prenumeranter, betraktat som ett folkmord i Gaza. I en djuplodande artikel i det digitala kulturmagasinet Vulture avhandlas några av de konsekvenser som Sequoias intåg inneburit för Mubi. Däribland avbrutna samarbeten med filmfestivaler och kulturinstitutioner, högljudda protester från regissörer som Aki Kaurismäki och Radu Jude samt förlusten av, enligt vd:n och grundaren Efe Cakarels egna siffror, åtminstone 10 000 prenumeranter.
Kritiken borde knappast ha kommit som en överraskning för en strömningstjänst som vinnlagt sig om att odla en alternativ och cinefil image. Ända sedan starten 2007 – då under namnet The Auteurs – har Mubi presenterat sig som finsmakarens alternativ till mer kommersiella strömningstjänster och deras likriktade utbud. Även om man inte alltid levt upp till de höga ambitionerna har Mubi i sina bästa stunder presenterat intressanta röster för en större publik. Ett bra exempel är den amerikanske filmskaparen Ted Fendt, vars särpräglade 16mm-filmer konsekvent visats på strömningstjänsten. Dessutom är dess nätpublikation Notebook en pålitlig källa för välskriven filmkritik och festivalbevakning på engelska.
Men i nuläget tycks Mubi befinna sig under såväl yttre som inre tryck, sedan även många av bolagets medarbetare protesterat mot Sequoias inblandning. Oavsett hur historien slutar väcker Mubis utveckling frågor om drivkraften bakom en ständig tillväxt. Att nå ut med högoktanig film till fler låter ju bra. Men vad som en gång tycks ha startats utifrån en genuin omsorg om att tillgängliggöra bra film, tycks nu ha urartat i en meningslös kamp om herraväldet över strömningspubliken.
Den som vill se Josh O’Connors både komiska och sorgliga krumbukter i rollen som misslyckad konsttjuv vet nu var The mastermind finns. Men frågan är om även nästa film av Kelly Reichardt kommer att vara en ”Mubi release”.
Kommentaren publicerades ursprungligen i FLM NR.74, mars 2026
