Den 79:e upplagan av Cannesfestivalen pågår för fullt men visst har det hittills varit rätt … tyst? FLM har åtminstone inte nåtts av några filmsnackisar värda namnet. Förvisso fick Jeanne Herrys queera drama Another day, med Adèle Exarchopoulos i huvudrollen, en tolv minuter lång stående ovation. Den produktive Radu Jude premiärvisade sin tolkning av Octave Mirbeaus roman The diary of a chambermaid och till skillnad från fjolårets AI-genererade sexfest Dracula har Judes senaste film beskrivits som ovanligt konventionell. Under en presskonferens tog Javier Bardem tillfället i akt att ge en känga åt Putin, Trump och all form av toxisk maskulinitet. Under en annan reflekterade Cate Blanchett över Metoo-rörelsens uppgång och fall och konstaterade att det, ett årtionde senare, fortfarande råder en snedvriden fördelning mellan män och kvinnor på filminspelningar. Inget nytt under solen med andra ord.
Något det däremot rapporterats ännu mindre om är årets dokumentärfilmer. På andra internationella giganter som Berlinale prisas dokumentärer titt som tätt med den anrika Guldbjörnen. Så sent som 2024 vann Mati Diops fantastiska hybriddokumentär Dahomey. Endast två dokumentärfilmer har genom historien kammat hem den franska motsvarigheten. 1956 vann Jacques Cousteau med Le monde du silence och 2004 var det Michael Moores tur med Fahrenheit 9/11. Kanske är det inte så konstigt med tanke på att Cannes sedan länge etablerat sig som le festival när det kommer till spelfilm. Sedan 2015 delar festivalen dock ut ett pris för bästa dokumentärfilm, oavsett vilken sektion filmen visas i.
Spridda bland olika kategorier, visas i år 21 dokumentärfilmer. En droppe i havet sett till det övriga utbudet, men ändå en uppgång från förra årets ynka sju. Precis som med spelfilmerna tycks urvalet kunna sammanfattas med låtraden – it’s raining men! Men utan sångens hallelujah.
Med undantag för den iranska regissören Pegah Ahangaranis Rehearsals for a revolution hittar vi i programmet främst dokumentärer av män om män: Che Guevara, John Lennon, fotbollsspelaren Eric Cantona, fotografen Richard Avedon och skådespelaren Bruce Dern, men också filmskapare som David Lean, Chris Marker och Vittorio De Sicas liv avhandlas alla i varsin dokumentär. Att en övervägande andel av filmerna kretsar kring män gör förstås inte berättelserna ointressanta per automatik. Dokumentärer om kända personer kan lika gärna fungera som ett sätt att kritiskt granska kulturen och samhället runt dem eftersom de oftast undersöker frågor som rör identitet och makt. Juan Cabrals och Santiago Francos The match må handla om Diego Maradonas numera legendariska mål i VM-matchen mellan Argentina och England 1986, men fungerar samtidigt som en ingång till att skildra Falklandskriget som pågick samtidigt som matchen spelades.
Men årets dokumentärprogram vittnar kanske inte bara om en övervikt av berättelser om män, utan också om en bredare trend inom genren: en dominans av personporträtt. Hur kommer det sig att allt fler dokumentärer tycks kretsa kring en redan känd person?
Cannes är trots allt en av världens största marknadsplatser för film. För att slå igenom i det ständiga brus som utgör dagens kulturella landskap kan en historisk eller välkänd gestalt vara en effektiv utgångspunkt för att väcka uppmärksamhet. Filmen kan då luta sig mot att det redan finns en publik med ett intresse för personen i fråga. Det är lätt att föreställa sig hur snabbt engagemang uppstår när det är en välbekant människas liv och gärning som står i centrum. Jean-Gabriel Périots film A manifest life visas i år på Cannes och väckte ett akut begär på FLM-redaktionen att se den, bara utifrån vetskapen att den avhandlar den franska filmkritikern Michèle Firks liv.
Att i likhet med personporträttsdokumentären arbeta med arkiv och historiskt material kräver dock den verkliga bristvaran: tid. Kanske föder det konstanta flödet av information och visuellt material en önskan hos filmskaparna om att få grotta sig ned i en tid som redan passerat, sett utifrån en persons liv? Förvisso är Cannes också en festival som gärna lyfter fram det historiska perspektivet, även inom spelfilmen. På Screen Dailys dagliga sammanställning över potentiella Guldpalmsvinnare ligger Pawel Pawlikowskis Fatherland hittills etta. Filmen är en biografisk skildring av författaren Thomas Manns resa genom Tyskland tillsammans med dottern Erika under kalla kriget.
Men utifrån den komplexa verklighet vi står inför hade det varit intressant om Cannes satsat på ett dokumentärt urval som i högre grad vågade undersöka samtiden, snarare än att vända blicken mot dåtiden, in i arkiven. För det är inte enbart berättelser av och om kvinnliga filmskapare som vi saknar, utan dokumentärfilmer som förmår undersöka och svara mot vår kaotiska tid. Men för att citera Daniel Aguirres kortdokumentär arg_gubbe som finns att se på SVT Play: ”Jag kan ha fel.” Förhoppningsvis visar sig årets dokumentärfilmer vara mer utmanande än programmet på förhand ger sken av.
Artikeln publicerades ursprungligen som ett nyhetsbrev 20 maj. Prenumerera här på FLM:s nyhetsbrev som utkommer varannan vecka med de senaste filmnyheterna och kommentarerna!
