Charlotte Wiberg har sett Ahmed Abdullahis långfilmsdebut och fortsätter att vänta på en mamma som både kan boxas och ta hand om barnen.
Det var längesedan jag senast såg ett svenskt drama om svårigheten för en kvinna att kombinera moderskapet med arbete och självförverkligande. För en gångs skull handlar det inte heller om att göra en regelrätt karriär inom arbetslivet utan om att som ensamstående mamma helt enkelt kunna sköta ett kneg, vilket verkar svårt i sig, och samtidigt leva ut drömmen om att vara en fighter i bokstavlig mening, en MMA-fighter. Ringde sjuttiotalet och ville ha sitt kvinnodrama tillbaka? Jo, det gjorde det och faktum är att jag inte riktigt köper några av de situationer som här gestaltas.
Filmen är regisserad av Ahmed Abdullahi som tidigare bland annat har samregisserat dokumentären I am Dublin och den Guldbaggebelönade kortfilmen The martyr.
Konflikten mellan barn och träning har vid några avgörande tillfällen något konstruerat över sig. Annorlunda känns det när man ser till Aminas (Nimco Ahmed Ali) situation i stort. Hon kommer från en patriarkal somalisk familj och stöter på flera sätt emot normer för hur en kvinna och mor ska bete sig. Och hon är helt klart en intressant rollfigur. Det finns en ambivalens i bilden av henne liksom i filmens avslut – det är på en gång lyckligt och olyckligt, och hon både är och inte är en hjältinna.
Däremot är Amina väldigt mänsklig. Hon är svart, hon är arg och hon slåss – inte bara i ringen, vilket är ett problem för henne både på arbetet som ordningsvakt och som mamma. Hon försöker handgripligen lära sin dotter att slå tillbaka mot sin plågoande i skolan, vilket får hennes ex att kalla henne en ”ghetto bitch”. Hennes namn som fighter blir ”Savage” och hennes föräldrar tycker att det hon sysslar med är ”djurigt”. Amina kontrasteras med den snälla, blonda och matlagande kvinna som exet ska ha barn med (Anna Thomasson). Rasismen i samhället är ett bakgrundsbrus men visar sig explicit i att dottern får höra i skolan att hon inte är ”fin”. Budskapet bankas inte in men Amina befinner sig på alla sätt utanför eller i kollisionskurs med omgivningen – vithetsidealet, den egna familjen, exets mysiga och välfungerande lilla familj, arbetet med dess obekväma tider, förställningar om femininitet. Att hon söker utlopp och ett sammanhang att passa in i, först som boxare och sedan som MMA-utövare, är fullt logiskt; problemet är att hennes moderskap kommer i vägen. Även där blir hon en fyrkantig pjäs som ska passas in i ett runt hål.
Nimco Ahmed Ali gör vad hon kan med filmens huvudroll. Ariane Castellanos som spelar den karismatiska men hårda tränaren Rose, som Amina har ett komplicerat förhållande till, är den skådespelare som gör mest intryck på mig. Men det finns en slags stolpighet i dramaturgin, och det är ibland svårt att hänga med i Aminas omsvängningar, som hennes plötsliga attack mot sin tränare. Det slutgiltiga sveket mot dottern ter sig tämligen osannolikt, det är inte tillräckligt dramaturgiskt grundat. Här blir filmen en alltför platt moralitet. I gengäld slutar den, som man brukar säga i Tyskland, med ett leende och ett gråtande öga, och före utgången av en avgörande match.
Boxning och MMA är dramatiskt tacksamma sporter, och lätta att se som metaforisk kamp för livet i stort. Vi som gillar boxningsfilmer får vår beskärda del, även om boxningen bara är en del av MMA. Samtidigt känns det väl klichéartat att just en kvinnlig boxare/MMA-fighter brister i moderskapet. Problem hör visserligen till boxningsgenren som regel, men nästa gång vill jag se en boxningsfilm med en kvinna vars moderskap funkar galant. Det kan inte vara omöjligt.
Amina har svensk biopremiär 1 december.
