Det är ljudspåret som har huvudrollen i Mattias Johansson Skoglunds Hemmet. Jag vet inte om det är ljudläggaren Seamus Deivert, kompositören Toti Gudnason eller regissören som ska ha den huvudsakliga äran för detta. Men det drönande, hotfulla ljud som ackompanjerar en stor del av filmen ger känslan av att vara på en gudsförgäten plats. Det är inte bara demensboendet, som är det hem titeln syftar på, utan hela den lilla kustort där handlingen utspelar sig i som ter sig obehaglig, alltifrån den lilla kyrkan till Systembolaget och det andra hemmet som huvudpersonen Joel återvänder till för att göra klart för försäljning efter att han placerat sin mor på anstalt.
Anki Lidén i rollen som mamma Monika, som efter en stroke tycks ha sjunkit ner i demensens dimmor, är hur bra som helst. Men inte bara hon utan alla hemmets dementa invånare imponerar i sina prestationer – tyvärr hittar jag bara Lottie Ejebrant som spelar Solveig när jag surfar runt efter namn.
Hemmet är ett riktigt fint exempel på geriatrisk skräck, den växande grupp av skräckfilmer som fokuserar på transformationerna i livets slutskede och gör dem skrämmande och demoniska, som för att förstärka allt det obehagliga som faktiskt redan finns där. Hjälplösheten som anhörig, den åldrades ibland plötsliga personlighetsförändringar, bristen på kontroll och makt i det egna åldrandet. I en stark artikel i Aftonbladet kopplar Sanna Samuelsson filmen till tillståndet på äldreboenden runt om i landet som vi får syn på via media, och den rädsla det skapar för att hamna på en underbemannad plats där man blir liggande i sin egen avföring. Det är en fasansfull verklighet att vi i dag tänker mer på dödshjälp än på möjligheten till radikalt annorlunda boenden där slagord om gemensam sysselsättning och åldrande med kvalitet skulle kunna bli verklighet. Rätten att dö är som Samuelsson påpekar den enda rättighet vi slåss för i samband med svår sjukdom och åldrandets oundvikliga förfall. ”Rätten till ett värdigt liv, till bra vård eller bemötande, till rimliga hyresnivåer och en pension man kan leva på, allt det där tycks som vilda fantasier.”
Men samtidigt handlar Hemmet och geriatrisk skräck om döden och åldrandet i sig. Det vi trots allt inte kan operera bort. Utseendets förändring i en utseendefixerad värld med allt mer verklighetsfrånvända ideal. Förlusten av förnuftet, tidsuppfattningen, de tilltagande krämporna. Vi kommer aldrig komma ifrån det skrämmande med döden och åldrandet även om vi skulle lyckas skapa en mänskligare vårdapparat. ”Döden, döden, DÖDEN, DÖDEN!” skriker en av filmens dementa oavbrutet till det allt mer förtvivlade vårdbiträdet Nina (Gizem Erdogan). Det är kanske så vi reagerar inför bilden av den riktigt gamla människan och hennes rynkighet: som ett konstant, oönskat, vrålande memento mori.
Filmen levandegör med små medel också huvudpersonen Joels (Philip Oros) osäkra och rusindränkta grepp om livet på ett fint sätt. Med Hemmet har vi äntligen fått ytterligare en riktigt lyckad svensk skräckfilm. Den sällar sig till Låt den rätte komma in och Netflixproduktionen Konferensen. Både denna sistnämnda film och Hemmet bygger på romaner av Mats Strandberg, och bär vittnesmål om både Strandbergs skicklighet som författare i allmänhet och den specifikt filmiska kvalitet hans böcker har i synnerhet. Strandberg är också, tillsammans med regissören, manusförfattare till filmen. Jag hoppas att de båda kommer fortsätta arbeta med skräck.
Hemmet hade biopremiär 29 oktober.
