Lara Croft: Tomb raider inleds med en närbild på en ung Angelina Jolies sammanbitna ansikte. Kameran snurrar, zoomar ut och avslöjar att hon hänger upp och ner från ett rep. Innan vi vet ordet av kastar Lara sig ut, gör flera volter i luften och landar i språng. Vi befinner oss i en uråldrig gravkammare och hon – Lara Croft – kastar lystna blickar mot en mystisk artefakt på en piedestal.
Men innan hon hinner fram rasar en stenvägg samman och ut flyger en robot som inte ser ut att höra hemma i den aztekosande helgedomen. Maskinen anfaller arkeologen med sylvassa klor och fräsande cirkelsågar, men tack vare parkour och två halvautomatiska pistoler går Lara segrande ur striden. Uppgörelsen visar sig vara ett träningspass. I sitt jättelika gods på den brittiska landsbygden har den välbärgade Lady Croft byggt om enorma ytor för att efterlikna forntida tempel – bara för att kunna skjuta dem sönder och samman. Lara Croft: Tomb raider var inte den första filmen baserat på ett tv-spel, men det var i särklass den mest framgångsrika.
Tidigare försök – som Super Mario bros och Street fighter – blev mer kända för sina havererade inspelningar än för sina cineastiska kvaliteter. I intervjuer har Bob Hoskins och John Leguizamo, som spelade radarparet Mario och Luigi, berättat att de drack whisky mellan tagningarna eftersom det ändå var omöjligt att hänga med i manuset som skrevs om på plats. Street fighter präglades av Jean-Claude Van Dammes långtgående kokainberoende, och att Raul Julia spelade in sina scener när han var dödligt sjuk i magcancer. Tomb raider visade att filmer med en spelförlaga kunde bli kommersiella succéer, vilket ledde till en våg av speladaptioner med stora budgetar och stjärnor, däribland Prince of Persia: The sands of time med Jake Gyllenhaal, Resident evil med Milla Jovovich och Doom med Dwayne “The Rock” Johnson.
Sommaren 2001 bjöd på soligt väder, Destiny’s Childs Bootylicious hade hög rotation på radion och i Sverige hade Göteborgskravallerna just ägt rum. Det var då Lara Croft: Tomb raider hade sin historiska premiär. Aldrig tidigare hade en film med en kvinnlig huvudroll lockat så många biobesökare till en premiär – bara i USA drog den in 47,7 miljoner dollar under öppningshelgen.
Angelina Jolie var perfekt i rollen som den digitala ikonen Lara Croft. Precis som Lara var hon rebellisk, gränsöverskridande och fysisk. Hon tränade stenhårt, insisterade på att göra sina egna stunts, och utstrålade både klass och attityd. Ändå var hon inte studions förstahandsval. Paramount ville ha en stjärna till rollen, men Jolie hade rykte om sig att vara vild och excentrisk efter filmer som Gia och Girl, interrupted. Innan Jolie erbjöds rollen hade bland andra Denise Richards och Jennifer Lopez blivit tillfrågade. Jämfört med tidigare generationers spelkaraktärer representerade Lara Croft en ny tid. Där Mario var en trind rörmokare från sagolandet Svampriket var Lady Croft en rik äventyrare som utforskade uråldriga gravar på jakt efter försvunna artefakter för sitt höga nöjes skull. Hon var dessutom pinnsmal, hade en dubbel d-kupa, var iklädd en tajt leotard och på höfterna hängde två pistoler i varsitt hölster. Som gjord för att tapetseras upp i tonårsrum.
Lara Croft debuterade i spelet Tomb raider 1996 och blev på bara några år större än mediet som födde henne. Hon hamnade på omslaget till Time och The Face, gästade U2:s världsturné, dök upp i reklamfilmer för bland annat Visa och SEAT och fick en fiktiv biografi skriven av Generation X-författaren Douglas Coupland. ”Det var inte så mycket att hon var kvinna som att hon var icke-kroppslig. Det är som om hon representerar vart människan är på väg i framtiden – där identiteten är mycket mer suddig”, förklarade Coupland i en intervju med Wired 1998. Men även om filmdebuten var en kommersiell framgångshistoria var kritikerna inte övertygade.
På Rotten Tomatoes kammade Lara Croft: Tomb raider hem 20 %. “En förbluffande dålig film”, skrev Chicago Tribunes recensent. En av få kritiker som uppskattade filmen var överraskande nog Roger Ebert. “Lara Croft: Tomb Raider elevates goofiness to an art form”, skrev han och gav den tre av fyra stjärnor. Ebert ansåg att filmen levererade exakt vad den lovade: underhållande nonsens. Tomb raider banade visserligen väg för fler kvinnliga actionhjältar, men att den skulle vara en feministisk Indiana Jones går snabbt att motbevisa.
Jolie är den enda kvinnliga karaktären med repliker. Och för att matcha den storbystade spelfiguren blev hon ombedd att fylla bh:n med extra stoppning. Likheten med Indy håller sig till det ytliga. Båda plundrar mystiska gravar och förlorade tempel, men där Jones drivs av nyfikenhet och ansvar är Croft ute efter kickar. Det i sig behöver inte vara dåligt. Moraliska gråzoner är en bördig mark för komplexa karaktärer. Men tyvärr saknar hon både karisma och djup – kanske för att hon, till skillnad från Indiana Jones, föddes i ett medium där karaktärsutveckling inte var ett krav.
Vid filmens premiär växelverkade Laras och Angelinas karriärer. Jolie var på väg upp, medan Lara Crofts lyskraft redan börjat blekna. Men just sommaren 2001 låg planeterna i linje – vilket, som av en händelse, också är ett centralt motiv i filmens hopplöst invecklade manus. För Angelina Jolie blev filmen ett genombrott – en övergång från skådespelare till filmstjärna. För Lara Croft markerade den början på slutet.
I dag är Tomb raider mest intressant som en tidskapsel. Filmen är låst i tiden före 11 september där Jolie utför Matrix-inspirerad actionakrobatik medan högtalarna dunkar av tidstypisk technomusik. I finalen surfar hon på snö för att fly en kollapsande grotta medan Basement Jaxx-låten Where’s your head at spelas på hög volym.
Efter attentatet mot tvillingtornen förändrades action- och äventyrsfilmerna i grunden. Borta var det larvigt lekfulla som kännetecknar Lara Croft: Tomb raider, och i stället blev genren politisk och tungsint. När Tomb raider rebootades 2018 med Alicia Vikander var berättelsen mer personlig, karaktären mer jordad och temat betydligt mörkare. Den nya Lara Croft var en överlevare, inte en ikon. Trots att hon har ett stort arv som väntar på henne väljer hon att hanka sig fram som cykelkurir. När hon uppmanas att ta del av familjens pengar markerar hon med repliken ”I’m not that kind of Croft”.
Kontrasten mot Angelina Jolies ekonomiskt oberoende rockstjärnearkeolog kunde inte vara tydligare. I backspegeln upplevs Lara Croft: Tomb raider som slutpunkten på ett millennieskifte snarare än början på något nytt. Den tillhör en annan tid – ett sista okomplicerat vrål från en förlorad popkulturell era. Som i dag känns lika antik som relikerna Lara jagar.
