fbpx

Toxisk och fyndig manlig vänskap i The banshees of Inisherin

The banshees of Inisherin (2022)
The banshees of Inisherin (2022)

”Ni är alla jävligt trista.” Det är domen som Siobhán (Kerry Condon) fäller över samtliga manliga invånare på Inisheer. Tillvaron i det lilla, ytterst provinsiella irländska fiskeläget är repetitiv och enahanda. Från de massiva gräsbevuxna klipporna betraktar man på avstånd det pågående inbördeskriget som år 1923, då filmen utspelar sig, håller på att gå mot sitt slut.

Siobháns bror Pádraic (Colin Farrell) önskar inget hellre än att varje dag utföra sina monotona sysslor i stallet för att sedan på eftermiddagskvisten möta upp sin bästis, folkmusikanten Colm (Brendan Gleeson), på den lokala syltan för ett par glas med brödtjockt öl. Siobhán är så att säga inte fel ute: männen i den lilla hålan är sega, tjuriga och mestadels fullkomligt ointresserade av någon form av förändring.

Men en dag vill Colm inte längre veta av Pádraic. Hans förklaring: ”Du är trist.” Det är ord vars innebörd dånar högre och våldsammare för Pádraic än inbördeskrigets kanonkrevader som mullrar från andra sidan bukten. Han vägrar acceptera att Colm, som har varit hans närmste vän så länge han kan minnas, inte längre vill vara en del av hans liv. Men tillvaron rubbas inte bara för Pádraic, utan för hela det lilla samhället som på olika vis är insyltade i de två koleriska männens gradvis mer toxiska relation.

The banshees of Inisherin är den irländsk-brittiske regissören Martin McDonaghs första film sedan framgångarna med Three billboards outside Ebbing, Missouri från 2017. Däremellan har han hunnit regissera en hel del teater; The banshees of Inisherin hade, med sin avskalade men verkningsfulla misè-en-scene, kunnat vara en pjäs omvandlad till film. Det är inte menat som en förolämpning; ”filmad teater” är inte bara en kritikerklyscha för att beskriva att något är stelt och livlöst iscensatt. Se exempelvis William Friedkins mörka kammarkomedi The birthday party (1968) efter Harold Pinters pjäs, där teaterrummets klaustrofobiska begränsningar förhöjer känslan av paranoia och fruktan.

Colm och Pádraics komplicerade men paradoxalt kärleksfulla relation leder dessutom osökt tankarna till Samuel Beckett, en av Irlands främste författare genom tiderna, och hans absurdistiska teaterstycken (I väntan på Godot och Slutspel) och romaner (Murphy, Watt och Molloy) om dysfunktionell manlig gemenskap. Men dynamiken mellan de två viljestarka männen påminner även om komikerduon Helan och Halvan: Pádraic – en helt utmärkt fågelholksansiktad Farrell – är spenslig och tankeslö medan Colm är kort, tjock och klipsk. Colm sitter i sin stuga och komponerar melodier om landskapets skönhet i sin gamla gistna stuga, medan Pádraic – som i sin smått korkade melankoli för tankarna till Ior – går runt och för långa samtal med sin åsna, den ende som verkar kunna muntra upp honom.

The banshees of Inisherin (2022)
The banshees of Inisherin (2022)

McDonaghs (anti-)hjältar brukar ha något existentialistiskt över sig. Att vara principfast, beslutsam och, ja, trogen sig själv och sin egen övertygelse och sina val väger i slutänden tyngre än att vara socialt behaglig och inställsam. Det finns stunder då Colm tycks ångra att han konsekvent har snäst av Pádraic, men ett beslut är ett beslut. Han påminner i sin närmast vansinniga tjurskallighet om Frances McDormand sörjande och hämndlystna mamma i Three billboards, hon som lägger alla sina besparingar på att bedriva affischkampanjer mot den, enligt henne, inkompetenta lokala sheriffmyndigheten. När Pádraic i Inisherin vägrar finna sig i att bli så brutalt – och enligt honom obegripligt – avsnäst, hotar Colm med att kapa av sig ett finger för varje gång Pádraic öppnar munnen i hans närvaro. Snart har hela handen rykt. Det småsinta käbblet blir till en mikroskopisk simulation, en farsartad miniatyråterspegling, av den betydligt större konflikten som, om inte just på Inisheer, pågår strax inom hörhåll.

En ”banshee” är ett kvinnligt väsen ur irländsk och skotsk mytologi som bär med sig förebud om död. En gammal kvinna, som bor i en liten stenhydda vid foten av ett berg, vandrar upp och ner längs gatorna och yrar om att döden är på väg. Ja, döden har onekligen kommit till Inisheer, men den uppenbarar sig på oväntade sätt. Kanske handlar det egentligen om förändring, om att ett gammalt liv har dött och ett nytt har tagit sin början? The banshees of Inisherin väcker många frågor, men ger ett begränsat antal svar. Det är en mörkt humoristisk sägen om manlig gemenskap vid avgrundens kant. Lika enkelt avskalad som den är djupt fyndig.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.